En frånvarande gök och sjungande poliser

Helt traditionsenligt steg jag upp ur bädden när de flesta andra låg och sov. Kristi himmelsfärdsdag är förutom himmelsfärden även tid för gökotta.
Visserligen har vi gökotta varje morgon. Genom det öppna sovrumsfönstret vaknar vi till gökens galande. Fram till dess att natten smyger sig på fortsätter galandet, oförtrutet dag efter dag. När veckorna gått och göken är inne på sista versen brukar han vara tämligen hes och det är inte samma tonart som inledningsvis.

En av småtvillingflickorna, hennes storasyster samt mamma var med på ottan. Som ägde rum i ett , för mig tidigare helt okänd, litet grönområde i Norrköping. Närmare bestämt i Kneippen, mitt emot Landerholms bageri.
Någon gök hörde vi inte, däremot lyssnade vi till Norrköpings Polissångkör med anor från 1905. Samtliga sångare iklädda uniformer med guldgula streck på axelklaffarna, så även körens dirigent Martin trots att han med största säkerhet aldrig ingått i den egentliga polismakten.
Liksom vår Bäckstugegök hade Polissångkören lite svårt med att hålla tonarten men vad kan man begära en tidig morgon vars morgonluft dessutom var fylld med kringvirvlande pollen.
Martin gjorde sitt bästa för att hålla stämmorna samlade där de skulle vara men vad jag uppmärksammade hade sångarna enkom ögon för sina medhavda notblad.
Hur som helst var det hela mycket vackert och stämningsfullt.

I Polissångkören är inga poliskvinnor välkomna. Som bekant finns det gott om kvinnliga poliser men sjunga i den anrika manskören går inte för sig. Som i sin tur betyder att körverksamheten sakta men säkert utarmas på grund av ålderdom. Men än hänger gubbarna med och ser faktiskt betydligt yngre ut än de avfotograferade föregångarna från 1905. Några till och med såg ut att vara yngre än så...
Regelverket över det rådande kvinnoförbudet, vilket känns aningen förlegat, borde ses över för körens överlevnads skull eftersom det verkar vara svårt att få in fler unga manliga polissångare i gruppen. Det är helt i sin ordning med kvinnliga poliser bara de inte tar ton ty sådana är reglerna.

Hela gökottan med sång och predikning avslutades med medhavd saft, smörgås och melon. I morgon bitti är det som vanligt gökotta i vår säng, vilket kan tolkas så som det själv behagar läsaren.

Sommarkollo och ett lock av trä

Min barndoms somrar tillbringade jag ofta hos min farfar. Det var på den tiden då skolavslutningarna ägde rum i kyrkan. Med prästens välsignelse svävande över våra nyklippta huvuden rusade vi ut i det hett efterlängtade sommarlovet.
För mig var sommaren ensamhetens tid. Jag hade inge syskon att dela ledigheten med. Inga kamrater heller för samhällets tömdes i stort sett på ungar. De reste på kollo. Med packade resväskor i hårdpressat papp radade de upp sig framför bussen som skulle föra dem till det stora äventyret.
Små nävar som höll hårt om resväskornas metallhandtag, det låg en spänd förväntan i luften och jag beskådade avresan på håll. Mammorna vinkade av sina telningar och släntrade därefter hem till sina köksregioner som var garanterat barnfritt under ett par veckors tid.

Jag tjatade och gnatade om att få åka på kollo men mina föräldrar var obevekliga. Pappa körde mig istället hem till farfar för luftombyte och jag minns än idag mina farfarsomrar med stor glädje.
Varför jag aldrig fick stå i ledet med en packad resväska i hårdpressad papp och känna metallhandtagets kyla i min hand fick jag aldrig någon förklaring till. Som vuxen kan jag kanske ana mig till vad som var den bakomvarande orsaken. Min  morfar arbetade då mamma var ung som tjänsteman på barnavårdsnämnden. Han hjälpte, speciellt ogifta och ensamma mödrar, att se till att de klarade livhanken på sina barn. I det ingick även kolonivistelse så mödrarna kunde pusta ut någon vecka under sommaren.
Barnen blev bedömda av koloniföreståndaren. Nogsamt skrev hon upp hur barnen skötte sig, om de hade löss eller ej, om de verkade nervklena eller led av åkommor som inte på något vis främjade deras utveckling. Kanske satt det så hårt rotat i min mamma, som för övrigt aldrig tillbringa några sommarvistelser på koloni men som ändå hade insikten om att hennes barn kunde löpa risken att bli bedömd av någon utomstående. Anteckningar som för alltid skulle vara nedskrivna.
Det här är en vild gissning, jag har aldrig tänkt på att fråga mamma varför jag fick stanna hemma när de andra barnen åkte.

Idag, vid 62 års ålder har jag dock varit på mitt allra första kollo. På andra sidan om Glan. Varje sommar sedan sjutton år tillbaka har två eldsjälar som arbetar på Hallegårdens äldreboende i Skärblacka arrangerat en veckas sommarkollo för de boende. Många av timmarna är på frivillig basis och de båda kvinnorna ser veckan som årets höjdpunkt. Det gick inte att ta miste om glädjen hos de gamla. Rollatorer och rullstolar var parkerade vid sidan om det stora kaffebordet som stod i skuggan av ett stort träd.Till eftermiddagsfikat var det blå marsipantårta och i kväll blir det pizza.

Mitt bland grönskan fanns också romantiken. Två av kollodeltagarna hade blivit ett par. Kärleken lyste ur deras ögon där de satt på bryggan, hand i hand. Fårade händer som uträttat så mycket under åren som gått. De trasslade med sina rollatorer, hjälptes åt att få styrhjulen åt rätt håll. Lite lomhörda, lite skumögda men ack så glada och förnöjsamma.

På bilresan hem fattade jag ett beslut. Jag ska göra en skrivelse medan jag ännu kan skriva. Måste jag en dag bo på ett äldreboende ska det vara på Hallegården. Då får jag åka på kollo ända fram till den dag då jag ska göra den allra sista åkturen liggande på rygg och med oseende ögon stirra upp i ett lock av trä.

Den ofullständiga gurklisten och sekreterarens tårdränkta postlåda

"Det är kallt idag", sa maken och tog på sig en tröja.
"Nej det är svenska sommar", svarade jag.
Han gav mig en blick och knäppte demonstrativt tröjan till översta knapphålet.

Gårdagen krävde ingen tröja. Vi småbrukade i vårt land. Sallad och rädisor. Påsen med morotsfrön ligger ännu oöppnad. Gurklisten har företräde och den är ej färdigställd. Av oss två är maken bäst på gurkodling så det får han ta hand om.

I denna stund känner jag stor tacksamhet över den för närvarande fungerande tekniken. Förra dygnets eftermiddag fortlöpte under stor frustration. Min dator och jag var inte ens i närheten av ett samarbete.  Vi levde helt enkelt våra egna liv. I egenskap av ordförande av våra båda föreningar skulle jag skicka ut kallelse samt dagordningar till stundande årsmöten.
Datorskärmen visade en korrekt uppsatt dagordning varpå jag skickade ett massmejl. Vid utskrift visade sig dokumentet vara felaktigt. Så ytterst pinsamt! Nu har medlemmarna fått en galen dagordning och jag känner ännu skammens rosor hetta på mina kinder.
Jag ropade på maken. Han skulle få bevittna det högst otroliga fenomenet.
"Vad i all sin dar, du måste ju spara", sa han med bekymrad uppsyn och återgick till trädgårdsodlingen.
Jag ropade ut genom den öppna dörren att jag min sann hade sparat men att datorn inte beviljade något sparat material.
Sen grät jag och ringde vår sekreterare. Uppgivet, snabbt och osammanhängande försökte jag få fram budskapet. Då hade datorn dessutom antagit en egen skrivstil och istället för bokstäver blev det endast symboler då jag tryckte ner tangenterna.
"Skit i det där. Slå igen och ta istället ett glas vin", sa vår stabile sekreterare.
Jag hade dock varit förutseende och skrivit om allt medan det ännu gick att skriva, gjort fyrtionio kopior, lade det i ett kuvert och stoppade allt i henne postlåda. Jag hade enkom ringt för att få tröst och stöd och jag gjorde som hon sa. Nu får hon ta hand om resten.

Idag ska jag på konfirmation. Sist jag var på en sådan händelse var när vår yngsta dotter konfirmerades. Prästen var inte nådig mot vår dotter vid undervisningen. Det krävdes samtal tillsammans med kyrkoherden. Antagligen hyste prästen något agg mot flickan som vi aldrig fick någon förklaring till. Kanske berodde det på att vår dotter var inbegripen i kristendomen och prästen kände sig förbigången. Men det är endast en vild gissning från min sida.
Själv är jag inte konfirmerad. Jag gjorde ett tappert försök. Sedan gick jag hem till prästen som djupt nedsjunken i sin öronlappsfåtölj lyssnade till mitt budskap. Han var en beläst och vis man och hade insikten om att denna gängliga flicka inte skulle gå att övertala. Därmed släppte han mig helt okonfirmerad ut i den begynnande tonårstiden men jag tror han ändå bad en bön om att det trots allt skulle gå mig väl i livet.

Inte heller har jag tagit studenten. Jag utbildade mig istället till verkstadsmekaniker. Många gånger har jag ställt mig frågan hur jag egentligen kom på den idén. Men jag kan hantera en supportsvarv och ett skjutmått om det skulle behövas. Det är minsann inte alla vilka tagit studenten som kan!

Robin Hood och en blåhårig församlingspedagog

Äntligen kom värmen. Efter dagar med klagolåt åkte pantalongerna av och sandalerna plockades fram. Jobb i stan och jag höll på att få värmeslag. En eldkonstnär uppträdde på gatan som ångande.  Konstnären ångade han också, om det berodde på hettan från elden, den plötsligt påkomna sommaren eller av ren nervositet är svårt att begripa sig på.
På väg till bilen ämnade jag köpa mig en mjukglass i glasskiosken som enligt vissa håll är ett svartbygge och lyder inte under byggnadsnämndens riktlinjer. Hur som helst får kiosken stå kvar, kanske kommunens tjänstemän inkluderat byggnadsnämnden stundom går dit i sommarvärmen för att svalka struparna med glass. Det som ligger i eget intresse bör får stå kvar och jag tror att problematiken fallit i glömska.
Någon glass blev det inte för min del, folk stod i kö och jag orkade inte vänta på min tur. I bilen fanns en ljummen och avslagen läskedryck som jag fick nöja mig med under hemvägen.

Igår kväll var det sommarfest i dotterns församling. Hela den kyrkliga personalen hade spökat ut sig till allehanda sagoväsen och ingick i sagostigen där vi besökare skulle utföra och lösa vissa tävlingsuppgifter.
Med mig hade jag stortvillingarna medan deras kusiner småtvillingarna och deras storsyster  deltog i en springtävling hemma i Skärblacka och var således inte med om festligheterna.

Församlingspedagogen hade iklätt sig en blå peruk och serverade besökarna bål. Stortvillingflickan ville utröna vad i bålen bestod av och fick svaret flädersaft, sprite och jordgubbar.
Barnet bleknade och undrade hur en man i blå peruk var funtad som bjöd femåriga barn på sprit. I kyrkliga sammanhang dessutom. Hon avstod därmed från drycken, antagligen av rädsla att bli berusad.
Det tarvades många övertalningsförsök och förklaringar att bålen var garanterat alkoholfri. Till sist blev frestelsen allt för stor. Hon tog emot glaset och fann det hela mycket smakfullt.

Stundom händer det att vi vuxna är otydliga gentemot barn. Som den gången då var dotter som liten flicka inte fick på sig sina skor under en semesterresa på Madeira.  Varken hotellet eller vi var utrustade med något skohorn varpå jag föreslog att vi skulle använda oss av en kniv. Ungen blev skräckslagen ty hon anade att vi tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få plats med fötterna i skorna. Om vi fick på henne skorna eller ej har fallit i glömska, dock vet jag med största säkerhet att vi inte skar i hennes hälar och inte heller hade några tankar åt det hållet.

Tvärt emot de småtaskiga styvsystrarna i Askungen, de gjorde allt för att få skon att passa foten för att kunna äkta prinsen.
Någon Askunge fanns inte med vid gårdagens festligheter. Däremot Robin Hood, Pippi Långstrump, godmodiga troll, en kantor som föreställde Hattmakaren, en skrudad indian och Långe mannen. Samt förutom bål rikligt med mat så det räckte till alla.

Kyrkans arbetslag äger!

Hur det gick i tävlingen? Vårt lag kom på andra plats och priset som delades ut var såpbubblor. Mycket passande nu i sommarvärmen.

En solvarm hörna och en ogin campingägare

Hur blir det nu? tänker jag och stirrar håglöst ut genom fönstret. Med vårt sommarhörn, där vi planerat sitta och njuta av solen som smeker vår hud.
Lugn, säger maken. Det är bara i mitten av maj. Värmen kommer.
Mitten av maj. Tanken svindlar och veckorna går. I rasande takt dessutom. Snart juni, sen juli och augusti. Jag drabbas av en lättare ångest. Vill inte tänka framåt, mot höststormar och snöslask. Jag vill sitta i vårt sommarhörn, sippa på något läskande, resa mig för att repa av några blåbär och stoppa i munnen. Sedan sjunka tillbaka ner i sittmöbeln och bara njuta av sommaren.

Tids nog blir det sommar, i år som alla andra år. Vissa somrar så varma att vi storknar medan andra regnar bort. Och vi överlever trots allt vädrets nycker.
Om ett par timmar ska jag iväg för att fotografera en trädgård. I regnblötan. Missmodigt skapar jag inom mig en leverans av dåliga bilder. Sen ska vi på en sommarfest. Hur festligt det nu kan tänkas bli i detta väder.

Bönderna och naturen jublar. Regnet behövs men varför just idag? Jag fortsätter att gnälla och gnöla. Vädret är en aldrig sinande källa för samtal. Länge lever vädret!

Nu blandar sig Länsstyrelsen i vem som ska få bada vid Pinnarpsbadet i Kisa. Huvudorsaken till detta är en campingägare som öronmärkt badet åt sina campinggäster. Helt i strid mot allemansrätten. Kisaborna som badat där i över åttio års tid är rosenrasande. Kommunen har gjort det fatala misstaget att inte föra in rätten om allemansbad när marken såldes till den ogine campingägaren. Vilket nu är åtgärdat och badplatsen ska få nyttjas av alla. Strider har uppstått och nu måste Länsstyrelsen kliva in och ta beslut.
En helt otrolig historia och det är nästan att jag misstänker campingägaren för den regniga inledningen av sommaren. Och som alltid i en strid, oskyldigt folk blir drabbade, även vi som bor långt borta från Kisa. Vi får också klä oss i regnrock och gummistövlar. Tack ska du ha campingägaren i Kisa!

Något som också är märkligt är att ett nytt samfund har vuxit fram i Östergötland som bygger på asatro. Det firas hedniska högtider, ledda av en kvinnlig rådsgydja med Tors hammare dinglande runt halsen. Allt medan den riksblotansvarige sitter på en sten i skogen och drömmer om att en ny nordisk tradition ska införas.

Var och en är salig i sin tro. Vare sig det gäller badförbud, asagudar eller tron på en härlig sommar.
Lugn, det är bara mitten av maj...