Känslostormar och tappra riddare

Vaknade i morse till ett strilande vårregn. Äntligen, nu kommer det att grönska i backarna som mest ser ut som om det vore sensommar. Dess värre vaknar väl de förgjordade mördarsniglarna till liv när fukten tränger ner i gräsmattan. Men jag har vässat saxen, ett raskt klipp och sniglarna blir förpassade in i evigheten. Än så länge har vi dock ej sett till ett enda snigelspår, men att de utrotats är nog att hoppas för mycket.

Just nu känns livet som en enda berg-och dalbana. Jag kastas runt bland känslostormarna, far ömsom hit ömsom dit men det är väl så som livet ter sig kan jag tro. Det kan inte vara stagnation hela tiden, det är bara att följa med i virveln till dess att lugnet lägrat sig. Ta vara på nuet medan blickarna vänds framåt och finna tröst i att det finns en problemlösning på allt.

Helgen har varit fullspäckad utav trevligheter, inte enkom utav tårar. Maken och jag festade loss på langos medan våra sinnen fylldes med reggae. Kaffe serverades av prästerna i kyrktältet. Några av besökarna som uppmanats av ordningsmakten att hälla ut sin öl slog sina lovar runt tältet i hopp om att kyrkan kunde bistå med en och annan öl. Men där var det endast saft, kaffe eller te som stod till buds och det var rykande åtgång på allt. Främst kaffet.

Gårdagen gick i medeltida tecken. Det sedvanliga arrangemanget vid Ekenäs slott då tappra kvinnor och män i rustningar drabbar samman sittande på eldiga springare lockade som vanligt massor med folk. Det stektes vildvin så oset låg tät över nejden. Gnisslande fioler och genomträngande flöjter. Medeltida kläder och svettiga smeder som bankade hästskor och smycket vid sina städ.
Stortvillingarna och deras lillebror var i extas. Även de sittande på eldiga springare för en summa av trettio riksdaler för en ritt på cirka tio meter. Själv ägnade jag mig hänfört åt brända mandlar.

Helgen avslutades med högmässa. Jag fick bistå vår dotter med att duka nattvardsbordet samt dela ut bröd och vin. Kyrkkaffe därpå och under bilresan hem kantades dikesrenarna av djupsinniga samtal.

Nu lägger vi festligheterna till våra handlingar, intar vardagens bestyr med allt vad det innebär. Ser fram mot nästa begivenhet som omfattar en resa till Skåne. Det finns mycket att glädjas över trots att glädjen stundom naggas i kanterna när orosmolnen drar fram.

Avgnagda hudflagor och sotigt kött

Vår badrumsspindel har dristat sig till att bege sig ut i den begynnande sommaren. Sakta firande den sig ner, till synes från ingen stans, och landade på det tomma kakfatet. Spatserade planlöst omkring över uppläggningsfatets blå blommönster bara för att finna det helt tomt.
Vad annat är att vänta. Kakorna på Larssons kakfat har alltid strykande åtgång.
Missmodigt försvann spindeln lika stilla och tyst som den kommit. Kravlade sig antagligen tillbaka in i badrummet för att trösta sig med gamla hudflagor som dess hyresvärdar lämnat efter sig.

Den stora trädgårdsmöbeln, den som består av soffa, två fåtöljer och ett bord har kommit på plats. Maken kom på eget bevåg till insikt om att den gamla altanen borde rivas och en ny upprättas. När han kommer i snickartagen går det av bara farten. Nu när utbygget är klart utvändigt och det fanns lite spilltid så byggdes en ny altan upp på enkom två dagar.

Idag är det dock vilodag för både maken och mig. Lojt har vi suttit utomhus, knaprat på nybakade kakor som förgyllts med krusbärssylt. Druckit bubblig fläderdryck och studerat olika sorters lektyr. Maken ägnade sig åt Länstidningen medan jag själv fördjupade mig i en trädgårdstidning. Aldrig är trädgårdar så vackra som på bild i ett magasin med blankt lyxiga sidor. Med ett undantag, vår egen trädgård som i våra ögon och sinnen är vackrast av dem alla. Precis så som det ska vara. Lyckan finns i det vi själv finner som mest förnöjsamt.

Bortifrån Skärblacka hörs basgången. Bob Marley årliga minneskonsert pågår för fullt. Också vi ska bege oss dit för att kasta med rastaflätorna i takt med musiken. Papa Dee, Gräsrot, Marx Gallo &Dj Badejo och så vårt eget Kalle Baah så klart.  Norrlands guld och gyros. Färgstark klädstil och lustiga mössor som nån mormor eller farmor virkat under kalla vinterkvällar.

Vi blir nog inte långvariga misstänker jag. Mamma sa i telefonen att kommer vi till henne bjuder hon på kaffe. Hon är närmaste granne med festivalområdet och gör sig bekymmer.

Men först ska vi in till Norrköping för att hämta dottern. Tre barndop på raken ska hon klara av innan hon installerar sig i festivalens kyrktält. Det kan kännas tryggt att prästen är på plats för alla eventualiteters skull. Dock brukar minneskonserten vara en ganska fridsam tillställning där unga som gamla samlas till det som är Skärblackas absolut största höjdpunkt.

Trots att vi inte är några hängivna grillare ska vi ändå släpa fram klotgrillen. Ladda med kol och bränna upp en köttbit. Grillat kött ska ha en svart och sotig framtoning, det är min bestämda åsikt.
Sittande på vår nya altan och blicka ut över Glan ska vi inta vår måltid. Nu är det sommar!

Soppa på gamla kängor och öppna vidder

Det är i alla fall ingen risk att sädesärlorna bränner fötterna då de landar på plåttaken. Gotland har slagit köldrekord och jag tror nog att vi inte ligger så värst långt efter i tabellen.
Läste som hastigast på nyhetsajten att år 1867 var det så kallt och bedrövligt att folk kokade sina gamla kängor och jag misstänker att de tvingades äta anrättningen för att inte avlida på grund av den svåra kölden.

Kanske bäst att jag rotar fram kängor som är förpassade längst in i förrådsutrymmet. Eftersom jag ändå tycks avstå från att trä i fötterna i dem kan jag lika gärna koka soppa på skodonen. Om det blir ännu kallare, menar jag. Vilket det tydligen finns stor risk för.

Mån tro om det är kylan lockar till mordbrand?  Det brinner lite var stans numera. Någon har till och med försökt sig på att tutta eld på det hus jag en gång för mycket länge sedan bodde i. Hyresgästerna väcktes ur nattsömnen och skrämda fick de svara på frågor har jag hört från säkra källor. Branden började i ett källarutrymme men jag kan dock inte erinra mig om hur varken lägenheten eller källarutrymmet var utformade. Efter intensiv bearbetning har jag lyckats skjuta undan de minnen som härrör sig från nämnda hyreshus, så även interiör och exteriör.

Under förmiddagen hade vi fikabesök av goda vänner. Sådant livar alltid upp. Vi talade om sommaren. Om en inbjudan att få följa med dem ut i deras båt. Se blommande skärgårdsöar, måsar och om vi har tur några sälar.
Det är något speciellt med skärgården. Ljuset verkar ha mer inslag av blått än på land. Klipporna och de öppna vidderna.
Skärgården och havet för med sig goda minnen från tiden då även vi var båtägare och hela familjen gjorde kortare eller längre turer.
Numera nöjer vi oss med att ro ut med vår eka på Glan. Dock är matsäcken lika viktig nu som då.
Min picknickkorg i all ära, men ingen gör så goda picknickkorgar som min vän Birthe. Av till synes enkla medel kan hon trolla fram de mest hänförande små rätter ur sin korg. Snart ska vi åka de många milen hem till henne och hennes make. Hon har lovat en utflykt och vart de än tänker ta oss med är matsäcken det som hägrar mest. I alla fall för min del. Även om utflykter bidrar till att våra vyer vidgas och vi lär känna det besökta landskapet lite bättre.

Idag är det tydligen chokladbollens dag. Något som förvånande nog gått mig helt förbi. Men chokladbollar kan avnjutas vilken dag som helst. Det behövs inget speciellt datum för den sakens skull. För mig har dagens datum en helt annan betydelse. Den här dagen för fyra år sedan var det nära nog att jag hade blivit änka. Så länge jag har förmågan att minnas kommer det aldrig att falla i glömska.

Slitsamma turer och envisa myggor

Björkarna står i sin allra skiraste grönska. Det är så vackert att det nästan tar andan ur mig. Samtidigt så overkligt. För några dagar sedan var grenarna kala, till synes döda efter vintern. Men så med ens, svällande knoppar som spricker och ut vecklar sig små gröna blad. Dags att beskära rosorna vilket nu är avklarat.
Om det inte vore så förbaskat kallt. Morgonens fotopromenad gav stela fingrar istället för ett större antal bilder till min fotosamling vilket var förhoppningarna.
Det fick bli soppa kokt på jordärtskocka, vitlök, vitt vin och grädde till kvällsmat. Till det äppelpaj med vaniljsås. Riktig höstruskmat väl passande till det rådande klimatet.

Eftersom det inte blev några mer vidlyftiga utomhusaktiviteter har jag hållit mig inomhus, kokat te och läst boken om Anna Sundberg. En självbiografi om en ung kvinna som förälskar sig i Walid, en vacker muslim från Algeriet. Walid talade lika vackert som sin egen skönhet om andlighet, Anna föll som en fura och två veckor efter första mötet blev hon hans fru. Konverterade till islam, bar niqab och slutade umgås med otrogna. Födde två pojkar och blev då svartsjukan lagt sig god vän med Walids andra hustru som han delade säng med när han inte var hos Anna.
Turerna i äktenskapet var många och slitsamma vilket till sist mynnade ut i skilsmässa.
Firare strömmade till men Anna valde Said Arif, vilken senare skulle komma att bli en eftersökt terrorist. Efter att ha flyttat runt i världen landade familjen i en by belägen  i Georgien. Maken stred mot ryssen och Anna umgicks med grannfruarna. Ytterligare ett flyttlass och nästa hemvist blev Syrien.

Längre än så har jag inte kommit i boken men den har redan väckt en massa tankar och känslor inom mig. Frågor som hur en svensk kvinna med hela livet framför sig väljer att gifta sig med en terrorist, konvertera till islam, klä sig i niqab och byta ut Halmstad och Lund mot Syrien.

Syftet med boken är enligt Anna själv att berätta den hemska sanningen om vilka vansinniga val hon gjorde men även varna andra som går i giftastankar efter att ha kärat ner sig i en terrorist.
Det är lätt att vara efterklok. Det behöver inte nödvändigtvis vara en terrorist om det ska gå illa för en flicka. Under 2000-talet dödades 267 kvinnor av män som de älskat och litat på. De flesta blev dräpta i sina hem.

Det blev min själ ingen uppmuntrande blogg denna gång. Men allt ska kanske inte vara glatt och livat hela tiden. Det finns jämmerdalar och det finns frostnätter. Men även jämmerdalar har en exitskylt och frostnätter övergår till ljumma sommarkvällar. Då vi kan sitta ute länge, länge och svära över myggen som envisas med att sticka sönder smalbenens nakna hud.

Prickiga bananer och Larssons kastrullresa

Köpte en klase bananer förra vecka. Banan tillhör dock inte min favoritfrukt men är ett bra mellanmål, praktiskt förpackad, lättäten och sprängfull med olika sorters vitaminer.
En enda banan ligger kvar i fruktskålen. Den har börjat ändra skepnad så som bananer gör. Det gula skalet har blivit mörkt prickigt och om inte någon av oss äter upp den snart är den mörk helt och hållet och åker därefter antagligen direkt ner i kompostpåsens innanmäte.

Mörka bananer lämpar sig väl till banankaka. Då ska den vara väl mogen och lättmosad. Så varför köper vi inte prickiga bananer som enligt expertisen är bättre än en helgul eller rent utav grön?
Istället petar vi undan klasen med prickiga bananer, ser till att den hamnar underst i fruktlådan och förser oss med de prickfria bananerna. På kvällen får den fruktansvariga samla ihop det vi konsumenter ratar och hiva ner allt i de väldiga sopcontainrar som är uppställda bakom livsmedelsbutikerna. Där för övrigt allt annat vi inte vill köpa på grund av kort datum, skönhetsfel eller trasiga ytterförpackningar hamnar.

Varje år kastas 74 kilo ätbar mat per person. Eller 717 000 ton om den summan känns bekvämare. Tänker att i dessa ton är inte jag inblandad, så kan det i rimlighetens namn inte vara. Ändå är jag en av alla som kastar mat som börjat bli aningen antik. Det konstaterandet går inte att komma ifrån. Jag är inte bättre än någon annan, trots att jag ofta piffar till gårdagsrester, smakar på grädden, luktar på grytbitarna och bakar banankaka på prickiga bananer.

I Norrköping finns Matbanken. Vilken utomordentligt bra idé! Ria hämtar en gång i veckan upp mat som vi konsumenter inte vill ha och kör sedan ut livsmedlen till olika församlingar som packar om och gör rätt. Idag var jag med och bevittnade transport, avlastning och vidare leverans till de som står utanför samhällets välfärd. Människor som av olika anledningar inte har pengar till sitt dagliga bröd. Föräldrar som är förtvivlade när skolorna har stängt på grund av lov och studiedagar. Då deras barns tomma magar knorrar på grund av utebliven skollunch.
Våra egna barns magar har aldrig knorrat några längre stunder. Därför är det svårt att sätta sig in i den situationen. Jo en gång var det verklig kris. Den gången då hela familjen plus dotterns tidigare ledarhund Tootsie begav sig ut i skogen runt Omberg sittande i en prärievagn dragen av en halt häst.
Vi skulle idka semesterliv i prärievagnen som var utrustad med köksutrustning, sovplatser och ett vattentätt kapell. Larsson kände sig som Pip-Larsson i Kastrullresan.

Kylväskan var välfylld vid avfärden. Innehållet minskade dock snabbt och vid dagens slut var även maten slut. Mitt ute i ingenstans skumpade vi fram i prärievagnen allt medan hungern slet och rev i våra bukar. Efter en övernattning spände vi på morgonkulan hästen framför vagnen och smackade på den hemöver. Då hade för övrigt hästens hälta ökat i styrka så vi hade egentligen inget annat val än att se till att kusen kom hem till sin rättmätiga ägare.
Om jag inte missminner mig stannade vi i Mantorp eller möjligen tidigare än så och åt pizza.

Det händer att vi talar om vår präriesemester. Skrattar åt våra öden och äventyr. Har roligt åt att maten sinade och frågar varandra hur vi (läs mamman) kunde missbedöma vårt behov av matförråd så totalt.

Nu ska jag nog äta upp den prickiga bananen. Under tiden ska jag tänka på att tio familjer i Klockartorpet har hämtat veckans matranson. Mat som ingen annan vill ha. Trots att den är helt och hållet felfri samt ätbar.