Snäv kjol och en riktig spökstad

Efter avslutat skrivbordsarbete för min del begav vi oss ut på en dagsutflykt. Till Småland. Stannade till i Kisa och köpte gammaldags Nickel. Visste jag inte att det fanns nu för tiden. Kisa levererar.
Nästa stopp blev i de centrala delarna av de småländska skogarna där en grävmaskin var till salu. Maken satte sig tillrätta vid spakarna och testade maskinen. När han var klar hivade jag upp min snäva kjol, klev in i hytten och svängde käckt med grävaggregatet. Gjorde grävande rörelse i luften, vek ihop skopan efter konstens alla regler och satte sedan ner den mjukt och försiktigt på marken.
Jag gjorde denna manöver bara för att jag kan. Försäljaren såg förlägen ut när jag sa att det är svårt att köra grävmaskin i snäv kjol. Sedan överlät jag diskussionerna åt männen. Bara för att försäljaren skulle känna sig bekväm. Maken såg mest stolt ut. Han hade ju en grävmaskinsexpert med sig då det skulle förhandlas.
Om det blir affär av eller inte är i nuläget inte helt klart.

Färden gick vidare hem till Östergötland. Närmare bestämt till Valdemarsvik där en superb planka med välstekt kött och välkryddad pom duchess till detta  hemlagad beasås inmundigades.
Mätta och belåtna fortsatte vi till Valdemarsviks spökstad i stadsdelen Övre Norrbacka. Det blev ett besök utöver det ordinära. Till och med det extraordinära.
Länge har jag velat åka dit men inte vågat utan en medresenär.

Området byggdes i början av 1970-talet. Välplanerade hyreshus med grönområden och lekpark. Orten blomstrade och det fanns en stor framtidstro i den lilla östkustska staden med sina industrier.
När Norrbacka byggdes var det ett resultat av miljonprogrammet. Precis som på andra platser runt om i Sverige. Bostäderna blev så småningom överetablerade, ett resultat av en usel bostadspolitik. Villa tillsammans med bostadsrättsmarknaden började expandera och efterfrågan på hyresbostäder minskade drastiskt. Varpå lägenhetskomplexen tömdes på sina innevånare.

Idag är Övre Norrbacka öde. Totalt vandaliserat och jag tror inte att ett enda fönster i de tomma husen var hela.
Som förbjudna inkräktare gick vi in genom en av portarna. Glaset knastrade under våra fötter och på varje del av min kropp där jag har behåring stod hårstråna rakt ut. Huden knottrades och jag var totalt skräckslagen. Det kändes som om vi klev rakt in i en mördarfilm och jag väntade att någon med en vässad kniv skulle rusa fram och skära av oss halsarna.
I vissa rum fanns det kvarlämnade möbler. Ett ishockeyspel stod tillsammans med en vävstol som aldrig mer skulle få väva fram några trasmattor. En katt, eller om det var en hund, hade bajsat på parkettgolvet och i badrummet var toalettstolen totalt demolerad.
När balkongdörren flög igen med en smäll ångrade jag att jag inte spänt på mig en av barnbarnens blöjor som ligger i bagaget i vår bil.

På ett bord fanns en katalog över tapeter. Det kändes patetisk. Precis som om någon gjort ett litet försök att pimpa till mitt i förödelsen. Sätta färg på de lortiga väggarna som genom tavelkrokar vittnade om att någon faktiskt bott där. Haft den hemtrevligt och ombonat.
Det rasslade i resterna av det som en gång var persienner och i lekparken kunde vi ana det som en gång varit barnens klätterställning, gungor och rutschkana. Kylskåp gapade tomma, spisar stod kalla och något matos från stekt falukorv, slottsstek, kalops och blodpudding fanns inte längre kvar.
Inga röster, inga skratt, inget barnaskrik, inget ljud från radio eller teveapparater satt kvar i väggarna.
Bara vinden som letade sig in med ett svagt sus genom de glaslösa fönstren och våra andetag som ekade mellan de kala lägenhetsväggarna.
Även om mina hårstrån lagt sig väl tillrätta så ryser jag fortfarande.

Vi kände oss bedrövade när vi åkte därifrån. Men ändå lite upplivade av att ha besökt en spökstad. Nästa utflykt ska gå till ett ödelagt mentalsjukhus i Västra Ny. När vi lugnat ner nerverna vill säga...

Filofax och compact living

För några år sedan köpte jag en filofax till vår yngsta dotter. Den var snygg och hade rejält med plats för noteringar om plats, tid och ställe.
Veckorna innan vi sålde vårt företag köpte jag mig en egen filofax. Många ögonbryn höjdes. Varför en filofax när det inte längre finns någon framförhållning?
Jag ville ha en filofax och en filofax fick det bli. En nästan likadan som vår dotters. Dessutom hade jag aldrig haft någon i min ägo, endast en almanacka med hårda pärmar. Ful och tråkig så något nytt ville jag unna mig som nybliven pensionär. Maken ansåg att jag gjorde helt rätt och han var övertygad om att den skulle fyllas upp med förpliktelser.

Fler ögonbryn höjdes över mitt beslut att sluta arbeta långt före pensionsåldern. Skapade sig bekymmer för mitt nya påbörjade levnadstillstånd. Och så var det ju det där med filofaxen. Som enkom ska användas av det yrkesarbetande folket.
Jag försvarade mig. Sa att jag kunde sitta och bläddra i den och njuta av att dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad var tomma blad i min filofax.
Nu blev det inte riktigt så. Varje dag finns det något jag skrivit ner. Åtaganden jag ska utföra. Tider som ska passas och människor jag ska träffa. Däremellan frissan, tandläkaren, optikern, bilprovningen, dagis tur och retur. Hundvakt och barnvakt.

De dagar där jag själv kan bestämma tiden väger ändå tyngst i tidens vågskål. Det finns stora skillnader i att arbeta och arbeta. Det ena är ett måste medan det andra är det jag vill. Vill jag inte blir dagen i filofaxen obevekligen tom. Så har jag bestämt.

Många gånger är det tiden som styr oss. Vi blir till ett slags offer för den tid som är för kort. Som inte räcker till, det blir inget över för annat. Jag vet för jag har själv varit där. Under många år. Klockan har jagat mig, flåsat mig i nacken och uppmanat, skynda, skynda. Dagar då jag inte hunnit äta min lunch. Mellan tiderna har jag tryckt i mig en chokladkaka för att uppnå energikicken som gett mig för stunden ny bränsle. För att orka framåt. Helst ända fram.

För några kvällar sedan kunde jag inte somna. Lyssnade på makens andetag där han låg vid min sida djupt nere i sin egen sömn.
För det mesta är det något som gnager och molar vilket motar bort den trakterade sömnen. Problemen blir stora och oövervinnerliga under de nattsvarta timmarna. Men så var inte fallet under min vaknatt. Jag kunde inte sova för jag tänkte på att jag har det så bra. Blev vid så gott mod att det blev stört omöjligt att varva ner och låta mig sjunka ner i ett sovtillstånd. Borrade in huvudet i kudden och kände hur perfekt den var. Täckets mjuka yta och doften från nytvättade lakan. Lagom varmt i sovrummet, jag varken frös eller svettades.
Tänkte på våra barn och barnbarn. På det nya lilla barnbarnet som snart kommer. Tänkte på vårt förhållande. Vår trädgård och vårt lilla anspråkslösa hus där vi lärt oss leva enligt compact living metoden. Tänkte inte bakåt, tänkte inte framåt. Tänkte bara i nuet. Inte att nu måste jag sova för min filofax är fullmatad.

Jag kunde unna mig tiden medan väckarklockans röda siffror mot den vita garderobsdörren bytte plats med varandra. Att jag var lite trött på morgonkvisten efter endast ett par timmars sömn spelade ingen större roll. Det fanns ändå inga tider jag absolut var tvungen att passa...

Robert Douglas och en helt vanlig bonde

I mars år 1611 föddes ett gossebarn i Skottland. Hans namn var Robert Douglas. När han var 16 år fyllda emigrerade han till Sverige. Blev det vi idag kallar för invandrare. Till skillnad mot dagens invandrare avancerade ynglingen till att bli page hos Johan Kasimir av Pfalz-Sweibrücken på Stegeborg. Även han en invandrare som med framgång friat in sig hos konung Karl IX dotter Katarina.

Unge herr Douglas klättrade raskt på karriärstegen och frottérade sig med grevar, baroner och kungar.
Blev utnämnd till regementsofficer och kämpade på slagfälten.
Kärleken riktade han mot landshövdingedottern Hedvig som inte var sen att svara ja på ett frieri.
Således kunde Robert Douglas låta uppföra en ståndsmässig byggnad vid Roxens strand och år 1662 stod Stjärnorps slott inflyttningsklart.

Men säg den saga som vara för evigt. Regementsofficeren avled och lämnade hustrun åt sitt öde.
Om inte detta vore nog så tog det fyr i slottsbyggnaden som aldrig mer återuppbyggdes. Och jag avslutar härmed dagens historielektion.

Idag har vi varit där, maken och jag. Beskådat den mäktiga slottsruinen som stirrar med tomma fönster ut över Roxens vatten. Det var med skräckblandad förtjusning vi vandrade runt slottsruinen där grova hänglås med tillhörande skyltar lät meddela att obehöriga ej äga tillträde. Om någon trots allt dristade sig att beträda förbjuden mark blev händelsen fångad på film.
Vi trotsade förbuden, eller vilket vi nu gjorde. Grinden gick i alla fall att öppna och vi smög oss i genom den utan att stänga den efter oss. Helt ensamma befann vi oss vid ruinen och maken antydde att det mycket väl kunde vistas spöken på platsen. Det kändes så tyckte han, som inte tror på spöken.
När vi gick tillbaka mot vår bil märkte vi att någon stängt grinden efter oss. Noga och ordentligt. Antagligen en nitisk vaktmästare begravd på kyrkogården strax nedanför slottet.

Där på kyrkogården ligger många en gång i tiden svulstiga herrar med pondus och högt anseende. Vilande bredvid sina enkla och titellösa fruar. Majorer och godsherrar har efter döden beblandat sig med lantbrukare, lantbrevbärare och andra helt vanligt dödligt folk.

Maken sa att även han vill ha en titel på sin gravsten. Lantbrukare ska det stå och jag lovade uppfylla hans önskan om jag överlever honom. Men att även jag vill bli titulerad i grå granit när dagen är inne.
Maken såg fundersam ut. Inte för att han missunnar mig en titel utan endast för att han inte är riktigt säker på vad för slags titel som skulle vara lämpligast för någon som sysslat med så vitt skilda uppgifter under sin levnad.
Frilansare blir bra. Det är en hedervärd titel. Att låta rista in sin titel på gravstenen är en form av kulturarv. Eller är det kanske numera förlegat att rista in titeln i gravstenar? Antagligen är det så.

Jag googlade på vilka yrken som idag är mest vanliga i vårt land. Undersköterskor och sjukvårdsbiträden ligger i topp. Längst ner hamnade maskiningenjörer och maskintekniker. Och i mitten finns lagerassistenterna representerade. Några lantbrukare såg jag dock inte till på listan. Vilket är föga förvånande. Den yrkeskategorin är snart ett minne blott. Om nu någon kommer att komma ihåg att det en gång i tiden funnits lantbrukare...

Klart det ska stå LANTBRUKARE på maken gravsten!!

Växelpengar och ömma tår

Stortvillingarna har varit på visit. De var tvungna att inventera handelsboden. När det var avklarat öppnades dörren och jag klev in som dagens första kund.
Sittande på bänken med korgen i knät provianterade jag så vi klarar oss en hel vecka. Bananer och vitlök. Cupcakes och donuts. Limpor och kanel. Torrvaror och mejerivaror.
Betalade och fick växel tillbaka.

Nu går det inte att leva allena på konstfullt tillverkad mat som passar sig i barnbarnens handelsbod. Det måste till något mer tuggbart om effekten av mättnadskänsla ska infinna sig. Jag blev således nödd och tvungen att bege mig till vår lokale matvaruhandlare för att på nytt proviantera.

I mataffären rådde inte samma lugn som i barnbarnens handelsbod där jag kan sitta i lugn och ro, göra en beställning och få det nerpackat i korgen av expediten.
Sällan är det lugnt i en matvaruaffär en fredagseftermiddag. Fredagsmyset hägrar för trötta vid arbetsdagens slut. Men ska det bli något mysa av måste det handlas.

Redan på parkeringen rådde en smått kaotisk stämning. Svettiga bilburna letade förtvivlat efter en parkeringsficka. Helst så nära ingången som möjligt.
Anledningen till oredan är att kommunen har bestämt att den grusade planen mitt emot affären inte längre får nyttjas av kunderna. Den ska återställas i ursprungligt skick så som den en gång i tiden var. Alltså gräsbelagd. Stora lastbilar har varit där i flera dagar och tippat matjord och nu såg den ut som om allt är färdigt för grässådd.
Vår lokale matvaruhandlare har vädjat om att grusplanen ska få vara som den är med omtanke för hans kunder. De styrande har slagit dövörat till och nu råder det alltså kaos på den parkering som vår lokale matvaruhandlare innehar.
Själv ställde jag mig på gatan utan att se efter om det fanns någon förbudsskylt. Skugga fans det i vilket fall som helst.

Affären var fylld av människor som sprang omkring och plockade varor. Med eller utan inköpsnotor.
Kundvagnar fylldes och skinka i små tärningar provsmakades vid charkdisken. Gratis är gott.

Två kunder hade dock totalt avskärmat sig från syftet de egentligen hade då de besökte affären. De passade på att arrangera en form av kafferep mellan hyllan av mjöl, gryner och knäckebröd. Jag behövde in just där och bad vänligt om att bli framsläppt. De hörde mig inte ty de hade involverat varandra i ett viktigt samtal som handlade om någon annan.
Då hade jag två val att välja på. Antingen stå kvar till dess att samtalsämnet började tryta eller gå runt samtliga hyllor för att nå det jag behövde. Inget av valen tilltalade mig.
Jag svalde, blundade ett par sekunder och tog sedan sats. Med bestämda steg sprängde jag barriären medan min kundkorg på hjul studsade bakom mig.
Känslan när en fullastad kundkorg på hjul kör över två par sandalklädda fötter där tårna sticker ut och tånaglarna lyser i röda glada färger är svår att beskriva, Men om jag ska göra ett försök så liknar det en form av segerkänsla med ett inslag av pekpinne att det är högst olämpligt att ockupera gångarna mellan hyllorna då det råder rusningstrafik.

Jag hörde svordomar bakom min rygg. Det förstärkte segerns sötma. Jag visste att det tagit ordentligt.

I kväll ska jag bjuda maken på ett gott bröd med goda ostar därtill. Lufttorkad skinka, oliver och fetaost. Jordgubbar och exotiska frukter. Eller erotiska frukter som maken lite skämtsamt kallar carambola, cherimoya, fikon, kapkrusbär, mango och granatäpple.
Kan hända att vi även häller upp var sitt glas vitt vin. Det händer inte allt för ofta. Men det är ju ändå fredag trots allt.

Blåbär och plockepinn

Vi känner en man som ofta är ute och plockar bär och svamp när den tiden kommer. Hinkvis med bär och välfyllda svampkorgar släpas hem från skog och mark.
Om vi någon gång träffas får jag alltid frågan om jag varit ute och skördat ur skogens skafferi.
Och varje gång svarar jag att så inte är fallet. Han skakar på huvudet och tittar medlidsamt på mig. För honom är kvantiteterna viktiga. Ju större desto bättre och ett bevis på vad han har presterat. Ty för vissa är det oerhört viktigt att P R E S T E R A. Viktigast av allt är att det presteras mer än vad någon annan kan prestera.

Precis utanför vår altan växer det blåbärsris. Vissa år är det mycket bär och andra inga alls. I år är det ett sådant där blåbärs år och jag har plockat exakt fyra liter och tre deciliter. Vilket resulterat i nio burkar blåbärssylt och en supergod blåbärskaka innehållande bittermandel och Philadelphiaost. De där tre deciliterna blåbär hällde jag över smeten och skapelsen blev fantastisk när den kom ut ur ugnen. Så något har även jag presterat med min förhållandevis fjuttiga skörd.

Det är småtrevligt att sitta utanför husknuten och repa bär medan maken landar i utemöbeln och läser sin tidning. Han gillar sylt dock gillar han inte att införskaffa grunderna så det kommer helt och hållet an på mig och ingen annan om det ska bli någon sylt till pannakakan.
Okomplicerat är det också. Fylla den lagom passande skålen och sedan gå genom altandörren och in i köket där syltkitteln står beredd. Jag gillar det enkla i livet där det inte behövs någon större planering.

I går kväll hade jag ett samtal med en avlägsen väninna. Vi talade om livet och jag funderade över vårt samtal där jag satt i blåbärsriset.
"Jag tror att godhet och snällhet föder det samma", sa min väninna.
Vi enades att så är fallet och fortsatte i spåret att det är viktigt att vara nyfikna på våra medmänniskor. Lyssna på varandras berättelser och inte stå i vägen för vad som sägs. Genom att vara nyfiken lyfter vi fram och lär oss av och om varandras personliga erfarenheter. Det är en nyfikenhet som inte ska förväxlas med den nyfikenhet där det rotas och skapas egna teorier om andras liv.

Men det är en balansgång det där med att lyssna till vad andra har att säga. Det är lätt att det uppstår en maktkamp och där prestationen kommer in i bilden. För är det viktigt om vi plockar fyra liter och tre deciliter blåbär eller femtio liter av samma vara? Även det lilla som presteras kan vara värt mycket.

Plötsligt lade maken undan tidningen. Tittade på mig och sa något.
"Va"?! Svarade jag och ryckte ut propparna till poddradion ur öronen.
"Du är så fin där du sitter i riset", svarade maken och gick in för att hämta kameran.

Jag svarade inget utan fortsatte att plocka. Men jag tänkte: Min make har presterat något väldigt stort. Han plockade upp en mänsklig spillra för snart fyrtio år sedan. Som ett hoprasat plockepinn sorterade han delarna i olika högar. Eller som ett pussel där en enda liten bit fattades för att det skulle bli komplett. Länge fick han vänta innan den biten kom till rätta. Tjugo år, minst. Att tålmodigt vänta är en prestation som inte alla klarar av. Att sedan efter snart fyrtio år se på sin hustru som sitter i blåbärsriset och säga att hon är fin visar att kärleken om den hittar rätt är stark.

"Tack, tänkte jag, tack för att vi hjälpts åt att hålla kärleken i liv på vår resa som stundom har liknats vid en berg och dalbana".

Sen får var och en plocka så mycket blåbär som det behagas. På det har jag inga som helst synpunkter...