Hanna och Gud

På söndag hålls det genusmässa i Gusums kyrka. Det har uppmärksammats i både Norrköpings Tidningar och Corren har jag sett på nätet.
-Det är viktigt att bredda bilden av Gud. En av anledningarna är att många människor i världen drabbas av mäns övergrepp, våld, makt och erövring, säger prästen Mikaela i artikeln.
Hon undrar också hur dessa människor ska hitta en Gud. Vidare berättar hon att hon varken har färg eller kön på Gud och när hon söker trygghet och styrka är det oftast förknippat med en man men som lika gärna kan finnas hos Gud som en mor.

Reaktionerna lät inta vänta på sig. Kommentarsfältet fylldes med åsikter rörande Bibelns ord huruvida Gud är en man eller kvinna, att prästen med sin feministiska syn kunde starta en egen kyrka tillsammans med Schyman och att tro på något som inte finns är barnsligt samt att religion är roten till allt ont.

Jag blir inte speciellt förvånad. Vi är lärda att Gud är en han och har väl aldrig riktigt funderat över motsatsen. Men det som förvånar mig mest är att icketroende och ateister ger sig in i debatten. För dem borde det kvitta lika i vilket könsfack Gud är instoppad. Gud finns ju ändå inte.
De flesta inläggen var skrivna av män. Troende eller inte troende. Upprörda var de i alla fall. Är det kanske som så att deras manlighet fått sig en törn? Eller är det ändå så att Gud har ett starkt inflytande hos oss men även hos den som inte tror på någon Gud? Att Gud hör till livet för så har det alltid varit?

Men vem har då bestämt att Gud är en han? Antagligen profeterna i Gamla Testamentet och evangelisterna i Nya Testamentet. För det är deras skrifter som domineras i Bibeln.
Men fanns det då inga kvinnor? Jovisst finns de där. De starka kvinnorna som stod i bakgrunden precis som de gör än idag i vissa religioner.

Hanna, som fastade dag som natt och tillbad Gud.
Mirjam som var syster till Mose och Aron. Hon som ledda den dansande kvinnokörer och prisade Gud med puka i handen.
Debroa som var den enda kvinnliga domaren på 1200-talet före Kristus.
Lilith, den kvinna som kom att bli den första kvinnan som blev ratad och fick korgen av sin make Adam.
Det finns många fler kvinnor i Bibeln och vissa av dem har helt egna kapitel, men de har inte så värst hög status. Precis som kvinnliga präster inte har hos kvinnoprästmotståndarna i vår moderna tid.
Inte så konstigt eftersom Bibeln ursprungligen skrivits av män till män.
Kanske är det därför reaktionerna år 2015 blir så starka om Gud görs könlös eller om vi leker med tanken att Gud till och med kanske är en hon. Eller en hen.

Jag talade med prästen Mikaela i telefon i går kväll. Läste upp alla reaktionerna som kommit.
-Härligt, sa hon spontant. Det väcker debatt vilket betyder att människor tänker till.
Som Mikaelas mamma känner jag en stolthet och beundrar hennes mod. För det är modigt att hålla en mässa i genusperspektiv. Då får hon räkna med en del mindre smickrande kommentarer från samhällsmedborgarna.

...liksom kvinnan har kommit från mannen så blir också mannen till genom kvinnan, men allt kommer från Gud...

Lantbruksmaskiner och rödbukiga salamandrar

Idag har mina arbetsuppgifter som frilansande reporter varit omväxlande. Jag började med att undersöka hur det står till i det Svenska lantbruket och försäljningen av jordbruksmaskiner och avslutade med att bli bekant med en rödbukig salamander.

Lantbruket är i ekonomisk kris och det enda som kan rädda situationen är regeringen. Röda Massey Ferguson som många vill köpa men inte vågar investera i. Det handlar om siffror med många nollor och även om bankerna lånar ut till låg ränta blir traktorerna stående.
Jag fick ändå med mig hem en hel bal hushållspapper av allra bästa sort. Eller fick... Traktorförsäljaren stuvade helt sonika in balen i min bils bagageutrymme och såg uppmanande på mig tills dess jag halade fram mitt betalkort. Något ska de väl sälja de där traktorförsäljarna och hushållspapper verkar ju  lönsamt.
Han såg nöjd ut när jag körde iväg med en årsförbrukning med pappersrullar av bra kvalité. Nästan som mirakelpapper för rullen tar aldrig slut, garanterade han som egentligen ville sälja traktorer.

Nästa stopp blev hos smådjursaffären där två fina flickor i sina bästa år sysslar med försäljning av djur som lever både i och ovanför vattenytan. Nere i källaren fanns ett hundspa och en mycket darrande hund höll som bäst på att bli friserad, badad och slutligen fönad med lagom varm varmluftsstråle. Antagligen gav hela proceduren hundägarens tillfredsställelse genom att lämna in en tjock hund och få en mager krake tillbaka.

I en burk bodde två långa vandrade pinnar. Jag förvånas över att någon vill köpa ett djur som sitter stilla på ett salladsblad utan att vara medveten om vem som älskar den. För någon form av kärlek måste det ända vara till djuret eftersom den finns till försäljning och folk uppenbarligen köper en levande torr pinne. Som mamma har även jag köpt vandrande pinnar till våra barn men det blev aldrig någon större succé utan de hamnade till sist stela och livlösa i soppåsen så viss erfarenhet har jag om detta totalt misslyckande husdjursinköp. Det är därför jag förvånas...

En eremitkräfta har vi också haft. Den var rolig ända till den dagen då den med sin enda starka klo klängde sig fast i yngsta dotterns hand. Då tog det roliga slut och jag har förträngt kräftans fortsatta öde. Det var över tjugo år sedan så det är inte att begära att jag ska minnas.

Vår andra dotter som är tio år äldre än vår yngsta dotter hade kaniner när hon bodde hemma. Det var då vi upptäckte att kaniner kan para sig trots att de befinner sig på flera meters avstånd från varandra med sina könsorgan. Märkligt kan tyckas men de kan snitsen med att avla, de där kaninerna. Ganska snabbt växte djurbesättningen och man kan lätt tro att alla människobarn vill ha en söt kanin. Det vill de kanske också men föräldrar och barns åsikter går oftast inte hand i hand. Därmed blev det ganska så svårt att få ner kaninantalet på en rimlig nivå och den sommaren snickrade husets far många stora kaninburar.

Allt har sin egen tid. Smådjurstiden är förbi och nu har istället småbarnstiden trätt in. Måste tillstå att jag tycker det är bra mycket trevligare med barnbarn än med vandrande pinnar, eremitkräftor och kaniner. Burfåglar och fiskar också för den delen. För det har vi också haft som inomhusdjur.

Att famla sig fram och stå på led

Så har jag då kört femmilen. Bekvämt tillrättalagd i soffan skrek jag fram Johan Olssons bronsmedalj och förundrades över Petter Northugs övermänskliga krafter i skidspåret.
-Jag lyckades famlade mig fram till en tredjeplats, sa han Olsson. Såg lite ledsen ut. Eller också var han bara trött. Ödmjuk är han hur som helst. Skulle alla vara. Ödmjuka. Även inför guldpengar.

Maken tog det hela med ro. Han till och med kostade på sig en tupplur innan upploppet. Skulle jag också behöva. En liten ögonslutning innan det är dags för den stora sömnen i kväll. Så jag orkar se på tv. Det är en serie vi följer på söndagskvällar. Minns dock inte riktigt vad men det är säkert spännande och bra.

Anledningen till mitt sömnbehov är två dagars intensivt umgänge med barnbarnen. Vi har helt på egen hand, maken och jag,  haft huvudansvaret för barn mellan fyra och två år samt en ledarhund och det är mäktigt. De är ganska många barn och dessutom i dubbel upplaga förutom en av dem. Jämförbart med att köra fem mil på skidor. Nästan. Trötthetsmässigt i alla fall.

Vi har varit hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan deras föräldrar var till huvudstaden och roade sig för julklappen de fick av oss. Hotell, god mat och musikalen Livet är en schlager.
Ryktet spred sig till stortvillingarna som ansåg det lämpliga i att komma över och visitera sina kusiner. Alla ville de ha pannkakor, lördagsgodis och fika. Efter sex timmars intensivt lekande åkte stortvillingarna hem till sitt och vi stoppade de resterande barnen i badkaret för att hålla dem vakna tills dess de skulle gå och lägga sig.
I natt har jag sovit tätt intill en småtvilling. Vi har dragit i var sin ända av täcket och knölat med kudden för att vi båda skulle få plats. Jag sover inte så bra i en liten barnsäng kom jag fram till under nattens timmar.

I förmiddags ville två av flickorna bli kliade på ryggen. Samtidigt. Då gjorde jag ytterligare en upptäckt. Nämligen den att jag aldrig skulle klara av att spela trummor. Hålla båda händerna i gång samtidigt. Inte kyrkorgel heller för den delen då det även krävs ett avancerat fotarbete. Jag får helt enkelt hålla mig till att steka pannkakor åt fem barn. Det klarar jag galant!

Det regnar hos oss. Vårregn? Tur att skid VM inte gått av stapeln i Skärblacka. Då kanske även Northug fått problem. På Facebook har matbilder ersatts av tussilago och växande vårlökar. Samt en varg som varit synlig och strukit omkring vid en postlåda. Det har gett upphov till vitt skilda kommentarer i kommentarsfältet. Vissa är för vargar, andra inte.

I morgon börjar en ny oxvecka. För den som jobbar vill säga. Även jag ska dra mitt strå till stacken genom att så småningom betala skatt på det jag tjänar under morgondagen frilansjobb åt tidningen. Det finns många hål att stoppa skattepengarna i så jag säger inget om det.

En trevlig helg har det varit och nu väntar jag och de andra med spänning på nästa begivenhet. Svärsonen har lovat att skriva ut flygbiljetterna och har tagit hand om våra passböcker som är elva stycken till antal. När vi reser är det bäst att vi ställer upp oss på led vid flygplatsen så vi inte tappar bort oss. Som en förskoleklass ungefär.

Bråddgatan och Tunnbindaregatan

I hörnet av Bråddgatan 32 och Tunnbindaregatan 35 i Norrköping ligger den judiska synagogan. En vit byggnad som i mitt tycke är ganska vackert. Det låga staketet omgärdar synagogan och några almar (?) ger det hela en fin inramning.

Jag har varit inne i synagogan ytterst få gånger och då endast i samband med att jag arrangerat någon begravning.
Nu för tiden åker jag sällan förbi den judiska synagogan. Har inga direkta ärenden i den delen av staden annat än när jag lämnar stortvillingarna på dagis en bit bort bland kvarteren.  Därför har jag inte heller sett det andra som rör sig på Bråddgatan och Tunnbindargatan sett och talar om. Den beväpnade polisen som då och då står där och håller vakt.
"Det pågår viss aktivitet där inne" svarar polisen när allmänheten frågar.

Judehatet växer sig allt starkare i vårt land, men även ute i Europa. Svenska familjer med judiska rötter börjar se sig om för att flytta från Sverige. Vart? tänker jag. Till Israel? Där det finns oro och konflikter.
Judiska förskolor och skolor har också polisbevakning som är utrustade med kulsprutepistoler. I vårt land! Hur påverkas barnen av det? Kan föräldrarna känna sig lugna och trygga när de är på sina arbeten?
Det kan verka som om terroristerna lyckats med sina uppsåt. Det ska de inte få känna men känner säkert ändå. Även om flera av dem har en önskan om att Hitlers återuppståndelse skulle ge dem ytterligare hjälp på traven med att utrota judar.

På judiska kyrkogårdar har gravar skändats. Gravstenar välts. Under 2014 anmäldes 200 hatbrott med antisemitiska uppsåt i Sverige, i Bryssel dödades fyra personer då ett judiskt museum attackerades. Rabbin i Malmö blev påflugen av okända män och synagogan i Göteborg fick hot om att den skulle jämnas med marken.
Dödande skott i Köpenhamn och attacken mot kosherbutiken i Paris. Elever i svenska skolor som högt uttalar sig om att judar borde skjutas.

I går tittade jag på Skavlan. Mest för att höra Niclas Hammarström och Magnus Falkeheds skräckfyllda berättelse från deras fångenskap i Syrien. Själva Skavlan är ingen vidare programledare. Det blir mest flams och trams av alltihop.
Känner mig nöjd med att min chefredaktör inte skickar ut mig på farofyllda uppdrag. Jag håller mig mest hem om kring och i Finspång. Men där har det visserligen skett ett hemskt mord så skurkar finns över allt.

Idag är det 29 år sedan Olof Palme mördades. I går blev Boris Nemtsov nedskjuten på öppen gata. Han som under lång tid varit rädd att bli mördad av Putin.

Och i Falun fortsätter fortsätter jakten på medaljer. Själv ska jag steka pannkakor till stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster. Det lär gå åt mycket pannkakssmet.

Färskt bröd och soppa på en spik

Äntligen har vår simhall öppnat efter en omfattande renovering. Dottern och jag firade tilldragelsen med ett uppfriskande och stärkande bad på morgonkvisten. Vi var fem personer i den avgränsande motionsbanan. På den andra delen var en hel skolklass. De uppvisade sina simfärdigheter för simfröken som noggrant gjorde anteckningar. Sedan blev det fri lek. Vilket betyder höga vågor i bassängen.
Jag kände hur jag långsamt smalnade av runt midjan för varje simtag. Men ordningen återställdes när vi nytvagade och hudkrämsdoftande besökte vårt lokala café. Hungern slår till efter en halvtimma idogt simmande. Vi beställde nybakat bröd med rejält pålägg. Dottern bjöd. Födelsedagsfika i förväg, förklarade hon.

Det är ganska långsamt att simma. Någon direkt konversation är inte att föredra eftersom jag inte gärna vill ha simbassängsvatten i munnen. Vem vet vad det innehåller förutom klor. Ett säkert tecken på att något har hänt är när doften av klor ökar i styrka. Jag knep ihop munnen nogsamt.
Däremot hinner man tänka en hel del innan den stora väggklockan visar att halvtimman gått och det är dags att kliva upp ur vattnet. Mina tankar letade sig tvärs över Östersjön. Till staden Riga. Ett populärt turistmål dit det dagligen går lågprisflyg.

1991, när Lettland blev självständigt, packade vi vår röda Volvo kombi med resväskor fyllda av begagnade kläder, spände fast barnen och åkte färja till huvudstaden som ligger vid floden Daugava.
Vårt värdpar hade ordnat ett boende åt oss i ett sommarlovstomt studenthem. Bilen fick vi köra till ett annat hus och låsa in bakom en hög mur som vaktades av två stora ilskna hundar. Allt för att vi skulle slippa åka hem på fälgarna, utan backspeglar, strålkastare och torr tank när veckan var över.
Misären var total. Ibland fick vi mat, ibland fick vi det köket kunde åstadkomma och det var inte mycket. Men fattigdom leder till uppfinnesrikedom så kocken kokade soppa på en spik och vi blev skapligt mätta.

Med våra fyllda väskor begav vi oss ut på den lettiska landsbygden. Delade ut kläder till en familj som hade tolv barn i ett rum och kök. Vår son lekte med de barn som var i hans ålder och blev uppäten av loppor.
Nästa tur gick till ett sjukhus där barnavdelningen skulle få leksaker som de svenska barnen inte längre ville leka med. Läkaren visade intresse för vår dotter. Han tittade henne i ögonen och frågade mig vad som fattades henne. Jag berättade och han ruskade på huvudet. Sådana barn ska sitta på institution sa han allvarligt och blev bekymrad över att vi lät henne gå lös i samhället. Sedan tog han mig med till operationsavdelningen och lät mig bevittna en ryggoperation. Några skyddskläder ansåg han överflödigt så jag fick gå in till den sövda patienten precis som jag var. Min kamera var i beredskap och jag fotade den öppnade ryggen för att sedan sätta bilderna i vårt resealbum.

Det var en omtumlande vecka. Vi fick lära oss att det gick att överleva på små medel och lite mat. Att toalettpapper var en lyxvara men även att självständighet ger svajiga ben i början.

För två år sedan var vi till Lettland och hälsade på vår yngsta dotter som flyttat till en lettisk väninna under ett par månader för att jobba med ett skrivprojekt hon höll på med. Inget fattades vad vi kunde se. Nybyggda hus där endast ett och annat ruckel störde den pittoreska idyllen i den lilla småstad vår dotter tillfälligt bodde.
Riga såg ut att blomstra och maten var riklig och mycket god. Vi trängde oss fram bland alla turister på stadens gator och avnjöt kaffelatte med perfekt söta bakverk.

1991 då vi åkte till Lettland för första gången var vår dotter endast ett par år gammal. Hon minns inte så mycket av den resan. Hennes syn på Lettland är hur det ser ut där idag.

Den vackra staden vid Rigabukten, där floden Daugava rinner och frihetsmonumentet sträcker sig upp mot himlen. Staden Riga som kommit att bli en stad som många vill besöka och där inga visum längre behövs.