Den snygge greken och en japansk Kusari-doi i Krokek

Den grekiska guden i vit rock gav oss broschyrer. Han som tidigare lett mot oss och blottat sina kritvita tänder såg nu sammanbiten ut. Mamma vek ihop bunten med papper och stoppade omsorgsfullt ner allt i sin väska.
"Jag vill inte ha någon peruk," sa hon bestämt.
"Vi köper en snygg schal", sa jag men mamma hävdade att hon med största säkerhet har något tygstycke med klämmigt mönster liggande i sin källare.
Jag grät en skvätt och torkade bort snoret med blusärmen.

Vi åkte hem och pratade under resan om allt möjligt utan om just det. På torsdag ska vi träffa den snygge greken igen. Han har fula skor. Och ett slappt handslag. Kallt och lite fuktigt. Antagligen för mycket handsprit. Jag vet inte om jag längre är så förtjust i honom.
Doktor Axelsson och jag ska i alla fall skicka julkort till varandra. Han som flyttade till Jönköping.
Vi har lärt känna de med vita rockar, mamma och jag.

När jag kom hem åt jag en smörgås. Kliade lånehunden ledarhunden bakom öronen. När jag ätit klar skulle jag iväg på jobb. Hunden såg anklagande på mig.
"Du får följa med,"sa jag och han gick omedelbart och ställde sig framför ytterdörren.

Jag skulle bekanta mig med en japansk Kusari-doi i Krokek. Som frilansare lär jag mig något nytt mest hela tiden. Att föreslå maken att byta ut våra stuprör mot Kusari-doi är inte lönt att ens föreslå. Det räcker med att han bygger altaner mest hela tiden. Stora fina altaner med plats för sittmöbel och vackra krukor. Fyllda med krasse och hänglobelia, pelargoner och tagetes.

Vi tog en promenad innan jobbet. Gick genom Krokeksskogen där jag och min familj gått så många gånger förr. Följde stigen som leder till vårt gamla hus. I den skog där vi för tio år sedan rastade en annan hund. När stigen tog slut syntes vårt förra hem. Nyfiket tittade jag in i trädgården. Kände mig som en tjuv om natten.
Vi vände och gick tillbaka in i skogen, följde stigen åt det håll där vi kom ifrån.
Jag öppnade bagageluckan, beordrade hunden att hoppa in. Han löd på direkten. Jag borrade in ansiktet i den mjuka pälsen strax bredvid hans ena öra. Det luktade hund, vad annars. Men det kändes varmt och tryggt.
Här hör vi inte hemma, tänkte jag och smällde igen bagageluckan.

Livet har många stigar att följa. Ibland går vi lite vilse men rätt vad det är öppnar sig skogen och vi kan få ligga på rygg i en solvarm glänta. Titta upp på molnen som liknar små ulliga tussar. Fyllas med glädje över dagen som är och över dagar som varit.

Och en Kusari-doi klarar jag mig utan. Det finns annat som är mycket viktigare.

En osannolik historia och girl power

En ny maskin har fått fäste i vårt hem. En bandagerad man med adress någon stans i Sverige kom med leverans. Lossade lasten, tackade för sig och for vidare mot för oss okända mål. Möjligtvis till Anderstorp men där kan jag ha tagit miste.
Hur som helst, maken tog en första provtur och vi höll så när på att få äta kall kvällsmat. Ibland kan det vara svårt att slita sig från det som förefaller intressant.

Förhoppningsvis får även jag ta en åktur, i alla fall kan det bli så att jag får bli transportör av maskinen och det krävs  lastbil med släp ty endast jag av dem alla har tillstånd att köra tunga fordon.

Vår granne tittade in i vårt kök under kvällen. Hon berättade för mig om en fasansfull händelse vilken hon på nära håll fått bevittna. Om grannen inte var så trovärdig och redig skulle jag tro att hon for med osanning och att hela historien var en skröna.

Det hela utspelades sig på parkeringen till vår lokala matvarubutik. En bil bogserade en annan och det är i och för sig inget ovanligt. Det händer stundom att det blir motorhaveri varpå en bogsering är en nödvändighet.
Nej det uppseendeväckande var att den bogserade bilen var herrelös. Var och en som begriper sig på bogsering inser att det krävs två förare, en som sköter om själva dragandet och en som ser till att bilen som bogseras håller sig på rätt köl.
Färdig blev vinglig, den bakomvarande bilen levde sitt eget liv efter bogserlinan. Till dess att en kvinna kom rusande och gjorde ett tappert försök att kasta sig in bakom ratten. Föraren i den framförvarande bilen körde obekymrat vidare, helt ovetande vad som hände bakom honom.
Att göra ett dödsföraktande språng in i en rullande bil kräver övning och erfarenhet. Vilken kvinnan inte verkade ha. Dock lyckades hon greppa ratten medan hon släpades med utanför bilens kaross. Med nöd och näppe förhindrade hon plåtskador på parkerade bilar plus rädda en kvinna som kastade sopor vid återvinningsstationen från döden.

Vid det här laget var kvinnan som hängde utanför bilen rejält sönderskrapad på sina nakna ben för i vårt land går vi utan någon längre benklädsel då solen strålar från klarblå himmel.
Med den lilla sans som fanns kvar höll hon krampaktigt fast med ena handen om ratten medan hon placerade den andra på bromspedalen och klämde till. Den lilla kolonnen stannade med ett ryck och föraren i den första bilen klev ur och stirrade förvirrat på sin hustru som blodig och skärrad låg bredvid bilen.

När själva bogserandet skulle starta kom kvinnan i det bakre ekipaget på att hon skulle gå ur för att göra en inspektionsrunda. Vilket inte uppmärksammades av maken. Han antog att allt var i sin ordning och for iväg med det han hoppats på skulle bli en lyckad bogsering.

I denna tragiska historia måste jag ändå tillstå det som är bevisat sedan länge. Kvinnor kan göra två saker samtidigt. Jag tror knappast att en man skulle klara av att hängande på utsidan av en bil iförd kortbyxor skulle fixa att utföra så många manövrar som denna rådiga kvinna lyckades med.

Girl power i Blacka!

Lavendel framför stenen och kampen om att bli mamma

Idag har alla mammor firats för sina insatser för mänskligheten. Främst då i Jönköpings län är det enligt statistiken finns mammor med flest barn.
Men det är även en kommersiell dag. Blommor, tårta och presenter. I god tid innan Mors dag annonseras det och vissa blomsterbutiker har under dagen haft extraöppet.
Även jag har blivit firad trots att vi i vår familj aldrig lagt någon stor vikt på Mors dag eller Fars dag. Varje gång vi träffar våra barn är ett firande i sig så vi, mamma och pappa, behöver inget extra.

Idag har jag tänkt lite extra på tre kvinnor i min vänskapskrets. Tre kvinnor med en innerlig längtan efter sina barn.  Den ena kvinnan längtar efter det barn som tagits ifrån henne. Hon som går till sin sons grav och planterar lavendel. Hennes längtan kan närmast kallas för saknad.
Även den andra kvinnan har mist sitt barn genom döden. Om hon planterat lavendel på barnets grav vet jag inte men jag vet att hon delar sorgen med alla andra mammor som inte längre kan krama sina barn, slå en signal för att säga hej, oroas och glädjas över sina barns förehavande. Barnen vars liv avslutades i förtid, mammorna får aldrig veta hur livet skulle ha utvecklats för sina barn.

Den tredje kvinnans längtan är efter det barn hon ännu inte fått. Hennes längtan är så stark att den nästan kan verka outhärdlig. På nära håll får jag följa hennes kamp kring det barn som ännu inte fötts.
Hon ger inte upp trots motgångar och den ekonomiska belastning som drabbar henne på grund av sin längtan efter att bli mamma.

I morse packade vi en matsäck och gick på skogspromenad med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och ledarhund. Vrister som sved av nässlornas obarmhärtiga attacker, saft och smörgåsar som smakade kanelbullar, nyckelpigor och midsommarblomster.
Sedan smörgåstårta, glass och kakor på vår altan. Också min mamma fick smörgåstårta. Om jag får fira Mors dag med min mamma även nästa år känner jag mig tveksam till. Men hon är stark och en riktig kämpe. I skuggan av henne känner jag mig ytterst svag. Det verkar som om det är värre att stå bredvid, oförmögen att vara till hjälp annat än som ett stöd i svåra beslut som måste tas.

Ett kort regn blev avslutningen på denna Morsdagseftermiddag. Så pass att det mesta av allt pollen sköljdes bort. Allt är gult, både ute och inne. Ett övergående bekymmer som endast drabbar en pollenallergiker som inte kan ha det lätt i dessa pollentider.
Nu ska vi koka te och äta upp resterna av smörgåstårtan, maken och jag. En mamma och en pappa som gläds och känner stolthet över våra älskade barn och barnbarn.  Alla dagar är Mors -och Fars dag. För oss behöver det inte stå med i almanackan.

Gymnastiska övningar och en oerhörd rädsla

Går det att känna annat än glädje när frukosten kan inmundigas i trädgårdens grönska? Blomsterdofter som blandas med dofter från nybryggt kaffe, te och bröd. Solstrålar som smeker nyvaken hud, därtill fågelsång och det svaga pipet som tränger ut ur holkarna där nykläckta fågelungar gapar efter mat.
En lördagsmorgon då den är som bäst.

Under gårdagseftermiddagen var småtvillingarna och deras storasyster här på visit. Rabarberkräm, glass och gymnastiska uppvisningar. Vid det sistnämnda hade jag svårt att känna någon större uppskattning. Ideligen påpekade jag riskerna om att bryta nacken trots att jag är väl medveten om att övning ger färdighet.

Det finns mycket att känna rädsla för i livet. Extrema grupper till exempel. Trots att jag aldrig varit i närkontakt med dylika grupper vet jag att de kan ställa till med mycken oreda. Om det rapporterar massmedia dagligen.
Snart åker vår dotter och jag till London. Jag ser fram mot vår traditionella årliga resa dit men jag känner också en oro. Är oturen framme hamnar vi mitt i ett scenario där någon extrem grupp, eller en enskild fanatiker gör sitt yttersta för att ta kål på den som kommer i vägen.
Vi har därmed tagit beslutet att inte vistas i turistsmeten, ej heller nyttja tunnelbanesystemet. Nej vi ämnar bege oss ut på landsbygden, hur vi ska ta oss dit blir en senare fråga när vi är på plats och ställe.

Dock går det att bli attackerad hemma i soffhörnet. På grund av de sociala medierna. Vilket jag blev i går kväll. Det fullkomligt rasade in skällsord av värsta sorten. Av en för mig helt okänd person. Vilken är för dödsstraff. Personen i fråga hänvisar till att det är Gud som enligt skriften instiftat straffet som  människan är delegerad att följa. Vilket även enligt personen bekräftas av Jesus. Att människan är förpliktigad att ta hand om sig själv och inte andra. Den som inte arbetar skall inte heller äta.
Vad envägskommunikationen innehöll tänker jag inte ödsla någon energi på att berätta. Jag svarade helt enkelt inte på påhoppen utan gjorde det jag fann som rätt för mitt eget välbefinnande. Nämligen nyttjade funktionen blockering.
Jag måste dock tillstå att jag blev oerhört rädd och kände resten av kvällen ett stort obehag. Rädd för en person som i vår tid med ord och lagar lever och följer den skrift som uppkom för 2000 år sedan.
I min trygga vrå har jag, om än helskinnad men något tilltufsad, fått uppleva en extremist.

En frånvarande gök och sjungande poliser

Helt traditionsenligt steg jag upp ur bädden när de flesta andra låg och sov. Kristi himmelsfärdsdag är förutom himmelsfärden även tid för gökotta.
Visserligen har vi gökotta varje morgon. Genom det öppna sovrumsfönstret vaknar vi till gökens galande. Fram till dess att natten smyger sig på fortsätter galandet, oförtrutet dag efter dag. När veckorna gått och göken är inne på sista versen brukar han vara tämligen hes och det är inte samma tonart som inledningsvis.

En av småtvillingflickorna, hennes storasyster samt mamma var med på ottan. Som ägde rum i ett , för mig tidigare helt okänd, litet grönområde i Norrköping. Närmare bestämt i Kneippen, mitt emot Landerholms bageri.
Någon gök hörde vi inte, däremot lyssnade vi till Norrköpings Polissångkör med anor från 1905. Samtliga sångare iklädda uniformer med guldgula streck på axelklaffarna, så även körens dirigent Martin trots att han med största säkerhet aldrig ingått i den egentliga polismakten.
Liksom vår Bäckstugegök hade Polissångkören lite svårt med att hålla tonarten men vad kan man begära en tidig morgon vars morgonluft dessutom var fylld med kringvirvlande pollen.
Martin gjorde sitt bästa för att hålla stämmorna samlade där de skulle vara men vad jag uppmärksammade hade sångarna enkom ögon för sina medhavda notblad.
Hur som helst var det hela mycket vackert och stämningsfullt.

I Polissångkören är inga poliskvinnor välkomna. Som bekant finns det gott om kvinnliga poliser men sjunga i den anrika manskören går inte för sig. Som i sin tur betyder att körverksamheten sakta men säkert utarmas på grund av ålderdom. Men än hänger gubbarna med och ser faktiskt betydligt yngre ut än de avfotograferade föregångarna från 1905. Några till och med såg ut att vara yngre än så...
Regelverket över det rådande kvinnoförbudet, vilket känns aningen förlegat, borde ses över för körens överlevnads skull eftersom det verkar vara svårt att få in fler unga manliga polissångare i gruppen. Det är helt i sin ordning med kvinnliga poliser bara de inte tar ton ty sådana är reglerna.

Hela gökottan med sång och predikning avslutades med medhavd saft, smörgås och melon. I morgon bitti är det som vanligt gökotta i vår säng, vilket kan tolkas så som det själv behagar läsaren.