En stund av nådatid och lönsam samarbetsvilja

Dagen har inletts med synundersökning. Det kändes som ett mycket ärofyllt uppdrag att som farmor få följa med stortvillingpojken på denna händelse. Visserligen har jag stor vana av just synundersökningar även om det var många år sedan sist vi var med vår dotter för att kolla hennes ögon. Resultatet blev alltid det samma. Ingen förbättring av de förtvinade synnerverna, dåliga tappar och stavar, den perforerade gula fläcken och nystagmus som bidrar till ögonens ständiga rörelser.
Nu för tiden är hon befriad från besök hos ögonläkare efter det att de konstaterat att det inte leder någon vart.

Men nu satt jag ånyo i väntrummet hos ögonläkaren. Vi hjälptes åt att bygga pussel medan vi väntade på att bli uppropade. En liten flicka satt också och väntade på upprop. Tillsammans med sin mamma som gjorde tappra övertalningsförsök för att få sin flicka att gå med på att få ögondroppar. Flickan vägrade. Istadigt satt hon i soffan och ville inte lyssna. Irritationen steg i mammans röst. Hon ömsom bönade och bad, ömsom hotade. Bland annat med att kasta bort flickans diadem som var vackert dekorerad med en stilig rosett av svart sammetstyg.

Flickan var skräckslagen inför det som väntade henne. En skräck som antagligen grundade sig på hot och överhängande fara. Gissningsvis fantiserade flickan om vilket fasansfullt öde hon och hennes ögon skulle gå till mötes om hon tillät någon att droppa för henne en okänd vätska i de organ som hon ser sin omgivning genom. Hon använde sin rädsla som ett skydd mot det som kändes otäckt, främmande och som kunde göra henne illa.
Samma känsla som jag alltid har då jag sitter i väntrummet hos min tandläkare.

Mammans övertalningsförsök avbröts plötsligt då hennes mobil ringde. Hon lade istället fokus på samtalet. Flickan satt tyst och höll krampaktigt i sitt fina diadem. En lång stund av nådatid svävade över hennes ljuslockiga huvud medan stortvillingpojken och jag fortsatte med att lägga pussel.

Synundersökningen var spännande och intressant. Gossens samarbetsvilja lönade sig rikligt med ett klistermärke föreställande ett snällt lejon. Därefter promenerade vi till förskolan. Hand i hand gick vi förbi Norrköpings fängelse där mördare och andra banditer en gång i tiden suttit bakom lås och bom. Vi talade en stund om det klientelet och enades om att det bästa vi kan göra för varandra, medborgarna och hela samhället är att hålla oss i skinnet och lyda de lagar som upprättats.

Puss och kram och en stilla undran om det möjligtvis kunde gå för sig att slippa förskolan för att istället få följa med hem till farfar. Lite darr på läppen när jag avböjde förslaget. Men bara för en kort stund. Sedan blev en liten hög av bruna blanka kastanjer mer lockande än en dags olovlig frånvaro.

En vänskaplig mask och och kaotiska hormoner

Livet som pensionär är behagfullt. Speciellt på morgonen. Varken hets eller stress vid frukostbordet, inget som manar på mig att snabbt och effektivt skala det kokta ägget för att lika snabbt och effektivt tugga och svälja. Vi tänder ljus och låter lågan värma och lysa upp våra lediga sinnen.
Men så kan friden brytas genom ett enda telefonsamtal och plötsligt befinner jag mig sida vid sida av maken och sonsambon för att plantera 120 häckplantor.
Det är då latmasken börjar att klaga och jämra sig. Slingrar sig runt varje ryggkota i ett försök att bromsa takten. Jag ber den hålla sig på plats, ligga och vila till dess arbetet är utfört för att sedan milt och varsamt påkalla min uppmärksamhet. Latmasken är vanligtvis min vän och följeslagare nu för tiden.

120 häckplantor var planterade lagom till lunch. Sedan lämnade jag mitt sällskap och de två som blev kvar fick jobba vidare utan någon handräckning av mig. Vilket resulterade i ytterligare 80 häckplantor och tvenne nöjda trädgårdsägare.

Mitt liv som frilansande pensionär kallade ut mig på ytterligare uppdrag under eftermiddagen. Jag skulle lyssna till en föredragshållare som tyvärr glömt bort att han skulle komma hem från fjärran land i kväll istället för i går kväll. Därmed hade med mycket kort varsel en ersättare trätt in i hans ställe.
Att behålla viktig information så som dagar, tider och platser vara nog så problematiskt. Men det finns väl beprövade huskurer som hjälper till att förbättra våra minnen. Att äta tre torkade aprikoser, tre plommon samt lika många mandlar varje dag främjar till att behålla minnet levande. Eller ett hopkok av salvia och hett vatten.
Detta gäller dock inte kvinnor som nyss tagit steget in i klimakteriet. Hormonförändringarna skapar ett kaos i hjärnan som kan jämföras med en förvirrad tonåring. Samt en abrupt inbromsning av minnet.

Dock är det vetenskapligt bevisat att män lider av glömska i högre grad än kvinnor. Bakom detta påstående står en norsk professor. Som förutom de vetenskapliga testerna hävdar att vi kvinnor, till skillnad mot männen, är de som kommer ihåg att slänga soppåsen i soptunnan. Mycket beroende på de sociala strukturerna där det förväntas att just kvinnan ska ta ansvaret över soporna.
Huruvida professorn sköter sin egen sophanteringen framgår inte men jag kan tänka mig att professorn har annat att tänka på i sin forskning omkring manlig och kvinnlig glömska än just sopor.

För att bemästra min egen glömska använder jag mig av papper och penna. Noterar det jag bör komma ihåg och det jag helst av allt inte vill minnas försöker jag efter bästa förmåga radera ur min mänskliga hårddisk. Med mycket varierande resultat bör tilläggas.

En själslig trana och en minimal trygghetsfaktor

Nu drar de iväg till Spanien och Tunisien. Tranorna vars den kinesiska tron har förmågan att ta med sig de dödas själar till himlen.
Med eller utan själar, ett säkert hösttecken är det.

Jag stod alldeles stilla på parkeringsplatsen utanför vårdboendet och såg upp mot den något ostrukturerade v-formationen av tranor som skränade tog ett ljudligt farväl.  Huttrade till, öppnade bildörren, satte mig tillrätta vid ratten och startade motorn. Vred upp värmenivån och satte för säkerhets skull på stjärtvärmen i bilsätet.

Den gamle mannen hade kallat på mig. Ville prata om sitt liv. Om det som varit men också om det som väntar honom inom en troligtvis snar framtid.
En doft av rengöringsmedel och kroppsodörer svävade över den långa korridoren där stängda dörrar vittnade om att de boende låg och tog sig en middagslur.

När jag stod utanför den gamle mannens dörr funderade över varför jag så ofta blir inblandad i för mig främmande människors liv. Mannen och jag har och har aldrig haft något gemensamt, ändå satt jag där i en fåtölj och följde med i hans livsberättelse.
Kanske beror det på att människor intresserar mig. Oavsett ålder. Alla har något att tillföra men det gäller att stundom ha tålamod och lyssna.

En berättelse om glädje, lycka, sorg och kamp rullades upp. Men också ett beklagande om barn som aldrig hör av sig. Precis så som gamla människor ofta känner. Att ingen bryr sig om dem.
"Alla har så mycket med sitt. Jag förstår det", sa mannen som haft till sin livsuppgift att arbeta hårt, under karga förhållanden och där semester var en ej allt för ofta och återkommande lyx.

Kanske jag själv om tjugo år sitter bakom en stängd dörr i ett  rum på ett vårdboende där delar av mitt hem plockats ihop. I ett försök att skapa hemtrevnad med mitt minimala bohag som ska hjälpa till att skapa en igenkännande trygghet.
Ensam med tankarna på mitt forna liv och en längtan i hjärtat efter dem som står mig nära.
I en väntan på att någon trana ska komma och ta med min själ upp till himlen.

Tiden fram till dess är en förhoppning om förändring. Att den ondska som finns i världen ska utplånas. En önskan om att våra barnbarn ska bli förskonade från allt som skaver och gör illa. Och att de får en liten tid över för att besöka mig där jag då befinner mig.

Dr Brandts beprövade behov och läckra rutor från Grekland

Jag fick en förfrågan på mejl där frågeställaren undrade om viljan fanns hos mig att ställa upp i en inomhusturnering i fotboll. Måste tillstå att jag fann frågan minst sagt förbryllande. I fler avseenden än ett. Bristande intresse är en av orsakerna, den andra är att jag inte har något bollsinne som skulle främja en medverkan och föra laget mot seger.
Antingen har mejlet hamnat i fel mottagares inkorg eller så finns det någon där ute som ser mig som ett blivande fotbollsämne. I damernas seniorlag utgår jag ifrån.

Med ljudet av smattrande regn mot fönsterrutan satt jag och funderade över erbjudandet. Allt medan jag åt nybakade kanelbullar. Ljumma och väldoftande av kardemumma och kanel. Där till ett glas mjölk trots att mjölk tillhör den kategorin av drycker som jag helt avstår från. Men nybakade bullar bör inmundigas tillsammans med kall mjölk och jag är inte den som begår oskrivna lagbrott.

Det kommer ganska ofta erbjudande av allehanda slag till min mejl. Åldersrelaterande mejl. Erbjudande som lovar att trolla bort, inte min ålder, utan de tecken som en begynnande ålderdom medför.

En viss doktor Brandt anser att jag är i stort behov av Crease release whit GABA. Kostar enkom 1650 kronor för 30 gram. Eller mirakelkrämen Nanoblur Indeed som hyllas stort i England. Bäst av allt är nog krämen Athena som med sin vidunderliga kraft kommer att göra mig yngre på futtiga sju minuter.

Det går väl an när dessa reklamdragare gör sig gällande. Spiller inte så stor energi på erbjudandena som dräller in. Förpassar mejlen till skräpposten medan jag går ytterligare ett steg och blockerar all vidare kommunikation.
Värre är det då lättklädda herrar, med ränder och rutor på magen som är icke åldersrelaterade, pockar på min uppmärksamhet. Samtliga ser ut att ha sitt ursprung i sydliga länder, som Italien, Grekland eller Spanien. Förvisso stila män men det som bekymrar mig mest är vad de tror sig ha gemensamt med en ålderstigen kvinna i Norden som enligt doktor Brandt är i skriande behov av mirakelkrämer.

Livet är fylld med mysterier och frågor som aldrig får några svar.

När jag tänker efter så kanske jag ändå ska tacka ja till att ställa upp i den där inomhusturneringen i fotboll. Det skadar i alla fall inte att prova. Jag kanske är en jäkel på att trixa med trasan.

Den brandgula bilen och en kaffedrickande postkörare

Medveten har jag hållit mig borta från min dator och sociala medier i nästan en veckas tid. Men så sitter jag nu åter igen här och knappar på tangentbordet.
I min tragiska ynkedom inser jag att all den där hurtigheten gällande svampplockning, matlagning och bullbak inte omfattar mig och mina göromål. För närvarande vill säga. Har gett mig själv påbackning och gett mig ett löfte. Ett löfte jag ska försöka mig på att införliva. Med det sagt tänker jag baka kanelbullar på måndag. Så vi har något att hugga tänderna i då vi ska fira Kanelbullens dag den 4 oktober. Bildbevis kan tänkas komma på Instagram.

Hur har befolkningen tidigare genomlevt sina dagar utan mobiltelefoner och internet? Det samtalet hade maken och jag vid köksbordet i morse då vi intog vår frukost.
Vi drog oss till minnes att vi gick över till grannen för att utforska hälsotillstånd och eventuella skvaller om vad som utspelats på bygden under senare tid.
Eller så ringde vi till våra bekanta efter att först ha förvissat oss om att tevenyheterna med efterföljande väderleksrapport var till ända.

Minnet av den revolutionerande händelsen som tilldrog sig då televerkets brandgula bil svängde upp på vår gårdsplan blev plötsligt knivskarp. Ut bilen hoppade Nisse och Holger och med sig hade de den svarta utomhusklocka som skulle efter avklarad installation påkalla vår uppmärksamhet då telefonen ringde i vårt kök.
I lugn och ro kunde vi därefter sitta i vår trädgårdsmöbel i den visshet att ringde någon skulle vi inte missa samtalet. Det skramlade vilt i utomhusklockan varpå vi med raska steg rusade in i köket för att lyfta luren och svara med vårt telefonnummer.
Med tiden utvecklade vi vårt svarande med gårdsnamnet Nybäck. Oerhört vågat och nymodigt tänkande.

För övrigt kom Nisse och Holger att bli våra vänner. Hade de ärenden gällande strulande telefoner eller inkoppling av nya apparater runt omkring på orten stannade de alltid till hos oss för att tigga till sig en slurk kaffe och en macka. Lika gällde vår lantbrevbärare. Behövde vi skicka post lade vi kuvertet i en plastpåse och lät en del av påsen hänga utanför postlådans kant. Ville vi ha en mer personlig kontakt hakade vi fast en gul plastbricka på lådan varpå postköraren svängde upp på gårdsplanen, steg ur bilen och klev in i farstun. Med förhoppning om att kaffepannan var rykande het.
Pengar och rekommenderande brev lämnades kvar i postbilen allt medan Post-Olle  drack kaffe och pratade bort en stund av sin arbetstid. När vi lämnade Värmland för Östergötland kom postkörarna att heta Mats och Hasse. Där en gång Post-Olle suttit på vår kökssoffa satte sig de nya postkörarna, lika lugna och ostressade som vår forna postkörare.
Kom sotaren mitt uppe i allt fick han en kaffekopp han också.

Jag har fått en viss kontakt med mammas postutdelare. Vi ses ganska ofta för jag har en förmåga att vara hos mamma när han kommer och då står min bil i vägen för honom. Varpå jag springer ut för att ta emot mammas post och då brukar han utnyttja tillfället och be mig dela ut även hennes grannars post. Men att bjuda honom på kaffe blir det inte frågan om. Han ska dela ut reklam och fönsterkuvert på utstakad tid. Möjligtvis att han hinner ta en liten rast sittande i sin postbil och kan då passa på att se vad hans bekanta och bekantas bekanta har för sig på Facebbok.