Vinterbleka ben och att gröpa ur det göttaste först

Naturen gnistrade när vi vaknade i morse. Solen släppte igenom de första strålarna mellan tallarnas stammar. I min rosa fluffiga morgonrock, raggsockor och makens vandringskängor lufsade jag runt i trädgården för att rekognosera. Det var kylslaget men vackert. Efter frukost och morgontoalett gick jag ut för att fota den frostiga våren.

Det känns nära nu. Sociala medier levererar snödroppar och vintergäck, fika utmed den soliga husknuten och i Skövde pumpas cykelslagen, det är dags för vårens premiärtur bakom cykelstyret.

Jag firar in årstiden med att till mig själv sticka en vårtröja. Garnet har jag köpt hos Margaretha i Ljusfallshammar. Hennes 200-åriga bod är fylld av garner, det är bara att välja och vraka.
Tillbakalutad i soffan med fötterna på rumsbordet låter jag stickorna slamra mot varandra medan arbetet växer fram. Lämnar skolmassaker, stängda gränser, hemska förhållanden i Sydsudan, badhus som håller stängt för män under en dag så kvinnor kan bada i lugn och ro, saboterade ambulanser med frustrerad sjukvårdare, Zlatan och tjafset i mello för en stund. Känner mig tillfreds i min egna lilla trygga vrå med stickor och garn.

På väg mot vår lokala matvaruaffär såg jag en promenerande yngling. Iförd t-shirt och halvlånga byxor. Huden ännu vinterblek och jag finner det aningen överdrivet att klä sig sommarlätt även om solen skiner från klarblå himmel.

När jag var barn fick jag inte lägga undan vinterkläderna före 1 maj. Valborgsmässoaftonen var den magiska gränsen då mamma deklamerade att dagen efter fick jag byta ut livstycket med tillhörande klistrumpor mot vita knästrumpor.
Jag tog fasta på löftet och sprang omkring med kylslagna ben som mest liknade Värmländsk hackkorv till färgen. Gråblå. Ty även om månaden maj inträtt fanns det inga garantier att värmen nått fram. Men ungar var härdade på den tiden, vana att vara ute i friska luften och någon förkylning minns jag inte att jag drabbades av.

På eftermiddagen lät jag ytterdörren stå på glänt. Släppte in vårluften i huset. Det är en speciell doft med insläppt vårluft. Det vittnar om något som bär med sig en ny fräschör.
Hörde hur det knastrade i grusgången. Stortvillingflickan med en påse i handen. Semlor. Tre stycken. En till henne, en till mig och en till farfar. De hade varit till vårt hembageri och handlat på kredit. Makens plånbok låg kvar hemma men han är en betrodd kund och har redan gäldat sin skuld till bagerskan Camilla.

Liten snorig flicknäsa men glad ändå. Semlor med varm mjölk i tre framställda tallrikar på köksbordet.
Det göttaste gröps ut först av allt. Det är så en semla avnjuts på bästa sätt.

Kaptenen på skutan och lagom fart i vagnen

Dimman ligger tät över Glan. Jag hade hoppats på solsken, men av det blir det tydligen intet. Om det inte spricker upp under eftermiddagen vill säga. Bäst att jag tar med mig solglasögonen som en säkerhetsåtgärd då jag beger mig ut på vägarna om ett par timmar. Vårvädret är nyckfullt.

Det blåser förändringarnas vindar över Svea Rike. Vår karta ritas om och ombildningar sker. Vi östgötar ska samsas med smålänningarna vad det lider och många oroas säkert över att bli indragen i en storregion.
Styrande politiker ger lugnande besked. Allt kommer att bli så mycket bättre, både med sjukvården och det kamerala.
Landshövdingarna har även de anledning att darra på manschetterna. Många av deras poster kommer att skrotas och de får packa ihop sitt bohag och flytta ut ur residensen.

Och vem kommer att bli kaptener ombord på de regionala skutorna?

Dock försäkrar samtliga inblandade parter som styr över vårt land att i processen finns ödmjukhet och god insyn som en grundläggande mixtur där viktiga strukturändringar kommer att gagna likvärdigheten över hela vårt land.
Det låter fint på ett skrivet papper men kanske inte är lika enkelt i praktiken.

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan maken och jag tog med oss barn och barnbarn och lyfte från marken för att tillbringa några dagar tillsammans i varmare klimat.
Mycket har hänt sedan dess och mycket finns att vänta. Både privat och i världen.

För min del har jag börjat varva ner på mina åtaganden. Kände att hjulet plötsligt snurrade snabbare än vad jag hann med. Det var inte riktigt så jag hade tänkt spendera min lediga tid efter det att vi sålde vårt företag. Märkligt hur lätt det är att dras med, inte orka stå emot, säga stopp och belägg. Antagligen ligger det i min natur, ständigt på språng, helst med så många glödgade järn i elden som möjligt.
Nu har jag bestämt mig att endast göra det jag själv finner förnöjsamt. Åka till Ljusfallshammar och träffa miljövänliga bönder exempelvis. Vara tillsammans med barnbarnen så mycket som möjligt är ett annan exempel som jag prioriterar högst.
Det tredje exemplet, som är ett konstaterande, är att åka till Kolmården och fika hos Berit. Att säja ja till en inbjudan om att få komma och äta kakor utan att först behöva titta i almanackan är ett privilegium.

Livet är som en berg-och dalbana. Ibland går det upp, ibland går det ner och jag känner en barnslig förtjusning när fartvinden rufsar om min kalufs. Men jag vill inte ramla ur vagnen och slå mig. Därmed kommer jag hädanefter att åka berg-och dalbana i lagom läskig fart.

En neandertalare och doften från Toscana

Gårdagen. Klockan 07.00. Min mobil på ljudlöst, nerpackad i min ryggsäck. Inga telefonsamtal, sms, eller mejl. Inget twitter, facebook eller instagram.

Utanför tåget rusade landskapet fram. Hästar med hästtäcken, bondgårdar där ordningen var exemplarisk, bondgårdar där ordningen var mindre exemplarisk, lastbilar och personbilar på motorvägen, skogslandskap och öppna åkrar. Slingrande grusvägar och svartfläckiga isbelagda sjöar.

Stortvillingpojken i fönstret. Pekade, kommenterade och höll stundom min hand. Farmor och barnbarn på resa.

Mitt emot oss. Två män med varsin laptop på bordet. De talade jobb, lösningar på problem och copyright på egna texter. Datorerna slogs ihop, packades ner i svarta portföljer.
Den ena berättade för den andre om Toscana. En miljöbeskrivning så väl utförd att det kändes som om jag varit där. Ljud, dofter och byggnader.
Den andre mannen hade varit i Milano. På begravning. Han hade även hunnit med att bekanta sig lite med staden. Han skulle resa dit igen, men även försöka ta sig till Toscana.

De tittade på stortvillingpojkens ryggsäck. Sa att de också ville ha en sådan fin ryggsäck. En svart med gröna grodor. Önskade oss en trevlig och händelserik dag.

Framme i huvudstaden. Snabbfika med Kerstin. Vi talade om våra avslutande jobb. Som vi sysslat med i många år. Vi talade om människor vi på olika sätt mött under åren som gått. Visade bilder på våra barnbarn. Kramades och skildes åt. Sa att vi måste ses igen.

Vi gav oss ner i underjorden, stortvillingpojken och jag. Åkte snabbt genom svarta tunnlar och trapprullade sedan oss upp i dagsljuset. Naturhistoriska Museet, skelett, gamla ben, uppstoppade djur och platsmänniskor med öppna kroppar. Vi tittade på hjärnan, hjärtat och blindtarmen som stortvillingpojkens pappa opererat bort. Köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tunnelbana, lång promenad och spårvagn. Vasamuseet. Imponerande och lite läskigt.
Fika i restaurangen och Stockholmstaxi till Centralstationen. Chauffören och jag talade om eberspächer under hela taxiresan.

Tågresa tillbaka mot Norrköping efter en lång dag. Trötta ben och ömma tår.
Bredvid oss på andra sidan av mittgången. Två kvinnor och en man. De var arbetskamrater på resa. Kvinnorna dissekerade en icke medresande arbetskamrat av samma kön. Plockade fram det mest personliga. Hon har till råga på allt psykiska problem. Går hos en psykolog, minsann, så är det. Stötte och blötte i minsta detalj. Suckade i djupt samförstånd och enades om att de inte visste hur och vad de skulle ta sig till med henne. Mannen tittade tyst ut genom tågfönstret. Reste sig och gick på toaletten. Tystnad några minuter. Så tändes den röda lampan. Toaletten blev upptagen. Koll på den röda lampan. Mannens liv delades med oss övriga resenärer. Lampan slocknade och kvinnorna enades om att fortsätta samtalet nästkommande dag. De log mot den nykissade mannen. Han log tillbaka. Samtalet om den inte närvarande arbetskamraten fortsatte. Mannen såg ut genom tågfönstret. Landskapet susade förbi.

Det var Internationella Kvinnodagen igår. Tillsammans gör vi skillnad.

Iris, jag och en ny väggklocka

Dagen började skakigt. Jag var beredd att ta ett steg rakt ut i luften och stod med ena foten en bra bit ovanför marken. Jag lät foten pendla, fram och tillbaka. Klumpen i magen och krampen i halsen.
Som vanligt stod maken bredvid och såg till att jag höll balansen.

Bra beslut, sa han när jag drog tillbaka foten och stadigt satte ner den bredvid den andra foten.
Men du vet att du kan ta klivet när som helst och inte låta andra ta kommandot, fortsatte han och släppte min hand.
Det är en ynnest att ha en sådan man bredvid sig när det svajar.

Medan maken var hemma och monterade in en ny badrumsfläkt som vi fått i gåva av dotterns man åkte jag till staden och kollade in lite nya traktorer. Sådant är alltid intressant.
Det doftade nytt i hytten och jag fick en snabblektion i hur en Fendt 700 Vario Power funkar.
Med en Fendt Variotronic aktiveras manövreringssekvensen helautomatiskt på vändtegen. VarioGuide ger en exakt styrning med noggrannhet och fyrvägsspaken med manöverknappar för 3:3 och 4:e hydraulventilssektionen är busenkel att lära sig.

Jag pillade försiktigt på reglermodulen för bakre trepunktslyft med snabblyft, djupkontroll och kraftuttagsaktiveringen som är ett tillval för frontlyften.

Traktorn är lika lätt att köra som en bil, fast den har större hjul. Kan tro det, kan tro det. Rediga doningar den där Fendt 700 Vario Power. Kostar 3 miljoner, ungefär. Kanske lite dyrare med extra tillbehör.

Jag klättrade ner från traktorhytten. Kändes obekvämt och ovant, det var länge sedan jag klättrade ner från en traktorhytt. Kanske delvis beroende på att jag hade en kort och snäv kjol på mig. Maskinförsäljaren stod nedanför på marken, beredd att ta emot i den händelse att jag skulle falla. Då hade han fångat upp mig. Maskinförsäljare är rekorderligt folk, det vet jag sedan tidigare, Förr gav de bort väggklockor till lantbrukarfruarna. Iris och jag fick var sin likadan, men det var vi i givandets stund helt ovetande om. Det uppdagades först senare.

Vi övergick till harvar, plogar, såmaskiner och ogrässprutor. Sedan fick jag en hel kasse med produktkataloger. Bland annat Väderstads där allt som hör det väntade vårbruket finns med.
Nu har vi kvällslektyr. Känns festligt att få bläddra igenom katalogerna och räkna på fingrarna.

Så klart att vi ska ha en sådan där fin traktor. Det är ju snart vårbruk. I vår ska vi sätta jordärtskockor har vi beslutat oss för. De växer som ogräs, skockorna, så vi måste göra ett nytt land åt dem så de inte tar livet av allt det övriga som kommer att ingå i vårsådden.

En gång bonde alltid bonde.

Pappa åkte skidor utan vantar och blondinen från Karlstad

När vi i morse åt frukost sa maken att han trodde att det inte skulle bli någon mer vinter i vår. I samma stund startade det ett lätt snöfall utanför vårt köksfönster. Därefter hade vi ordat nog om den rådande väderleken. Vi får ta det som det kommer helt enkelt.

I Dalom skidas det, blåbärssoppan skvätter och blandas med snor, svett, tårar och ett och annat skavsår. Om det bryr jag mig föga. Är inte involverad och tänker därmed inte ta reda på hur det går för varken den ena eller den andra.
Den dag Vasaloppsåkarna åker loppet åt andra hållet ska jag med stort intresse följa den rafflande tävlingen. Tittar jag på kartan så borde det vara uppförsbackar hela vägen från Mora till Sälen eftersom Sälen ligger högre upp än Mora. Men jag kan ha fel i det precis som jag har fel i så mycket annat.
För övrigt tror jag inte att Gustav Eriksson åkte skidor när han var på flykt utan tog sig fram på egentillverkade snöskor. Det är i alla fall min teori.

För att hoppa från det ena till det andra kom jag igår att tänka på en blondin som vi, när jag var barn, bodde granne med i Karlstad. Anledningen till att just den här blondinen poppade upp i mitt minne var en rent ut sagt osmaklig historia om en blondin som dök upp mitt i det sociala flödet. Inget unik med det, blondiner har alltid befunnit sig främst i skottgluggen för osmakliga historier.

Den här blondinen var i alla fall otroligt vacker och väldigt ung. Så vacker att hon lät sig avporträtteras och hamnade på mittuppslaget i de tidningar som när jag var barn fanns på spegelhyllan runt om hos landets herrfrisörer. Grannarna sneglade och pratade i smyg medan blondinen log och skötte trappstädningen utan anmärkning när det var hennes vecka.
Tiden gick och blondinen blev vackrare för var dag. Plötsligt blev den yppiga barmen än mer yppigare samtidigt som magen växte. Blondinen köpte barnvagn och torkade därefter en liten barnrumpa medan livet knallade på.
Tiden blev till år, jag blev vuxen och skapade mig ett eget bo. Ungdomsmagazinet Mitt livs novell byttes ut mot tidningar med matrecept, korsord och stickbeskrivningar. Så en dag dök blondinen upp mitt i sockerkakssmeten och den gratinerade krabban på burk.
Hon hade blivit mormor och utsedd av en jury till Sveriges yngsta och snyggaste mormor och borde därmed uppmärksammas.

Flickorna måste ha kämpat med sina respektive moderskap för vad jag kommer ihåg var inga barnafäder omnämnda. Att bli mamma och fortfarande stå och treva med ena foten inne i vuxenlivet kan inte vara helt lätt. Det kan gå bra men det kan även gå käpprätt åt skogen. Då eller senare i livet. Det har dock inget med hårfärgen att göra. Kanske åldern inte heller spelar så stor roll fast det är lätt att tro det. Många andra faktorer måste också till för att allt ska fungera.

Jag undrar hur livet blev för den blonda skönheten från Karlstad och hennes barn och barnbarn. Kanske familjen utökades med en växande skara som idag sitter samlade framför teveapparaten och hejar fram skidåkarna i Dalarna. Eller rent utav stakar sig fram i spåret på riktigt. Det lär jag aldrig få veta utan får fundera vidare till dess att jag kommer på något annat att fundera över.