Livet sett från ovan och tomma skal

Söndagen den 1 september 2019. Dagens outfit, kort kjol och svalt linne. Efter nattens åskväder med tillhörande regn fullkomligt ångar marken. Det känns som ett befinna sig i ett växthus. Men jag är inte den som klagar. Tids nog åker raggsockorna, tjocktröjan och vantarna fram.

Helgen har varit händelserik. En kompott av jobb och nöje. När jag har en kompis som är pilot måste jag helt enkelt passa på tillfället. Inte alla dagar jobbet är förlagt högt ovanför trädtopparna.
Jag måste erkänna, en viss rädsla smög sin in under huden. Hjärtat bankade lite extra hårt och munnen kändes torr.
"Du vet väl vad du gör"? frågade jag ängsligt medan motorn varvade och rotorbladen snurrade i maxfart.
Hon skrattade, och helikoptern lyfte. I lurarna hördes hennes lugnande röst. "Nu svänger jag ut över Glan och sen flyger vi över ert hus så du kan fota". Det sög i magen när hon gjorde svängen, tippade lite framåt och satte kurs.
Jag nickade, kved och höll händerna borta från den spak jag absolut inte fick hålla mig fast i.
"Carina, vad tyst du är. Du som annars har svada så det svämmar över".
Jag svalde hårt och försökte slappna av. Vilket gick så småningom. Jag såg alla våra små hus, det nyrensade grönsakslandet, en bit av trädgårdsdammen, våra soptunnor, min skrivarbod, gästhuset och vårt andra hus samt vårt bostadshus. Trädgården som vi älskar och vårdar efter bästa förmåga. Vår egen oas och lilla paradis. Och viken av Glan. Den vi tittar på varje gång vi sitter och äter våra måltider. Grannen stod på sin tomt och vinkade. Jag vinkade tillbaka.

För mig en häftig upplevelse som ska mynna ut i en artikel. För henne den vardagliga arbetsplatsen. I helikoptern eller i cockpit i flygplanet. På väg någonstans. Europa under hennes fötter.

Gårdagskvällen bjöd på kräftskiva hos goda vänner tillika grannar. Det har varit en helg att lägga till i den bästa delen av minnenas bok. Ett helt eget kapitel som skimrar lite extra.
I morgon är en ny dag. Då ska jag köra lastbil. Aningen enklare än att spaka helikopter men det kräver också sitt kunnande. Tänkte jag när jag åter stod på marken och såg helikoptern stiga till väders med solen som fond.

Delade själar och ännu ouppnådda drömmar

Mitt arbete som frilansande reporter bjuder på så många intryck och vyer. Inget jobb är det andra lik.
Det jag värdesätter mest är mötet med människor. Vissa på ett yrkesmässigt plan medan andra öppnar upp och bjuder på sig själva. Vid de sistnämnda tillfällena lättar också jag på locket. Ibland så mycket att mitt innersta blottas. Som idag. Allt stämde. Platsen vi befann oss på. Kvinnan jag skulle intervjua, hennes totala öppenhet, värme och empatiska utstrålning. Det fantastiska arbete hon utför till gagn åt andra människor. Samt kakan hon bjöd mig på. Mixen av allt detta är som gjort för öppenhjärtiga samtal utanför de från början uppsatta ramarna.

Vi pratade om glädje, sorg, saknad, längtan, drömmar, förlupna ord och handlingar vi inte kan påverka.
Jag förundras hur vissa människor kan locka fram så mycket hos någon annan. Det handlar om förtroende. Ett par ögon som kan se in i ens själ. Förstå vad som rör sig där inne i det dolda.

Det finns endast en handfull människor som berör mig så starkt vid allra första stund. Som jag vill hålla kvar i mitt liv. På den relativt korta stunden vi satt mitt emot varandra efter avslutad intervju märkte jag att vi delade på så mycket. Lika värderingar och önskningar. Haft samma sjukdom som vi kämpat oss igenom. Vi funderade på hur vi skulle gjort saker och ting annorlunda. För oss själva och våra familjers skull. Hur vi påverkats och förändrats genom sjukdomen, vilka bestående skador vi fått och lärt oss leva med.

Vi talade om anhörigstöd i krissituationer. Om avgrundsvrål som skogen tystnad får ta emot. Vi talade om rättvisa handlingar och konsten att ta sig vidare utan en föregående dialog. Vikten av dialoger och hur de kan påverka oss och de beslut vi tar. Om konsten att leva vidare efter det som varit svårt.

Det kan tyckas ha varit ett djupt och svårt samtal. Men det var tvärt om, energigivande måste jag tillstå. Det handlade om självrespekt och konsten att älska oss själva precis så som vi är.  Med de fel och brister varje människa bär på men att vi alla gör så gott vi förmår.

Vilken härlig förmiddag jag haft!  Tillika är jobbet klart, bilderna redigerade  och allt är skickat till redaktionen. Nu kan jag fylld med energi, styrka och glädje återgå till det som återstår av dagen. Nämligen följa med dottern och barnbarnen till Norrköping för att inhandla nya barnskor.

Det stora vemodet och se åt ett annat håll

Jag känner mig trött. Rent utav aningen missmodig till sinnet. Det är så många hemskheter som sker, blir matad dagligdags om illdåd som sker i vårt samhälle och ute i världen.  Vem blir nästa som råkar illa ut? Jag? Du? Mitt barn? Ditt barn? Din älskade? Min älskade?

På några minuter kan livet slås i spillror. Ett litet barn mister sin mamma genom dödsskjutning. Bränder och förödelse. Drunkningsolyckor, trafikolyckor och försvunna personer som aldrig kommer åter. Barn som far illa och där myndigheter väljer att blunda eller titta åt ett annat håll.
Det bråkas och kivas. Slits och dras i varandras känslor. Motarbetas och baktalas. Och jag ifrågasätter varför jag är trött och aningen missmodig. Det känns som om jag står i en tunnel med vindlade gångar. Jag hittar inte ut, finner ingen lösning. Är totalt maktlös inför krafter som inte går att komma överens med. Där inte sunt förnuft och vänliga ord kan ändra på situationen.

Mitt i allt elände undrar jag var tiggarna tagit vägen. Fattiga människor som förödmjukar sig själva genom att tigga till sig några mynt för sin och familjens överlevnad.
Just ja, det ska införas åtgärder. Tiggarna ska bort från våra gator. Kanske därför de numera är ganska osynliga. Möjligtvis har ryktet spridit sig bland de som är nödställda i sina hemländer och som söker, inte lyckan men överlevnad, i vårt land. Det är därför de håller sig undan. Av rädsla?

Det finns olika kategorier av tiggeri. Några exempel: Det vi ser utanför butiker, brev och mejl där avsändaren ber om en behjärtansvärd gåva och telefontiggeri.
Eftersom sonen med familj drabbats av nån sorts bacill (gissningsvis förskolebaciller efter sommarlovet) som mynnat ut i en förfärlig hosta är jag telefonvakt i deras företag.
Idag ringde en man. Glättig och käck. Artig och belevad. Jag hörde det direkt. Känner genast igen en typisk telefontiggare på rösten. När maken och jag hade egen firma var dessa vanligt förekommande.
Smort munläder och överdriven svada. Rätta ord som ska falla ner och gro som utsäde i bearbetad jord.

3000 kronor ville telefontiggaren ha. Jag sa nej. Han prutade med sig själv. 1000 kronor. Avdragsgillt och företagets logga väl synlig för allmänhetens ögon. Jag sa nej.  Telefontiggarens ton skärptes. Bara aningen men tydligt märkbart. Med åren har jag blivit hårdhudad. Speciellt mot telefontiggeri.
Däremot har det hänt att jag gett ett mynt eller köpt kaffe och en macka till tiggare i nöd.

Faktiskt har tröttheten och missmodet gett vika en aning. Känner mig riktigt pigg och glad. Det behövs inte mer än att sätta en telefontiggare på plats för att orken ska återvända.

Ett glädjande besked och den perfekta mixen

Så har vår dotter haft sitt 40-årskalas. Hon har planerat, lagat mat och bakat. Allt för en lyckad fest. Vilket det också blev.
Kunde jag skönja en antydan av hakdarr då hennes vänner sjöng för jubilaren? Jag tror det eftersom min egen haka darrade en smula.
I 40 år har vi varit föräldrar till denna flicka. Som inte  är ett barn utan en kvinna, mamma och egenförsörjare.  Men hur vuxen hon än må vara så är hon vårt barn. Och min bästa vän.

Hur kan tiden gå så fort? Ett konstaterande jag delar med många. Tycker tiden går fortare ju äldre jag blir. Känns som det var alldeles nyss jag meddelade maken, vi ska ha barn. Vårt första gemensamma barn. Jag minns hur han såg på mig, log och vi kramades. Hårt och länge.

När barnen var små ordnade jag födelsedagskalas. Sonen ville alltid ha kakor där ingredienserna uteslutande innehöll choklad. Schackrutor var en av favoritsorterna. Jag älskade att arrangera de där födelsedagskalasen. Gick in i uppgiften med liv och lust. Köpte till och med speciella födelsedagskoppar. Fina koppar på fat med födelsedagsmånaden präntat bland blommor och blad på utsidan av koppen. Kopparna finns kvar men är numera undanställda längst bak i porslinsskåpet.

Vår dotter. Omgiven av vänner på sitt eget 40-årskalas. Maken och jag höll mest till i köksregionerna. Diskade och servade. Med ett uppehåll vid presentöppningen.
Gästmixen var den bästa tänkbara. Arbetskamrater men även vänner utanför arbetet. Våra två kullar barnbarn och gästers barn.
Tipspromenad med 1990-talstema. Efter kakbuffén och sista handen vid disken tackade vi för oss och gick hem.
I morse sov vi till klockan passerat 08.30. Vilket för övrigt aldrig händer. Det märks att vi inte längre är unga och har samma ork för fester som tidigare. Inte så konstigt med tanke på att vår dotter är 40 år. Hon är halvvägs till 80 men har bara tio år kvar till 50.

En larvig fråga och pensionärsersättning

Exakt fyra månader kvar till julafton. Jag påminde maken när vi satt på altanen och åt var sin bakelse. Med vit marsipan. Höstsol och klar luft. Blundade och önskade att det var april. Vårsol och ett stråk av värme i vinden.

Småfåglarna bekymrar sig icke. De tar sitt bad varje morgon i det utställda fågelbadet. Som snart ska ställas in i förrådet. Jag ryser vid tanken.
Tiden går fort påminner jag mig. Fyra månader till julafton. Därefter ytterligare en vecka, sedan är vi inne på det nya året. Ett steg närmare våren. Men det känns långt dit, det gör det.

Nästa år blir jag pensionär på riktigt. Får förmåner på ICA, reser på pensionärsbiljett och behöver betala mindre skatt. Dock kan det ha sina nackdelar att resa på pensionärsbiljett. Om tåget är försenat och reseersättning betalas ut till den som sökt ersättning.
Jag är ingen hängiven ersättningstörstare. Vissa har förmågan att få ersättning för precis allt. En larv som hittats i påsen med sköljd spenat. Något svart bland mamma Scans färdigstekta köttbullar. Trasiga flingor i flingpaketet eller en hinna över grädden i gräddpaketet.
Om tillverkarna av produkten anser ersättningen obefogad är det bara att kontakta pressen. Råder nyhetstorka kan en larv eller smuliga cornflakes vara stort nyhetsvärde. Den drabbade blir fotograferad, håller upp sitt fynd och ser misströstande in i kameralinsen. Hävdar, "det här är det absolut äckligaste jag varit med om i heeeela mitt liv"!
Inget företag vill få dålig publicitet och ersättning betalas därmed ut.

Nå, nu har även jag krävt ersättning. Av SJ. Grunderna till detta beslut är resan mellan Köpenhamn-Norrköping. Ett äventyr baserat på mordbrännaren i Hässleholm. Alla drabbade resenärer kräver ersättning. Så också jag. Redan på tåget loggade jag in på SJ sida där drabbade resenärer ska fylla i ett formulär. Biljettnummer samt namn på samtliga medföljande resenärer som tillhör den resande familjer. I detta fall tre vuxna och tre barn. Mitt egentliga ärende var ersättning för den taxiresa vi nödgades göra mellan Höör och Osby eftersom det inte gick några ersättningsbussar. En summa på 2500 kronor. Om jag sedan fick pengar tillbaka på tågbiljetterna var det enkom en extra bonus resonerade jag. Så jag fyllde i allt, fotade av taxikvittot och tryckte på skicka.

I förrgår fick jag ett vänligt svar från SJ. Med upplysning om att mitt anspråk på ersättning godkänts.
Jag och dottern fick tillbaka 45 kr per person medan min make som reste på pensionärsbiljett fick en lägre summa. 44 kronor är ersättningen för pensionärer. Barnen fick 9 kronor var.
Pengarna sitter redan på mitt konto. Det är ordning och reda på SJ. Dock har jag ännu inte hört om jag får ersättning för den dyra taxiresan. Möjligtvis behandlas den frågan separat. När beslutet klubbats igenom kanske det sätts in 50 kronor på mitt konto. Det återstår att se. Jag är inte den som klagar i första taget utan är tillfreds med det mesta här i livet.