Kanelbullens dag och töntiga tanter

Under hela året firas alla möjliga dagar som Kanelbullens dag, Alla hjärtans dag, Mors dag och Fars dag. Kanske är vi i behov av att lätta upp vardagen med lite extra festligheter för att få ett extra skimmer i våra liv.

Från andra lördagen i juni till nästkommande söndag kan den som är mer eller mindre händig med stickor och garn fira Världsstickningsdagen som är en världsomfattande dag för att främja stickning och idén kommer som så många andra idéer från USA.
Och varför inte, syftet är behjärtansvärt, barn, barnbarn och andra som inte själv kan sticka eller är i behov av stickade plagg kan få något nytt och snyggt som dessutom är ett riktigt hemmagjort handarbete.

Att samlas i grupp med gott fika i pausen, skvaller och världsnyheter kan behandlas under tiden stickorna klirrar mot varandra och arbetet växer fram
Sitta skönt avslappad hemma i den egna soffan eller se förbi ett dåligt tv-program fungerar också utmärkt bra. Vissa hävdar att stickning till och med kan jämföras med yoga, att det är bra för den mentala hälsan.

Stickning härleder ofta tankarna på att det är gamla tanter som sysslar med denna form av handarbete och att det till och med kan betraktas som en aningen töntig aktivitet. Och var finns männen i de stickande damernas skara? Finns det kanske smygstickande män som sitter runt om i landet och snabbt plockar ner sitt handarbete i en tygpåse de en gång  tillverkat i syslöjden.......

Jag är själv ingen fena på att läsa krångliga stickbeskrivningar men köper gärna ett snyggt garn som helst ska vara grovt med tillhörande stickor. Det ska gå snabbt och vara helt okomplicerat för att falla mig i smaken. Finmaskigt rätt och avigt överlåter jag åt andra och jag beundrar gärna deras förmåga och färdiga alster.

Stickningen har funnit i vårt land sedan 1600-talet och knuffade undan nålbindingstekniken.
Idag är det åter på mode att bära stickade plagg oavsett om de är maskinstickade eller handgjorda.

I mars firade Sveriges Stickförening Sticka 10 år, bara det värt att fira!

Bobyggare och pensionärsliv

Med ytterdörren öppen har jag suttit på tröskeln mellan hallen och veranda, njutit av solen, kisat mot solen och  mina ögonfransar har silat strålarna så det bildats ett mönster som när ljuset reflekteras i prismor.

Hundens hoppande efter humlor som retsamt surrar kring hennes huvud får mig att le och hon tittar förebrående på mig och lägger ner huvudet på tassarna med en djup suck.

Småfåglarna som suttit vid fågelbordet och burrat upp sig för att stänga vinterns köld ute från sina små kroppar bygger bo i holkarna medan de ivrigt pockar på varandra uppmärksamhet. Studerar och inspekterar sina hyreshus som är fästa på trädstammarna innan de tar det slutgiltiga beslutet hur deras avkommor ska få de bästa och mest skyddade reden.

På många år kan jag nu unna mig att njuta av den lediga tid jag har att förvalta. Följa knoppar som sprängs och höra hur sjöfåglarna håller konsert nere vid strandkanten. Känner mig glad och nöjd med att ha lagt allt ansvar bakom mig, det är först nu det verkligen har smält in i mitt inre och frihetskänslan fyller alla mina sinnen.

Solen ger mig tillbaka min energi som jag tappat en del av under de mörka månaderna och jag ser fram mot den fortsatta våren som snart övergår i försommar. Den bästa tiden på hela året.

I augusti har vi bokat en resa som ska gå genom delar av Gotland och vi ska färdas på våra cyklar tillsammans med vår dotter, barnbarn och svärson. En resa att se fram mot men inte längta till utan istället ta vara på varje dag och fylla den med positivt innehåll. Inge längta, stanna upp i nuet och låta tiden långsamt sippra i små portioner för att på så sätt hålla kvar den så länge som möjligt.

Tiden är snabb och den tid vi lägger bakom oss får vi aldrig tillbaka. Jag har kommit till det stadiet i livet att jag inte längre kan tänka att jag har tiden framför mig. Men jag kan tänka att jag ska ta vara på tiden och försöka förvalta den som en dyrbar gåva.

Trasiga ögon och en höna

Har under ett par dagar smält intrycken från vår Värmlandsresa vi gjorde under helgen. Till orten där vi byggde vårt första bo, inrättade oss tillsammans med varandra och startade vårt nya liv med nya möjligheter.
Letälven slingrar sig genom byn, förbi Nysunds fina kyrka, 22 km långt vatten som förenar Värmland med Närke.

Varje gång jag är där känner jag saknaden, inte bara av vårt första riktiga hem, den lilla röda stugan med vita knutar som renoverades under många långa timmar, där våra barn kom till världen, där vi arbetade tillsammans sida vid sida. Jag känner även saknaden av de vänner vi hade där, gemenskapen som ofta handlade om helt vanlig vardagsgemenskap. Den saknaden kändes så stark när vi åkte hem efter att ha tillbringat ett dygn med vänner som finns kvar där, lever sina vanliga liv men utan oss. Märklig känsla.

Det finns även minnen som jag tryckt undan, som är små fragment av ett förflutet där okunskap och rädsla sammanflätas. Helgens resa fick dessa minnen att vakna till liv, jag kunde sätta ord på dem och arbetade mig upp till en inre känslomässig storm.

Ett barn är fött, ett barn inte riktigt som andra. Ett barn ska börja skolan och en proteststorm väcks från vissa håll, inget annorlunda får förekomma, rubba inte det normala, blanda inte in det som är annorlunda bland våra icke annorlunda barn. Vi svalde och det annorlunda barnet såg förväntansfullt fram mot sin första skoldag.

Idag är barnet en vuxen kvinna, hon är själv mamma och har ett arbete som förmedlar kärlek, omsorg och att vi alla är lika inför Gud. Kvinnan var inbjuden till sin barndoms by för att föreläsa om det annorlunda.
Längst fram i en kyrka som på den tiden tillhörde Missionsförsamlingen och som hennes farfar varit med och byggt upp, där hennes farmor omslutit sitt barnbarn i bön, där längst fram fick hon berätta för sjuttiofyra personer om sitt liv.

"Jag ser nästan inget, lite åt sidorna, ungefär som en höna" inledde kvinnan sitt föredrag. Små osäkra fniss, men när kvinnan själv log stort kunde fnisset övergå i skratt.

Det annorlunda kanske inte är så annorlunda ändå.

Stark och säker stod hon där i den kyrka hennes farfar varit med och byggt upp. Bjöd på sig själv och det som är annorlunda i andras ögon. Hennes ögon är inte seende men hon har förmågan att se in i en människa som inte kan maskera sig med ett leende vilket inte når upp till ögonen. Med andra sinnen känner lär hon känna de människor hon möter oavsett om de uppfyller normen över en perfekt modell av det som anses vara normalt eller inte.

Med ömhet, stolthet och kärlek såg jag på kvinnan som är mitt barn medan en av hennes små döttrar sov stilla i min famn och när hon vaknade hade hon lämnat en fläck av saliv på min blusärm.
Hon och hennes systrar växer upp i en familj där inget är onormalt, vilken styrka det kommer att ge dem i framtiden!

Sheraton och regeringen

Tänk att få vakna i ett hotellrum, duscha och sedan gå ner i matsalen och plocka tallriken full av den goda frukostmaten. Hotellfrukost är en lyx och att äta dagens första mål där brukar fylla magen så mättnadskänslan består ganska många timmar framåt.
Sällan, eller jag borde kanske skriva aldrig, bemödar jag mig att tillreda en sådan bastant frukost i vårt eget kök.

Säkert såg Diana fram mot att sätta sig till bords och avnjuta kokt ägg med kaviar, olika sorters ostar, korvar, skinkor, pastejer och färskt mjukt bröd som trängts med den varma plockmaten, dricka en kopp kaffe och avsluta det hela med färsk frukt och ett glas nypressad apelsin.

Men hotell Sheraton var av en annan åsikt. Inga romer äga tillträde i frukostmatsalen på detta fina hotell. Diana, som blivit inbjuden av självaste regeringen för att tala angående regeringens presentation av vitboken och förtrycket av romer, hon passade inte in bland de övriga frukostgästernas nyvakna morgonintag från dignande välfyllda buffébord.
På nåder fick hon en kopp kaffe, sittande i lobbyn dit en kvinna ur hotellets personal förpassat Diana.
Jag kan enkelt känna Dianas sinnesstämning. Hur blodet rusat upp till huvudet, hjärtats hårda slag och förnedringen över att bli ansedd som annorlunda, ett skräp som Sheraton ville sopa under mattan innan någon annan skulle upptäcka det.

Nu mår Sheratons personal dåligt, de känner sig kränkta och är ledsna och i spetsen står Sheratons tf vd Thomas Johansson och för deras talan inför Diana. Ingen kameraövervakning i matsalen visar vad som egentligen hänt, men hade det funnits det hade Johansson i sin korrekta klädsel sett en kvinna som blivit djupt förödmjukad inför stirrande ögon. Eller kanske hade han ändå inte sett det, kanske hade han valt att titta bort och inte ens bemödat sig att förstå att det helt enkelt handlade om diskriminering och inget annat. Han som tillsammans med företaget strävar efter att vara ett riktmärke för mångfald och integration där alla som besöker hotellet som gäster ska värderas och respekteras. Detta gäller dock inte romer.
Men hur kunde Diana veta det? Skylten om förbud mot romer var inte uppsatt där hon tydligt och klart kunde se att hon skulle stannat i lobbyn i väntan på sitt kaffe.

Jag hoppas regeringen har stake nog att för all framtid bojkotta inbokningar på hotell Sheraton och att de tar alla sina partikamrater i hand om ett löfte att inte ens dricka kaffe i lobbyn på Sheraton!

Jungfru Maria och Umans frasvåfflor

När ärkeängeln Gabriel kom med det glädjande budet att jungfru Maria var havande och skulle föda en liten gosse anande varken ängeln eller jungfrun att denna dag skulle få flera innebörder för folket.
Den kyrkliga högtiden blev även historisk på så sätt att den kom att markera att vårbruket börjar.

I den kyrkliga kalendern står att läsa Marie bebådelsedag och helgen firas som ett minne av det stora mysteriet om att en jungfru skulle till att föda.

Inte heller kunde den havande Maria och glädjens budbärare göra sig en föreställning om hur ett våffeljärn skulle komma att bli konstruerat. Ytterst tveksamt om Maria över huvud taget stekte dessa läckra bakverkshjärtan för att bjuda man och barn på eftermiddagsfika.

Vårfrudagen blev till våffeldagen och stekoset från järnen har hängt med just den här dagen sedan sent 1800-tal.
 Då fanns inte varken Ekströms eller våffelmix, vitt mjöl, ägg, smör, sylt och vispad grädde var rena lyxvaran och säkert sålde dåtidens producenter dessa livsmedel till det rika folket som kunde gotta sig i våfflor som stektes av en hushållerska i vitt förkläde.

Jag brukar ha ett paket våffelmix i skafferiet om det skulle uppstå ett akut våffelbegär, men de godaste våfflorna är utan tvekan smeten som kommer från Umeå. Närmare bestämt Umans frasvåfflor som jag har lyckan att inneha recept på. Ska röras ihop dagen innan, med filmjölk, bubbelvatten, havregryn och en skvätt våffelmix. Sen är det bara att njuta av fraset, tjock vispad grädde och söt sylt.

Sedan att fira vårfrudagen är inget nytt påfund, redan under 600-talet har dagen firats i kristna länder och i västra Sverige var sedan att låta barn springa barfota i gödselstacken, allt för att bonden skulle få en riklig skörd eller att barfotaspringaren skulle slippa sprickor som ömmade under foten då han eller hon gick runt utan fotbeklädnad. Att på så sätt hälsa sommarhalvåret välkommen tycker jag personligen låter härligare, nu firar vi med att vrida fram klockan en timma för att kliva morgontrötta ut i den väntande sommaren.

Inte heller ritar barn tranbrev längre och delar ut som en hälsning om att tranan som är vårens budbärare har landat på våra breddgrader.

Enligt vädertydare är vårfrudagen en lämplig dag att spå väder på, ligger det snö på taket blir valborgsmässoafton snöig. Idag har vi ingen snö, dock ingen riktig vårvärme heller så antagligen blir det att huttrande stå framför en valborgsmässoeld iklädd tjock jacka och längta hem till stugvärmen.

Om vädertydarna har rätt vill säga.