En i mängden och ett bortglömt ansikte

På vissa ser vi det tydligt, andra bär det dolt för omvärlden. Men vi delar det ändå med många, någon form av handikapp eller funktionsnedsättning. Jag tror inte att någon av oss är helt förskonade, men det handikapp som är synligt för omgivningen är mer lättförklarligt, dock ej till fullo accepterat eftersom människor med en funktionsnedsättning många gånger har det krångligt och besvärligt i ett samhälle anpassat för icke funktionshindrade.

Hur enkelt är det för en person som är rullstolsburen att ta sig upp på ett tåg, buss eller flygplan? En synskadad att undvika springa in i hinder som vi seende passerar utan att ens tänka på det? Eller en hörselskadad som försöker njuta av god mat och trevligt umgänge på en restaurang där det spelas bakgrundsmusik som blandas med sorlet från andra människor? Det är vardagsdetaljer som är självklara för oss som både har ben som bär, ögon som ser och öron som hör.

Barn med olika bokstavskombinationer där vuxna och kamrater tycker dessa barn är bråkiga, stökiga och besvärliga i största allmänhet. Andra handikapp kan vara av psykisk art där livet varje dag måste besegras.

För en tid sedan blev jag inbjuden av en kvinna att göra ett reportage till tidningen om en föreläsning som skulle hållas. När jag klev in i lokalen hälsade kvinnan artigt på mig, och jag sällade mig till den ganska stora samling människor som förväntade sig en spännande föreläsning. Jag var en i mängden och kvinnan som bjudit in mig hade tappat bort mitt ansikte trots att vi mötts många gånger tidigare.

Efter en stund kom hon på vem jag var, ledtråden var min kamera och anteckningsblock. Endast dessa två detaljer kunde koppla ihop mig med mitt namn och varför jag var där. Att utföra ett jobb hon bett mig om.

Prosopagnosi kommer från grekiskan och prosopon betyder ansikte och agnosia okunnighet. Slår man samman det och omvandlar ordet blir det ansiktsblindhet, en mycket ovanlig diagnos där bäraren av detta handikapp inte kan känna igen ett ansikte trots att han eller hon sett det otaliga gånger.

I området där det fusiforma ansiktsområdet sitter i vår hjärna är skadat och modulen vi har att lagra in igenkänningsdatat från ett ansikte fungerar inte.
Vissa fall är så svåra att en person med det här handikappet inte ens känner igen sin egen spegelbild.

Det händer ibland att jag träffar någon som glatt hälsar på mig men jag kan inte koppla ihop ansiktet med personen. Det fenomenet har vi nog råkat på alla och en var, det är högst irriterade men fullkomligt normalt. Hur skulle vi kunna komma ihåg alla människor vi träffat, speciellt om det skett helt hastigt eller för en kort stund.

Så när någon inte hälsar vid ett möte på stadens gator betyder det inte att den personen är högfärdig eller snorkig, han eller hon kanske är en av de 2 - 2,5 % som lider av prosopagnosi.

Ett av de många handikapp som inte syns utanpå!

Trådlöst nätverk och försvunna signaler

Ständigt slussas vi in i teknikens framsteg, har vi ett trådlöst nätverk kan vi ansluta oss till det mesta. Ladda ner appar i smarta telefoner, datorer och surfplattor och så kan vi sitta på våra rövar i princip vart som helst i världen och håll koll på vad som händer där hemma. Om elförbrukningen sköter sig som den ska och inte skenar i höjden, släcka och tända mysbelysningen så hemfridstörare med kofot och dyrk inte tror att vi är bortresta och passar på att bära ut allt bohag under tiden.
Vintertid kan vi ligga och gona oss under täcket medan vi sticker ut handen så pass mycket att vi når mobiltelefonen för att med ett enkelt tryck sätta fart på kupé -och motorvärmare så bilen är isfri när vi ska fara iväg till jobbet. Frukosten får vi dock tillreda manuellt, än så länge i alla fall. Men det kommer snart en smart app för för det momentet också gissar jag. Vore trist för min make i så fall för jag tror att han gillar att dona i köket under morgontimmarna eftersom han alltid är uppe före mig och varje morgon kokar ägg, kaffe och te, dukar fram på köksborden, tänder ljus och kallar mig till bords.

Har vi appen swish i mobilen kan vi enkelt och lätt swisha pengar till varandra. fram och tillbaka, enkelt och smart, tryggt och säkert, utan fördröjning dessutom. Det enda som krävs är att båda har swish och att det finns pengar på kontot.

8 mars kl. 02.30 försvann MH370, en Boeing 777-200 med 239 människor ombord. Spårlöst borta och det spekuleras vilt. MH370 kallas nu för "spökplanet" och förmodades ha störtat i det stora havet. Någon ombord tros ha slagit av transpondrarna i exakt rätt ögonblick för att ha möjlighet att försvinna ut i tomma intet. Två dussin fartyg och 34 flygplan har förgäves letat, dag efter dag, timma efter timma.

Anhöriga lever i ovisshet, rädsla och sorg. Att mista en nära anhörig, släkting, arbetskamrat eller vän är outhärdligt. Ännu outhärdligare blir det om man inte vet vart personen befinner sig, om han eller hon är i livet eller inte. Vi kan ana hur det känns men aldrig förstå om vi inte själva upplevt det.

Vad tänkte passagerarna i MH370? Satt de där och tittade ut över det böljande molntäcket under dem, i en lugn förvissning om att snart höra rösten som manar till att fälla upp bord, stolsryggar och sätta bältet på plats runt magen eller märkte de ganska omgående att något var väldigt fel. Hur agerade kabinpersonalen, klarade de av att lugna, trösta och ge förhoppningar att det hela skulle reda ut sig?
Tanken är outhärdlig!

Den senaste bulletinen som nått alla som undrar och oroas är att planet kapats och har landat någonstans dolt från satelitsignaler och radarsystem för att användas i en terrorhandling. Anhörigas ängslan stegras i takt med nya rapporter och spekulationer.

Hur kan detta vara möjligt i en tid då det finns teknik till precis allt? Hur kan ett helt flygplan bara försvinna utan att lämna några som helst spår efter sig? I en tid då vi kan tanka ner sändare i mobilen så vi ser vart vår äkta hälft, barn eller hund befinner sig. Bevaka varje steg och rörelse via gps.

Men att hitta ett flygplan, ja det är helt omöjligt i denna era av teknik som aldrig verkar avstanna.

Kändisvarning och vår soffa

För några år sedan satt jag på ett tåg, jag tror mig minnas att jag skulle till Borås. Satt och bläddrade förstrött i en veckotidning medan omgivningarna susade förbi fönstret i ett tempo som knappt går att hänga med i. Tittar man ut genom ett tågfönster är det mest sig själv som avspeglas eller medresenärer på motsatt sida av stolsradernas mittengång. Är man av den nyfikna sorten kan man ganska länge sitta och studera andra passagerare utan att de lägger märke till det, tittar någon upp så går det bra att fortsätta låtsas att det är små stugor, betande djur och landskapet som granskas.

I Mjölby gjorde tåget ett stopp och till min glädje kom en bekant  in i kupén och tog plats mitt emot mig. Hon var i sällskap med en annan kvinna och lade inte märke till mig. Jag lät båda sätta sig tillrätta innan jag böjde mig fram och hälsade glatt, samtidigt som jag kände mig generad över att jag totalt glömt bort hennes namn. Jag påpekade att det var trevligt att ses och att det var ett bra tag sedan sist. Kvinnan log snett med stora förvånade ögon, drog lite på svaret men höll med om att ja det var länge sedan. Så tappade hon intresset för mig och började prata med sin väninna, berättade en episod som hänt hennes pappa och de skrattade i glatt samförstånd. Jag kände mig utanför och fortsatte läsa i min tidning.

Plötsligt slog insikten ner som ett iskallt slagregn vilket gjorde mig besvärad och jag kände mig tillintetgjord. Kvinnan mitt emot var inte alls någon bekant till mig, det var Cecilia Frode, denna underbara skådespelerska som inte ens kände till min existens och antagligen inte ens idag kommer ihåg episoden på det framrusande tåget.

Vi sitter framför tv-apparaten och bjuder in kända ansikten till vår soffa, så gott som varje kväll. Lyssnar till intervjuer där vi får veta om karriärer, familjeliv och vad en kändis helst vill ha på sin tallrik. Ser skådespelare leva ut inövade manus i filmer och tv-serier. Tycker att vi känner personerna bakom skärmens hårda yta. Har åsikter som är både positiva och negativa. Vi tycker att vi har äganderätten till offentliga personer och dras utövande.

På Djurgårdsfärjan stod Mikael Tornving med sin son, intryckt bland sommarturister som såg fram mot en heldag på Gröna Lund, jag befann mig så nära att jag kunde se att han kommit upp i ålder att flera hårstrån i hans mörka kalufs övergått i grått. Han såg besvärad ut, satte upp en osynlig vägg, "titta inte på mig och säg absolut inget till mig, jag är här och nu och det är min privata sfär." Hård i blicken som Patrik Agrell är då han tillsammans med Johan Falk ger sig i kast med banditer i Organizatsija Karayan.
Inne på nöjesfältet fick jag en skymt av Tornving, han såg glad ut, höll sin pojke i handen och satte sig tillrätta i berg och dalbanan. Han var pappa Mikael helt enkelt!

Om jag skulle få bjuda hem två kända tv-profiler till vår soffa skulle det utan tvekan bli Niklas Källner och Henrik Kruusval, tror att vi skulle få ett mycket trevligt samtal.

Passager och ändrade åsikter

Ett liv förändras och under förändring omvärderas beslut som en gång fattats och som då kändes bra, rätt och riktigt. Valen kan vara små men även enorma där magkänsla blandas med eftertanke och beslutsångest.
Ibland fattas rätt beslut, ibland inte och då får man börja om, se efter andra möjligheter och ta lärdom av det som blev till ett misslyckande och lägga det till övriga handlingar. Om det är möjligt vill säga.

För många år sedan, en tid tillbaka som idag verkar evighetslång och nästan overklig, tog jag ett beslut som handlade om min egen existens och överlevnad. Med en trasig själ som långsamt lappades ihop gick jag vidare ut i livet och det är ett beslut som jag aldrig någonsin ångrat. Beslutsamhet, en stor portion mod inför det okända som låg framför mig och en vilja om förändring var drivkraften som förde mig framåt genom olika passager och med tiden rann både hat, ilska och sorg av mig och jag kunde försonas med mitt skadade inre, låsa dörren och kasta bort nyckeln för att aldrig mer behöva öppna den tunga porten igen.

Under snart en veckas tid har vi i dagspressen kunnat läsa om pastorn som lämnat den evangeliskt-karismatiska frikyrkoförsamlingen Livets Ord som han själv skapat och varit dess andlige ledare, för att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. Det är ett av pastor Ekmans tredje nya val, tidigare präst och verksam i Svenska kyrkan som studentpräst i Uppsala innan han fann för gott att själv avkraga sig Svenska kyrkans prästkrage och ägna sig åt egenproducerad frälsningslära.

Avhoppare jublar, nu är vägen öppen, inte bara för sanningen och livet utan även för andra medlemmar att bryta sig ut ur en församling där den forne ledaren ber om ursäkt för den skada och smärta Livets ord vållat sina församlingsmedlemmar och de som varit i kontakt med församlingen. Så någon sanning måste det ändå finnas under de svarta rubrikerna gällande missförhållanden i Livets ord, när Ekman själv försäkrar att han är uppriktigt ledsen över det lidande och de sår som uppstått under dessa trettio år som församlingen varit verksam.

Eftersom jag inte är med i Livets ord, eller någon annan församling än Svenska kyrkan, och inte har någon insyn i dessa församlingsliv, kan jag inte uttala mig om varken irrlära eller de skador Ekman åsamkat sina anhängare, det vet endast de involverade och de som uttalat sig i pressen om detta, men ett är ändå säkert, pastorn har tagit ett nytt beslut, han har klivit genom sin egen personliga passage och ändrat mening om både katolicismen och påven som han och församlingen en gång i tiden hett och innerligt bad böner över när påven i samband med sitt Sverigebesök gjorde visit i Uppsala. Enligt Ekman var påven besatt av demoner och behövde befrias från dessa. Ekmans uppfattning var då att den katolska kyrkan inte bara har sina rötter i falsk religiositet utan även är fylld av ockulta inslag.

Var och en har rätten till förändringar i livet, även rätten att ändra åsikter.  Oavsett vad man tillhör för församling eller vilken tro man har. Även Ulf Ekman har den rätten och det är bara att hoppas att han men även katolska kyrkan gjort sina rätta val och beslut.

Amen!

Tatueraren och Maja

Över allt finns de, oavsett klasstillhörighet och yrkeskår. Politiker, läkare med kollegor, poliser och räddningspersonal, högt uppsatta ämbetsmän, präster och kantorer, butiksbiträden eller grovarbetare, kvinnor och män i olika åldersgrupper, kavlas ärmarna på skjortor och blusar upp så finner vi dem, färggranna kroppsmålningar med mer eller mindre spektakulära motiv.

För tio år sedan beslutade jag mig för att sälla mig till den modemedvetna skaran och gick med bestämda steg in till en av stadens tatuerare. Bläddrade i kataloger men fann inget som passade mig. Jag ville ha ett djur sittande på min vänstra skuldra, den skulle vara lagom beskedlig men inte för den skull menlös.

Hemma igen letade jag fram en bok som tillhört våra barn med titeln "Maja tittar på naturen" skriven av Ulf Svedberg och med fina illustrationer av Lena Anderson. Lotten föll på myran, ettrig, energisk och liten. Med boken i en kasse återvände jag till tatuerare Roger som greppade den med sina händer fulla av ormar och drakar som slingrade sig kring dödskallar vilka tuggade på olikfärgade rosor.

Timmen var slagen och mitt mod föll till golvet när tatuerare Roger plockade fram sina instrument och burkar med färg. Timman blev till två timmar och utökades till tre. Tatuerare Roger är en tålmodig typ, han drog av sig sina skyddshandskar av blå latex, reste sig och gick till pizzabagaren och intog sin lunch medan jag under tiden repade mod.

När han stillat sin hunger skred han till verket och en halvtimma senare åkte jag hem med min myra som har sin plats för evigt på skuldran.

Att evighetsmåla våra kroppar är ingen ny företeelse, den har funnits i tusentals år och i olika kulturer världen över. Men när den tidiga europeiska kulturen övergick till kristendomen var det endast sjömän och de som inte hölls sig till rikets lagar som lät gadda sitt skinn, fram till 1980-talet då det blev mode att under smärta dekorera olika kroppsdelar utan att för den skull ha sitt personnummer med i belastningsregistret eller jobba på en skuta.

Nu för tiden finns det kanske inte så många som tatuerar in de karaktäristiska luffarprickarna som kan ha olika betydelser. Sjömän som gjorde sin första seglats kunde symbolisera de tre uddarna Goda Hoppsudden, Kap Horn och Kap Verde. Örlogsflottans män hedrade Kungen, Drottningen och Kronprinsen genom att pricka sin hand i v-formen som lätt kunde döljas när tummen hölls tätt mot pekfingret.
Luffaren kallade däremot prickarna för Vi Vandrar Vidare eller visade att anställning sökts i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Den finaste tolkningen av dessa tre prickar är enligt mitt tycke Tro, Hopp, Kärlek eller
Livet, Vandringen, Evigheten.