Väx upp och ta en tupplur

Är precis slutkörd. Trodde inte det var möjligt att känna en sådan enorm trötthet. Det är härmed bevisat att det tär på krafterna att föda barn vid sextioårsåldern. Ont i lårmusklerna har jag dessutom. Dock har jag klarat mig från att drabbas av framfall. Men nära var det.

För den som är intresserade kan jag meddela att barnbarnet mår prima. Även modern mår bra och jag hörde någonstans ifrån att hon redan har planer på att åter igen försätta sig i ett välsignat tillstånd. Förhoppningsvis hinner hon hem från barnbördshuset med nykomlingen och att han växer upp en smula innan det är dags igen.
Huruvida barnafadern ännu är invigd i planerna är det inget ordat om. Men det är en viktig förutsättning om det ska bli något.
Viktigast är ändå att farmor får vila upp sig ett par år eller mer.

Sömnen har det blivit lite eftersläpning med sedan i onsdags. Tänkte ta igen det denna natt som kommer, Förhoppningsvis har den omtumlande händelse som uppstår när en farmor är med och tar emot ett pinfärskt barnbarn lagt sig. Samt att mina kvällstankar stillat sig så pass att jag får sova nattens timmar i ett enda sträck. Känner att adrenalinpåslaget börjat lämna banorna och ordningen är återställd.

Inte är det någon blodmåne i natt som jag måste ut och glo på. Jag ställde klockan på 03.55 natten till idag för att få vara med om skådespelet. Månen var grann redan innan den blev röd och jag kände att jag ville vara med om den häftiga upplevelsen. Övervägde ett tag att strunt i allt ihop och vänta arton år då tillfälle ges att se den röda månen igen. Eftersom jag inte vet hur livet ser ut då beslutade jag mig ändå för att stiga upp mitt i natten för att se månen ändra färg. Vilket jag inte ångrar.
Maken däremot tittade ut en kort stund för att sedan gå tillbaka in i vårt hus och krypa ner under det varma täcket. Han har ont i halsen, säger han. Ja någon ska ha det också. Det är hans tur att trä på sig förkylningskostymen.

När jag ändå var uppe och travade runt passade jag på att inte gå till sängs något mer utan vara behjälplig med att köra in stortvillingarna till dagis i staden då de vaknat upp ur nattens slummer.
Och vad passade bättre än att köra dottern till Linköping och den väntande Jönköpingsbussen när jag var ute och for på morgonkulan.
Så nu är vi med en semesterledig ledarhund under några dagar.
Dagarna är aldrig långsamma i den här familjen. Det må jag då påstå vara helt sant.

Även en farmor/mormor måste piffa till sig ibland och i min kalender stod det skrivet att idag skulle det ske. Hårklippning och ögonbrynsplock. Medan min frisyr blev flera storlekar mindre än innan jag satte mig i frisörstolen pratades vi vid, min frisörska och jag. Vad vi talade om behöver jag inte nedteckna här, det begriper alla och envar. När det var dags för ögonbrynsplock höll jag tyst. Vilket berodde på att jag helt enkelt somnade under den smärtsamma proceduren.

"Du är onormal, totalt onormal", hävdade frisörskan då hon ruskade liv i mig och bad mig se efter i spegeln om jag var nöjd med resultatet.

Det får vara hur det vill med den saken. Onormal eller inte, snygg i håret är jag och fina ögonbryn har jag.  Det är viktigt att vårda sitt utseende. Det är utseendet som ger pluspoäng i livet.
Ett snyggt utseende ger framgång och lycka. Bevisligen är det sant. Om jag får säga det själv...

Maratonlopp och gas som bedövar

Efter fyra dygn på plågornas bädd kom han då äntligen. Stortvillingarnas lillebror. Dagen innan deras fyraårsdag. Hade gossebarnet väntat några timmar till i moderlivet hade alla tre fått fira sina bemärkelsedagar på en och samma dag. Nu ville han dock ha en egen dag, den lille.

Vi har fått ytterligare ett barnbarn, farfar och jag.

Jag har fått bevittna födelsen. Från början till slut. Dygn där jag stått och betraktat två som skulle bli tre. Ett maratonlopp gånger fyra där sista kilometern verkade evighetslång och omänskligt jobbig att ta sig igenom.
Lustgasen blev den födande kvinnans bästa vän. Vi provade på, pappan och jag. Av ren nyfikenhets skull. Han för att se hur det fungerade, jag för att uppleva minnen. I smyg när ingen barnmorska var inne i rummet gasade vi var sin gång. Såg på varandra och skrattade medan kvinnan stönade i födslovåndor. Vi fann det lämpligast att återlämna lustgasmasken till hon som behövde den bättre än vi.

I bakgrunden har jag befunnit mig.  Hållit i handen när jag blivit ombedd, sett till att det funnits våta och kalla tvättlappar till den svettiga pannan. Spypåsar och isvatten.
Hanterat saxen när mor och barn separerades från den sammanhållande navelsträngen. Pappan överlämnade den ärofyllda uppgiften till mig och jag sa inte nej. Kanske kommer aldrig den möjligheten åter.

Jag förundras över människans kraft att bemästra långvarig smärta. Inget är omöjligt när belöningen är så förunderligt stor.

Är ännu uppfylld av händelserika dagar där kulmen blev pojkens ankomst. Skrikande, skrynklig och skälvande lades han upp på mammans bröst. Hud mot hud och föräldrarnas otvivelaktiga kärlek till varandra och den nya människan de ännu inte lärt känna.

Välkommen till oss du lille parvel!

Tack Nilz-Peter och Johanna för ännu ett barnbarn. Och TACK för att jag blev tillfrågad om att vara med och ta mot ert barn.

Ett stort tack riktas även till den som upptäckte lustgasens unika egenskaper.

Harry Potter och franska band med gulddekor

Regnet vräker ner, nu behöver jag dock icke bekymra mig över våta dynor som vi glömt ta in från trädgårdsmöblemanget. Dessa står i vinterförvaring och jag hoppas på en ny vår även om det ser ganska så avlägset ut.

Bönderna har börjat söka kärleken och prästerna är mitt uppe i att välja och vraka ur högen av hugade äktenskapliga spekulanter. På bästa sändningstid. Linda och Mark övervakar det hela och hoppas på tur i kärlek.
Vår nyfikenhet blir stillad. Bönder och präster är som vanliga människor brukar vara. Vill få och ge av kärlekens dyrbara gåva.
Tar sig en tuting vid behov och lär sig bugga. Använder också mer kryddstarka ord som kan straffas med böter i form av en slant som stoppas i en glasburk där insamlade medel sedan skickas till väl behövande.
Även om det gamla ordspråket lyder; "Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning" så kan tungan halka när upprörda känslor kommer i svallning oavsett skrå och tillhörighet.
Utseendet är av ringa betydelse bedyrar de medverkande och lägger de insända fotografierna i olika högar.

Jag fick min egen bonde utan inblandning och extra hjälp av någon utomstående. Det gick bra det också. Tur är väl det för jag tror inte att jag passar för speed dating. Antingen förblir jag tyst eller så pratar jag hysteriskt och utan hämningar. Båda tenderar till att skrämma iväg en eventuell friare för all framtid.

Det är en balansgång hur vi ska bemöta nya människor i ett samtal. Det gäller att först på något sätt ta reda på vad den andre är intresserad av. Är vi oliksinnade kan det vara nog så knepigt. Det finns dessutom så många genrer att välja på. Att hitta rätt gebit direkt är inte lätt, men det kanske går bra att blanda till en början i alla fall.

Litteratur tycker jag är svårast att spontant tala om. Mycket beror på att jag har så svårt att komma ihåg namn. Däremot minns jag vad boken handlar om men ska den avhandlas kan jag inte ens säga titel eller namnet på författaren.

När jag ändå är inne på litterärt område så läste jag i morse att den som tänker gå till bokhandeln för att köpa en Harry Potterbok kan bli överraskade över små meddelande någon eller några skrivit ner och låtit smyga in mellan bokens blad. Snälla meddelande om alla människors lika värde, att vi är unika och värdefulla.
Vilket trevligt initiativ! Näthatet och rasismens raka motsats. Det ger mig en förhoppning om att godheten finns kvar bland mänskligheten. I vilket fall som helst bland Harry Potterfansen.
Funderar skarpt på att själv skriva små meddelanden och uppsöka en bokhandel. Annan litteratur än just Harry Potter kan också ge läsaren små glada och snälla tillrop.
Har införskaffat mig en hel hög med färgglada post it block så resurser finns.

Nu för tiden är det lätt att sticka ner små lappar mellan olästa böckers blad. Värre var det när jag var ung. Då fick jag använda en brevsprätt för bladen satt ihop i vissa böcker. Låg jag nerbäddad i sängen för att läsa en bok innan jag försjönk i den nattliga sömnen fick jag mina sängkläder fulla av små vita pappersflagor. Känns som rena rama forntiden i dessa moderna tider då möjligheterna att läsa böcker utan böcker öppnats för den som är trakterad av det.
Nu går det även snabbt och enkelt att googla fram både bokens titel och vilken författare som ligger bakom verket. En möjlighet som inte var mig förunnad i min ungdom. Då fick jag slå upp det jag ville ta reda på i Bonniers uppslagsverk. Halvfranska band med gulddekor och två bindningar i ryggen.

Rysch, pysch och en kaka med smörkräm

Vissa dagar är mer aktivitetsfyllda än andra. Denna dag känns som en sådan. I centrum finns vi, alltid till reds när det behövs. Transportör av stortvillingarna till dagis där frukostgröten väntade, barnpassning åt småtvillingarna och deras febriga storasyster medan husets fader lämnade in sin bil på verkstaden. Samtidigt som maken lämnade in sin på samma verkstad för service. Det uppstod dock ett glapp mellan bilinlämningarna varpå morfar underhöll barnen medan pappan överlämnade sin bil i mekanikernas oljiga händer.
Ett stort kuvert låg kvar på vårt skrivbord. Jag hade lovat ta med det till småtvillingarna och deras storasysters mamma varpå jag fick ta svängen förbi vårt hus efter stadsresan och fiska upp det i villervallan kvarglömda kuvertet. En varm storasyster nerbäddad i soffan och i för dagen utstyrslade småsystrar i prinsessklänningar möte mig i dörren.

På tal om prinsessklänning. När jag var med stortvillingarna för höstekipering plockade gossebarnet fram en vacker turkos klänning för prinsessor. Han ansåg sig passa i dylik kreation och jag höll med. Dock verkade klänningen aningen sval för årstiden så köpet avstyrdes på dessa förnuftiga grunder.
Kanske till våren. Då kan pojken få en prinsessklänning om han fortfarande anser sig klä i turkos rysch och pysch.

Jag funderar över hur småbarnsfamiljer får sin vardag att gå ihop. Det finns inget givet inrutat när barn är inblandade. Hela tiden uppstår situationer som måste lösas. Alla har inte en mormor/farmor och morfar/farfar att tillgå inom räckhåll. Dessutom finns risken att den generationen fortfarande är arbetsföra och inte har möjlighet att ta ledigt från jobbet för att torka snoriga barnbarnsnäsor.

Känner mig priviligerad som kan vara behjälplig då det behövs. Ett av de trevliga uppdragen är när jag får åka med stortvillingflickan och bada på rehab. Där krävs en viss kroppsnärhet i vattnet. Vi tar på varandra hela tiden, simmar tätt ihop i det varma mjuka vattnet. Flickan är smidig och rörlig. Av de stela benen och fötterna som har så svårt att gå på landbacken märks inget. Hon ser inte in i framtiden på samma sätt som jag gör. Tänker inte på vika hinder hon har att bestiga med den växande åldern.

Vi fikar alltid när det är vår baddag. Går på konditori och hon får välja fritt ur det frestande utbudet. Hon väljer och vrakar. Bestämmer sig och ändrar på besluten. Jag väntar. Kön bakom oss väntar och den får vänta. Hon är kund hon också. Att välja en kaka eller bakelse måste få ta sin tid. Ty det gäller att välja rätt.

Precis som det gäller att välja rätt i livet. Ibland väljer vi fel och får ta lärdom av misstagen. Livet är som en monter fylld med goda bakverk. Vi smakar oss fram till det allra godaste.
Själv väljer jag till exempel aldrig en kaka med smörkräm. Det har jag tidigt lärt mig att inte tycka om.

Dryga böter och en yster tjur

Det finns modiga människor men det finns även dumdristighet. Tänkte jag när jag läste om Amina Axelsson från Linköping.
Amina är bosatt i Spanien, engagerad i en djurrättsorganisation och begav sig till Marbella för att bevittna en tjurfäktningsföreställning. Planen var att hon skulle stoppa de barbariska och plågsamma striderna.
Ett både modigt och dumdristigt beslut. Amina blev hals över huvud utkastad från arenan och tjuren gick det dystra öde till mötes som tjurar gör i detta hemska evangemang som får EU-stöd eftersom det räknas som kultur.
Amina överlevde men kommer få dryga böter att se fram emot. Men bättre det än att bli spetsad på hornen av en ilsken, sårad och förvirrad tjur.
Något stopp på galenskaperna med att plåga tjurar har nog inte Amina fått till, men hon har i alla fall på ett tydligt sätt förkunnat det majoriteten av befolkningen anser om tjurfäktning. Det var mycket modigt av henne!

Tjurar är inte att leka med. De kan se ack så snälla och fromma ut där de går bland sina frillor och betar ute på gröngräset. Dock kan de surna till och bli obehagliga helt omedvetna om sin styrka och tyngd.

När vi hade mjölkkor kom maken på att vi skulle använda oss av en tjur för att betäcka våra kvigor. Jag fick till uppgift att hålla kvigan i grimman ute på ladugårdsbacken medan maken var tjuren behjälplig med att hitta rätt. Tjuren blev yster och glad över det tilltänkta språnget, om det var okunskap från tjurens sida eller endast iver går inte att orda om men en cirkus utan dess like blev det i alla fall.
Livrädd stod jag och höll ordning på kvigan som travade runt och undrade vad som höll på att ske bakom rumpan. Tror till och med att jag grinade ty i ena ögat såg jag liemannen stå och flina medan jag såg tjurens ystra krumsprång i det andra.
Maken höll i tjuren med ett stadigt grepp om repet och lovade att om vi fortsättningsvis skulle betäcka kvigor på naturlig väg skulle tjuren få en nosring.
Huruvida tjuren fick till det eller inte kommer jag inte ihåg, däremot minns jag tydligt seminören som därefter tillkallades med sina rör fyllda med början till nya kalvar.
Det var en fridens man som endast röt åt mig en enda gång. Det var när jag av misstag råkade spola hett vatten rakt ner i hans ena gummistövel. Det är fullt begripligt och jag har stor förståelse över att han höjde rösten.

Tjuren slutade tragiskt sina dagar utan att få nya möjligheter till förlustelser då vår ladugård brann ner till grunden. Han blev till en förkolnad hög bredvid den lika förkolnade kvigan som tack vare seminören skulle till att kalva.