Skip hop swipe och Bugaboon

I morse fick jag frågan om jag ville följa med sonsambon och köpa barnvagn. Födseln närmar sig, snart är det endast två månader kvar av havandeskapet.

Självklart ville jag med och köpa barnvagn. Såg det som en ära att i egenskap av det nya barnets farmor var med som smakråd. Och expert bör tilläggas. För är det något jag kan så är det att köra dessa fyrhjulingar. Både enkelvagn och tvillingvagn.

Att köpa en sprillans ny vagn är nog få förunnat. Kostar lika mycket som en mindre begagnad bil Inte riktigt kanske, men inte långt ifrån. Fyrsiffrigt står det i alla fall på prislappen om det ska vara det mest exklusiva. Så går det även att göra tillval. Som till exempel Skip hop swipe. En sorts plastlåda med så finurligt lock att det går att fiska upp en våtservett under resans gång. Med enhandsfattning, dessutom. Att utföra den dagliga motionen utan att behöva lämna ungen hemma är också möjligt. För att svettas rejält och få spänstigt motstånd i lårmusklerna monterar föräldrarna träningsredskapet Karma i barnvagnens handtag. Med reglage så det funkar bra att öka eller sänka motståndet i framförandet utefter behag. För syskon som blir slaka i benen vid promenaden finns Free ride scooter board. En ståbräda som när orken kommer tillbaka förvandlas med en enkel manöver till en behändig sparkcykel.

Vill föräldrarna glänsa lite extra som kan de göra som kändismammorna i Amerika. Köpa en Bugaboon i käcka färger. En Alfa Romeo i barnvagnsträsket. Med en sådan vagn står föräldrarna i centrum. Trendiga och medvetna kör de Bugaboon, det är coolt, snyggt och visar att banbidraget med eventuellt extratillägg är en droppe i det ekonomiska havet.

Vår son med den alltmer tjocknade sambon är inga hajpade föräldrar utan såg efter barnvagn på Blocket. De vill inte ha något instabilt vrålåk utan anser att säkerheten för barnet och inga stora hål i plånboken är viktigast.

Jag satt i den barnvagnssäljande familjen soffa och tittade på när sonsambon fick undervisning i hur vagnen ska fällas ihop och hur den för övrigt fungerar. Ren vetenskap. Säkerheten är hög dessutom kommer barnet att ligga väl skyddad från sol, mygg och regn. Även för kyla för en fin och fluffig åkpåse ingick i köpet. Samt en snygg skötväska och några sorts muffar i plast att trä över hjulen när höstpromenaden på leriga grusvägar är avklarad. Vid hemkomsten träs muffarna på hjulen innan vagnen rullas in i hallen. Det kändes faktiskt ganska så lyxigt. Plus att just den här vagnen designades när prinsessan Estelle skulle komma till världen. Så mitt barnbarn ska få åka i en likadan vagn som den kungliga bebisen.

Tänkte på när våra barn var små. Då satt det två blanka ringar som drogs upp mot vagnens handtag och vips small den ihop som en råttfälla. Det gällde att inte glömma bort att lyfta ur barnet innan vagnen veks ihop.Nu skulle det behövas två par händer för att lossa på säkerhetsanordningarna.

Sonsambon köpte den kungliga kopian. Den är mycket fin och välvårdad. Föregångaren till vagnen sprang omkring och ägnade sig åt sin egen farmor som var på besök.
Hon gjorde enligt min mening ett riktigt kap. Trots att det inte var en Bugaboon.

Nu längtar jag att få provköra vagnen med tillhörande barn. Den kommer att räcka till dess barnet är tre år för när den tröttnat på att ligga på rygg och vill se världen utanför suffletten monteras sittdelen dit. Som har godkända fempunktsbälten.

Väluppfostrade barn och upphetsade damer

Läste en artikel om barnuppfostran. En sakkunnig inom området uttalade sig om huruvida dagens barn är uppfostrade på ett rätt sätt eller inte. Inte, förstod jag av texten. Kan nog ligga en uns av sanning i det i vissa fall, i andra fall är skrikande barn trötta barn. Eller hungriga barn som behöver föda för att bli vid gott mod igen. Eller bara ledsna på vanligt sätt, precis som en vuxen kan vara ledsen. Överaktiva, underaktiva, glada, missmodiga, ja det finns mängder av orsaker till att ett barn väsnas.
Ett är i alla fall helt säkert, de som inte har barn är de allra bästa barnuppfostrarna. Det är till dessa som föräldrar kan gå för att få goda råd. Huruvida skribenten har barn eller ej låter jag vara osagt för det vet jag inget om.

På tal om föda och intagandet av denna vara. För flera år sedan var vår familj på en långväga åktur. Hungriga och biltrötta beslutade vi oss för att stanna i Uppsala och äta på IKEA. Billigt, snabbt och ganska god mat.
Väl inne i restaurangen såg vi med bestörtning att där var en mycket stor skara folk samlade som hade samma tankar som vi. Maken ville i vanlig ordning backa eftersom stora samlingar och långa köer är värre än en mara för honom. Övriga familjemedlemmar protesterade högljutt. Det var mat som gällde, inget annat.

Folk som inte fick plats att sitta vid borden stod och åt. Balanserade tallrik och glas medan de försökte nå sina munnar med besticken. Blev en plats ledig kastade den som stod närmast sig fram och klämde ner sig på stolen.
När vi fått vår mat såg vi att ett helt bord blev ledigt. Vi trängde oss fram med för oss två okända äldre damer i släptåg. Även de hade siktat in sig på samma bord. Vi bedömde att de skulle få plats de också.
Några meter fram låg bordet och vi insåg att vi skulle hinna ta plats. Då, som från ingenstans kom en hel radda sammanhängande människor med en gammal farfar i släptåg. Raskt satte de ner den gamle mannen och var och en ställde upp stolarna i "upptagetposition." Sedan drog de vidare mot matkön.
Således blev det lediga bordet inom några sekunder väldigt oledigt. Det enda bordet i hela salen som för en kort stund välkomnade matgäster att slå sig ner.

Ilskan rann över och jag tog ner sju stolar. En till var och en av oss samt till de två äldre damerna.
Den gamle mannen försökte protestera men hade någon form av talfel vilket gjorde det svårt att tyda vad han försökte få ur sig. Vi begrep ändå men ignorerade honom.
Innan vi hann sätta oss kom delar av det stora sällskapet rusande. De högg tag i "sina" stolar och ett vilt ordslagsmål utbröt. Mellan dem och mig. Mannen som var oförmögen att tala försökte hänga på så gott det gick. Våra barn stirrade förskräckta på oss där de stod med sina brickor i händerna.

Då, som genom ett under trädde min make in i ringen. Han ställde ner sin bricka så hårt i bordet att köttbullarnas brunsås skvätte. Av sin natur är han alltid lugn och sansad men nu blev det det för mycket även för en man med fattning. Damen med ledartröjan i motståndarlaget och makan slet i en och samma stol. Det var en dragkamp utan dess like. Övriga lunchgäster slutade tugga och följde dramat med stor spänning. Våra nyfunna äldre damer hejade upphetsat på, hytte med sina gafflar och tog små skuttande steg. Kocken tittade ut från köksregionerna med hakan släpande utefter sin stekfettsbefläckade bringa.
Maken vann kampen och vi kunde sätta oss till bords. Vilket motståndarlaget också gjorde. Ungefär som den trevliga leken Hela havet stormar. Nu var det ingen lek utan blodigt allvar.
De satte sig utan mat. Sitta det skulle de av  prestige.
En av de äldre damerna och jag delade stol.
Mannen med talfel säckade ihop av ren utmattning och fick tillkalla de som ingick i hans vätskedepå.

Det är helt i sin ordning att reservera stolar då det finns många tomma stolar att reservera. Men inte när det är sprängfyllt med människor som inte får plats att sitta.

Detta är en reflektion jag fick över ämnet Barn som inte kan sköta sig och sitta fint på restaurang...

Mjölksyra och ondska

Vi var på Visingsö. I två dagar cyklade vi omkring på platt mark. En bra ö för just den formen av aktivitet eftersom benen slipper bli fyllda av mjölksyra.
Åt gott, njöt av sommarvärmen och några dagars semester från firman. Lät andra ta över och försökte låta bli att tänka jobb.
Klättrade upp i Erstad kärr och fågeltorn. Inga fåglar syntes till, dock ett gäng med hästar som fridfullt körde ner de mjuka mularna i marken på jakt efter grässtrån.
Hagahögen där det lär ligga en mäktig hövding begravd, domarringar och rysskyrkogård. Silkesodling och hästbajs efter remmalaget.
Visingsö är de historiska möjligheternas ö om någon är lagd åt det hållet.

Sista dagen trampade vi till Visingsborgs slottsruin. Där tänkte vi fotografera varandra till semesteralbumet. Som sig bör. Invänta färjan till fastlandet, sitta och blicka ut över Vätterns vatten. Sorgset gruva oss över att John Bauer med fru och son följde med Per Brahe ner i djupet år 1918. Spekulera i det fasansfulla öde att hjälplöst se sin familj försvinna utan att kunna göra ett dyft för undsättning. Samt stryka med själv till råga på allt elände.

Vi ställde från oss cyklarna och gick in i valvet till slottsruinen. Där stod två människor tätt hopslingrade. En man och en kvinna. De grät. Vi stannade upp och de tittade på oss med rödkantade ögon.

-Vet ni hvad som skjedde? frågade de.
Vi skakade på våra huvuden.
Nej vi visste inget. De berättade. Det var den 22 juli. Vi var på Visingsö och njöt av sommaren och ledigheten. Åt gott och cyklade utan att få mjölksyra i benen.

Mannen och kvinnan torkade sig i ögonen. De hade också cyklat. Ända från Norge. De hade haft det trevligt och gemytligt. Sett mycket av Sverige från sina cykelsadlar. Nu skulle de försöka ta sig hem. Till Oslo. Kanske gick det ett tåg från Jönköping? Vi visste inte om det var möjligt.

När vi packat in våra cyklar i bilen och var på hemväg stannade vi till i Linköping. Hade lovat att ta med tvillingvagnen som sonen köpt. Barnen var ännu inte födda vid den tidpunkten men en vagn skulle ändå införskaffas i god tid. Två små barn skulle snart träda in i vår galna värld. I en värld där ungdomar mejats ner på en annan ö i ett annat land.

När vi kom hem hängde vi framför teven. Tittade och lyssnade. Jens Stoltenberg var skakad. Han darrade på rösten. Vi andra satt tysta och försökte förstå det som inte gick att förstå.
Vi undrade om det norska paret kom med något tåg hem till Oslo. Doften från deras hud satt kvar i min tröja. Doften av svett, snor, tårar och sorgsenhet hade överförts när vi kramades. Där i valvet vid Visingsborgs slottsruin. Den dag då ondskan kom till Utöya kramades vi med två okända människor. Försökte föra över lite mänsklig värme till två som bara ville hem till Oslo.

"Vi såg ondskan men den bekämpande vi", säger Jens Stoltenberg idag.
Ondskan är svår att bekämpa. Jag tror att det aldrig lyckas även om vi står upp för öppenhet och demokrati. Ondskan kommer alltid att finns mitt ibland oss. Där den alltid har funnits.

Burkskinka i gelé och varma fötter

Vissa dagar är grå och kalla. Idag är en sådan dag. Normalt sett brukar jag inte jämra mig utan ser allt utifrån det positiva perspektivet.
Antagligen behövs de grå dagarna för att de ljusa ska få den rätta lystern när det spricker upp.

Precis som alla andra, förutom ägare till Busfabriken, SF, bowlinghallar, inomhusbad, solarier och resebyråer, klagar jag över vädret. Har inte lagt någon större tyngd på det tidigare men nu sällar jag mig till skaran av gnällspikar. Är så trött på regn och kyla att jag till och med hatar mina hemstickade raggsockor.

Iförd dessa fotbeklädnader och en tjock tröja rotade jag ner mig bland våra fotoalbum. Insåg att när barnen var på uppväxt under våra vingar sken alltid solen. Varje sommar. Bruna barn med solblekt hår ler mot kameran. Badar i vår sjö, äter glass och springer genom vattenspridaren. Ja det var så varmt och torrt att vi fick vattna gräsmattorna för att på så sätt förhindra att de blev brända och fula.

Bilder från våra resor med båten. Göta kanal, Kinda kanal, Slätbaken och öppet hav. Hur vi ankrade i Söderköping och vid Harstena. Kokade potatis i det lilla köket och åt burkskinka med gelé.

Till och med väderupplysarna på teve ser rädda ut när vädret ska presenteras. Möjligt att de fruktar hotbrev och hatmejl. De enda som är positiva är reportrarna på Aftonbladet. De ger inte upp utan lovar vackert väder bara det svenska folket har tålamod. Ett litet tag till, sen så...

Inte får jag tag i folk heller. Har suttit i flera timmar och jagat mina byten per telefon. De har rest bort. Solar utan sol i Strömstad, åker på tur i Norge eller ränner runt med fårstängsel. De har inte tid att pratat med mig.
Till och med lånehunden verkar deprimerad.

I Tyskland svettas våra släktingar. De är på väg häråt och tycker det ska bli SKÖNT att få komma hit och svalka av sig. Blir väl annat ljud i skällan när de varit här i fem dagar. Då vill de hem, tillbaka till värmen. Ty så är den mänskliga varelsen. Aldrig nöjd.

Nu har Robert Broberg dött också. I sjukdom. Och vi minns. Glada båtlåtar och fräcka flickor. Uppblåsbara och äkta vara, alla lika roliga. Det är tidens gång. Att falla ifrån och bli bortglömda. Så småningom. Förutom de som har sina röster bevarade. De lever vidare så länge vi själva lever.

En kvinna jag känner miste sin man för några månader sedan. Nu har även hennes mamma lämnat jordelivet. Hon är lika sorgsen i sinnet och själen som Robert Brobergs närstående. Den enda skillnaden är att det inte skrivs en rad om varken maken eller mamman. Ingen som får uttala sig om hur det känns och vad dessa två hädangångna betytt för var och en. Det är endast avlidna kändisar som är förunnade den publiciteten.

Jag har skrivit till Anna Mannheimer. Jag fick nyss svar från henne. Hon är en glädjespridare mitt i allt det gråa. En ljusglimt som värmer när det känns kallt gör min dag. I morgon är en ny dag och då skiner solen över alla och en var. Kanske. Om vi får tro Aftonbladets löpsedel.

Tills dess får jag nöja mig med att titta på en gammal bild från fjolårets solrosor. Känner att jag nog är en gnutta glad i alla fall. Och varm om fötterna.

Snäv kjol och en riktig spökstad

Efter avslutat skrivbordsarbete för min del begav vi oss ut på en dagsutflykt. Till Småland. Stannade till i Kisa och köpte gammaldags Nickel. Visste jag inte att det fanns nu för tiden. Kisa levererar.
Nästa stopp blev i de centrala delarna av de småländska skogarna där en grävmaskin var till salu. Maken satte sig tillrätta vid spakarna och testade maskinen. När han var klar hivade jag upp min snäva kjol, klev in i hytten och svängde käckt med grävaggregatet. Gjorde grävande rörelse i luften, vek ihop skopan efter konstens alla regler och satte sedan ner den mjukt och försiktigt på marken.
Jag gjorde denna manöver bara för att jag kan. Försäljaren såg förlägen ut när jag sa att det är svårt att köra grävmaskin i snäv kjol. Sedan överlät jag diskussionerna åt männen. Bara för att försäljaren skulle känna sig bekväm. Maken såg mest stolt ut. Han hade ju en grävmaskinsexpert med sig då det skulle förhandlas.
Om det blir affär av eller inte är i nuläget inte helt klart.

Färden gick vidare hem till Östergötland. Närmare bestämt till Valdemarsvik där en superb planka med välstekt kött och välkryddad pom duchess till detta  hemlagad beasås inmundigades.
Mätta och belåtna fortsatte vi till Valdemarsviks spökstad i stadsdelen Övre Norrbacka. Det blev ett besök utöver det ordinära. Till och med det extraordinära.
Länge har jag velat åka dit men inte vågat utan en medresenär.

Området byggdes i början av 1970-talet. Välplanerade hyreshus med grönområden och lekpark. Orten blomstrade och det fanns en stor framtidstro i den lilla östkustska staden med sina industrier.
När Norrbacka byggdes var det ett resultat av miljonprogrammet. Precis som på andra platser runt om i Sverige. Bostäderna blev så småningom överetablerade, ett resultat av en usel bostadspolitik. Villa tillsammans med bostadsrättsmarknaden började expandera och efterfrågan på hyresbostäder minskade drastiskt. Varpå lägenhetskomplexen tömdes på sina innevånare.

Idag är Övre Norrbacka öde. Totalt vandaliserat och jag tror inte att ett enda fönster i de tomma husen var hela.
Som förbjudna inkräktare gick vi in genom en av portarna. Glaset knastrade under våra fötter och på varje del av min kropp där jag har behåring stod hårstråna rakt ut. Huden knottrades och jag var totalt skräckslagen. Det kändes som om vi klev rakt in i en mördarfilm och jag väntade att någon med en vässad kniv skulle rusa fram och skära av oss halsarna.
I vissa rum fanns det kvarlämnade möbler. Ett ishockeyspel stod tillsammans med en vävstol som aldrig mer skulle få väva fram några trasmattor. En katt, eller om det var en hund, hade bajsat på parkettgolvet och i badrummet var toalettstolen totalt demolerad.
När balkongdörren flög igen med en smäll ångrade jag att jag inte spänt på mig en av barnbarnens blöjor som ligger i bagaget i vår bil.

På ett bord fanns en katalog över tapeter. Det kändes patetisk. Precis som om någon gjort ett litet försök att pimpa till mitt i förödelsen. Sätta färg på de lortiga väggarna som genom tavelkrokar vittnade om att någon faktiskt bott där. Haft den hemtrevligt och ombonat.
Det rasslade i resterna av det som en gång var persienner och i lekparken kunde vi ana det som en gång varit barnens klätterställning, gungor och rutschkana. Kylskåp gapade tomma, spisar stod kalla och något matos från stekt falukorv, slottsstek, kalops och blodpudding fanns inte längre kvar.
Inga röster, inga skratt, inget barnaskrik, inget ljud från radio eller teveapparater satt kvar i väggarna.
Bara vinden som letade sig in med ett svagt sus genom de glaslösa fönstren och våra andetag som ekade mellan de kala lägenhetsväggarna.
Även om mina hårstrån lagt sig väl tillrätta så ryser jag fortfarande.

Vi kände oss bedrövade när vi åkte därifrån. Men ändå lite upplivade av att ha besökt en spökstad. Nästa utflykt ska gå till ett ödelagt mentalsjukhus i Västra Ny. När vi lugnat ner nerverna vill säga...