Lögnen om semlor och löfte om buffé

Solskenspromenad med stortvillingarnas lillebror. Mamman körde vagnen, det skumpade och gossebarnet somnade. Varmt omstoppad, liggande på sin fårskinnsfäll.
Trygg och ovetande om alla faror som finns utanför den uppfällda suffletten där små figurer munter dinglade av vagnens rörelser.
Orättvisa, krig, hat och avundsjuka. Det sistnämnda kan ta oanade höjder. Såra, skada, förnedra, där personer kan bli dömda utan föregående rättegång.

Om allt detta vet den lille gossen inte något om. Det kommer en tid då han får lära sig att alla människor är inte alltid goda.

Promenaden ledde fram till vårt hembageri. Vi mötte upp stortvillingarna och deras lillebrors pappa samt deras farfar. De är i full färd med att beskära äppelträd. Far och son hjälps åt när den andra halvan i trädgårdsföretaget är mammaledig.

Idag var det semmelbuffé på hembageriet. "Ät så många semlor du orkar för 39 kronor" löd inbjudan.
Hur många semlor orkar vi äta på en och samma gång? Jag åt två men hade nog orkat en till.
Eller möjligtvis en och en halv. Eller två hela svårt att säga för jag tror att jag lagt av mig i konsten att frossa i semlor. Anar att det beror på åldern, även om jag legat i hårdträning sedan långt före fettisdagen.

För precis 32 år sedan var jag dock en mästare i att klämma ner bullar med mandelmassefyllning och grädde. Kanske berodde det på att jag då var höggravid och mitt sinne för födointag ur balans.
Jag hade kört till den ort där jag brukade handla det som skulle ställas in i kyl och skafferi. Då som nu var det tid för semlor och jag köpte fem stycken på konditoriet. Vi var fyra i familjen, en semla till oss var men den extra semlan ämnade jag äta den dryga milen hem under tiden jag körde den med mat fullastade bilen.
Semlan var försvinnande god och jag beslutade mig för att äta upp min egen då jag ändå höll på. Den var lika försvinnande god som den första varpå jag tog ett nytt beslut. Att äta upp makens och sedan helt fräckt ljuga om att det bara fanns tre semlor i konditoriet.
När den tredje semlan var uppäten talade frestaren till mig. Uppmanade mig att smörja kråset med en fjärde semla. En av de två kvarvarande semlor som var ämnade åt barnen.
 Jag funderade inte lång stund utan öppnade kartongen och med små vällustiga smackningar försvann semlan ner i mitt öppna gap.
Sedan blev det problematiskt. Vem skulle få den återstående och sista semlan? För att kringgå problemet åt jag upp den också, knölade ihop kartongen och stack in på golvet under förarstolen.
Måste tillägga att det är en bedrift att äta fem semlor på raken och samtidigt hålla vägens
hastighetsbegränsning och fordonet i rätt körfält.
Semmelhistorien behöll jag för mig själv till den dag det blev ett lämpligt tillfälle att på ett humant sätt lätta på mitt hjärtas börda.

Stortvillingarnas lillebror fick majskrokar medan vi andra åt egna delikatesser på hembageriet. Han följde varje tugga med blicken medan majskroken upplöstes av dregel och kletade sig fast mellan hans knubbiga små fingrar.
Jag lyfte upp pojken, satte honom i mitt knä och lovade att nästa år, ja då ska han och jag promenera till vårt trevliga hembageri och äta semmelbuffé. Han ska få äta precis så mycket han orkar och vill. För det har jag nu lovat.

Oljigt trassel och blommiga byxor med hängslen

Dagen började i dimmans tecken men efter hand lättade molnen och solen har visat sig under större delen av eftermiddagen. Känns att det är vår, det känner blomsterhandlarna också som börjat sin försäljning av blommor lämpade för tidig utomhusplantering.

Min bil har tänt en lampa som inte bör lysa och det blev en tur in till staden och bilreparatören.  Tack och lov en garantireparation så det kostade mig inte mer än det jag under tiden jag väntade gick och handlade.
En toalettborste och en hållare för toalettrullen. Dyrt så det förslår men nu ska badrummet pimpas upp rejält.

När jag kom tillbaka till bilverkstaden fick jag sitta och vänta en stund. Bläddra i broschyrer och förundras över bilar som nu för tiden knappt tarvar en förare. Praktiskt för mig som ogillar att åka till staden, bilen kan för min del få åka själv men några uträttningar lär jag inte få till mig för så långt har inte den tekniska vetenskapen hunnit. Men det står väl inte på med den här takten kan jag tro.

Allt är så modernt så att när ett par gamla vindrutetorkarblad ska bytas ut mot nya måste varje bilägare veta sitt registreringsnummer. Det hörde jag där jag satt och väntade.
En man kom in och ville ha ett par nya. Han färdades i en lånebil där sonen var den rättmätige ägaren. Något registreringsnummer kunde han inte och blev därmed nödd och tvungen att pallra sig ut med papper och penna för att skriva av vad som stod på nummerplåten. Nya blad plockades fram av verkmästaren själv och mannen betalde väsentligt mycket mer än vad jag fick betala för min toalettbortse och hållare för toalettpappersrullar. Med det sagt, vindruteblad är mycket dyra för en bilburen konsument.

När jag i min ungdom rattade min bil fanns det folk som tog hand om både mig och bilden. Så till vida att jag bekvämt tillbakalutad i förarstolen fick bilen tankad, vindruta och strålkastarglas rentvättade och behövdes det byttes torkarbladen utan  några stora krusiduller som upprabblande av registreringsnummer. Grabben i macken hade trassel i bakfickan och kollade då och då oljan även om jag inte begärde denna service.

Min dröm som barn var att få gå omkring i en oljig overall med trassel hängande ut från bakfickan. En  annan dröm var att bli kirurg men att arbeta på en bensinmack var väl det yrket som var mest tillgängligt. Nu blev det inte något av varken det ena eller det andra men under en period gick jag ändå i en skitig overall efter det att jag utbildat mig till supportsvarvare.
Verkstadsoverallen byttes efter ett par år ut mot en ladugårdsoverall så jag måste ändå tillstå att jag fått min beskärda del som overallbärare.

Nu äger jag ingen overall, dock ett par blommiga trädgårdsbyxor med hängslen. När jag hoppar i brallorna brukar maken skratta kärleksfullt och påstå att jag liknar Karlsson på taket.
Mina trädgårdsbyxor är nytvättade och ligger i min låda där jag förvarar övriga byxor i väntan på att de ska bli brukade. Snart, mycket snart, är det dags att ta fram mina blommiga trädgårdsbyxor med hängslen.

Jag köpte med hamburgare hem. Utan snus. Det sa jag till om extra vid beställningen. Inget snus i burgaren tack. Det lär serveras snus som tillbehör hos hamburgerkedjan i Norrköping. Om vi får tro allt som skrivs i tidningen.

Maria och bortglömda dossier

Grattis alla som heter Maria, inklusive mig själv. Sista dagen i vintermånaden är alla Mariors dag, lätt att komma ihåg även om just i år har februari månad en dag extra. Grattis till alla som firar födelsedag i morgon, bör tilläggas.

Däremot kommer jag inte, till skillnad mot de flesta andra, ihåg vad jag gjorde just idag för 30 år sedan. Jag har försökt att dra mig till minnes utan att det faller något ljus över för min del dagens då personliga minnen.

Att vår statsminister blev skjuten på öppen gatan efter biobesöket minns jag dock. Det går inte att komma ifrån det minnet eftersom vi ideligen blir påminda genom media om den händelsen som skakade Sverige och så gott som övriga jordens alla länder.

Det har lagts ner ofantligt stora resurser på att leta reda på mördaren. Var det Christer Pettersson har han tagit med sig frågan ner i graven. Var det någon annan kan det tänkas att även denna person är död och begraven med sin stora hemlighet bevarad i mullen för all framtid.

134 personer har visserligen erkänt sig vara Palmes mördare, över 10 000 har suttit i förhör och det finns över 87 000 persondokument i Palmegruppens databas men ingen har fällts för brottet på Sveaägen.
En bok har dessutom skrivits av kriminaljournalist och redaktören Viking Johansson där vittnens ordagranna redogörelser finns på pränt. En stor vittnesgåta mellan hårda pärmar.

Många mord finns ouppklarade, inte enkom mordet på Palme. Mammor, pappor, syskon, mor-och farföräldrar, släktingar och vänner går i ovissheten vem som berövade en kär närstående livet. Frågor som kanske aldrig får några svar för det läggs inte ner några resurser på vanligt folk även om preskriptionstiden för mord inte gäller.
Jag har full förståelse för att letandet efter Palmes baneman kommer att fortgå i generation efter generation av utredare. Nykomlingar som endast vet vem Palme var utifrån sparade dokument och bilder.

Jag har full förståelse för den som dräper en statsminister ska inte gå ostraffad, Palmes familj hela nationen och omvärlden bör få veta sanningen även om Palme som person, när hans generation gått hädan, är och förblir obekant.

Men jag kan dock inte undkomma i tanken att fundera över att det finns många fler som sörjer, frågar, ältar och aldrig får se mördare fällas och bli dömda till straff. Utebliven upprättelse för mördade och deras anhöriga som glöms bort när rubrikerna släckts.

Mängder av undanstoppade dossier ligger och samlar damm och kallas Cold Case för något skall ouppklarade mord kallas.

En pensionerad tro(n)tjänare och ett påbörjat projekt

Ord är överflödiga men jag måste få det sagt. Maken har lagt undan rörtången och vi har vattenklosett! Nu är det ta mig tusan läge för fest.

Förbränningstoaletten Cinderella har efter trogen tjänst fått pension. Den har fyllt sin plikt, med 600 graders värme har den tagit hand om urin, fekalier och toalettpapper. Ibland har det morrat från dess innanmäte och vi har den senaste tiden tolkat det som ett trötthetssyndrom. Vi har skött Cinderella med omsorg och hon har besvarat oss med vänlighet och vi har därmed undsluppit att bli svedda i baken. Men nu är Cinderellas tid över och med njutning kommer vi att trycka på spolknappen och kliva in i en ny era.

Ett av våra barnbarn vilket är om jag inte missminner mig en av småtvillingflickorna, har konstant vägrat att bestiga denna eldiga tingest. Hon har med skräck i blicken klamrat sig fast vid mina ben och den vanliga småbarnspottan har fått tagits fram om några som helst behov skulle ha blivit uträttade.  

Stortvillingarna däremot har med stor förtjusning och hänförelse klättrat upp för att ta plats. Nu blir deras toalettbesök som vilket toalettbesök som helst när de är hos oss, utan några extravaganser som levande eld. Jag kunde skönja en besvikelse då de gästade oss på en fika tidigare under dagen.

Maken har lagt ner ett enormt arbete innan dags dato. Enträget har han grävt sig genom vår trädgård. Stundom med grävmaskin, stundom med spade. Min oro för hans hälsa och ork har stegrats och dalat medan han själv tyckts ha varit ovetande om sin egen ålder och glömt bort en och annan sjukhusvistelse. Det ska till mer än så innan en man med sinnelag för hårt kroppsarbete lägger ner ett påbörjat projekt.

Nu är vi i mål och maken har dragit på sig ryggvärk genom att under dagen ha legat på badrumsgolvet i en onaturlig ställning för att komma åt alla rördelar och avloppsledningar. Nu får han istället lägga sig raklång på mage på köksgolvet och jag ska promenera fram och åter från hans nacke till ryggslut. Med bestämda steg ska jag traska bort det ryggonda, sedan korkar vi upp vinflaskan och tävlar därefter om vem som kommer först med att få inviga och stifta närmare bekantskap med den nya familjemedlemmen.

Härmed är min dokumentation gällande vårt avloppssystem avslutad. Alla som vill och är nyfikna på fortsättningen är välkomna hit för en provsittning med efterföljande spoling.

Tre dagar kvar och ett glas med vatten

Tre dagar kvar av februari. En månad som gått så ofantligt fort. Mycket beroende på fulltecknade dagar.
Välkommen mars när du kommer. Min födelsedagsmånad tillika vårmånad. Det är då om turen och solen är på vår sida som vi plockar fram våra vårfikautemuggar. Inget fika smakar så gott som då dessa muggar tas i bruk. Var sin har vi maken och jag och jag köpte muggarna när vi nyss flyttat hit. Det är det lilla extra som gör så mycket.
På vintern står muggarna i porslinsskåpet ovanför diskbänken. Varje gång jag öppnar skåpet står de där som en påminnelse om att efter varje vinter kommer en vår.

Idag har jag haft ett givande samtal med en vän som jag knappt känner. Vänskapen uppstod genom ett trasigt lakan och trots att vi aldrig träffats är hon för mig mycket betydelsefull.
Samtalet ledde till att jag nu känner att jag valt rätt väg i mina tankar. Jag fick en bekräftelse på det jag behövde få bekräftat. Hon gav mig min dag och jag tog tag i mina sysslor med förnyad kraft och styrka. Vilket innebar att förutom ett nystädat hus blandades doften av såpa med doften av nybakat kaffebröd. Kan avslöja att det nybakade innehåller en rejäl slatt av hemkokad rödvinbärssylt. Bären skördade från vår röda vinbärsbuske. Jag kan inte få nog av att betygsätta mina husmoderskonster som får betyg med guldkant.

En nu glädjande tilldragelse är att maken som bäst håller på med att installera vår nya toalettstol som stått i sin tragiska ensamhet ute i vår bod under lång tid. Nu är det alltså snart dags för provsittning. Kan tyckas vara en liten sak i ett stort sammanhang men den som under många veckor levt i ett område som mest liknat en leråker med mullrande grävmaskiner och gubbar som sprängt med dynamit förstår hur det känns när ljusningen är nära och locket för första gången lyfts upp på den vita stolen av porslin.

I den nedgrävda vattenledningen strömmar nu det kommunala vattnet som hämtats från Glan, transporterats in till Norrköping och återvänt hit med lagom dos klor. Nu ska vattnet bara in i vårt hus för att vi av det kan tappa upp en glas när törsten slår till samt spola iväg det vi släpper ifrån oss ur våra kroppsöppningar.
Vattnet grymtar jag över ty vi har en egen källa med ypperligt gott vatten men där sätter kommunen stopp. Inget vatten om det inte är kommunalt så det är bara att rätta sig efter förordningen om det ska bli något av det hela.

Spänningen är olidlig och maken har bett mig om handräckning då toalettstolen ska på plats. Även om han är en mästares mästare då det gäller hantverk klarar han sig inte alla gånger utan sin fru.
Det är gott att ha varandra i både nöd och lust, praktiska göromål och att få somna tillsammans då dagen är slut för att sedan vakna ihop och möta en ny dag med allt vad det innebär.