Morgoneufori och blodsprängda bröd

Det bästa med en hund är när jag får ha den till låns. Det näst bästa är de promenader jag tvunget måste bege mig ut på. I morse nöp det i kinderna. Gräset glimmade och Glan låg spegelblank. Himlen svagt rosa och allt gjorde mitt sinne mjukt som rumstempererat smör.

Ett orosmoln förmörkade dock den euforiska känslan av harmoni. Hunden upptäckte det strax före mig. Han stannade och vädrade. Satte därefter nosen i marken och snodde runt. Där, på andra sidan diket var marken uppbökad, vildsvinen drar sig allt närmare vår bebyggelse. Ve och fasa om de hittar in på våra tomter och går bärsärk. Plöjer med sina hårda trynen upp allt som går att plöjas upp.

När jag skådade förödelsen slog mig en tanke. Är det möjligt att tappa ett vildsvin på blod? Och hur ska det kunna tänkas gå till? Måste erkänna, jag hyser en stor rädsla för dessa raggiga och fula grisar. Därmed förkastar jag tanken på att vara den som tappa blod från ett vildsvin.

Varför skulle jag ens vilja ha grisblod? kanske någon undrar. Förklaringen är relativt enkel. Jag vill baka blodpaltbröd. Därför att jag kan och därför att maken och jag tycker det är gott med blodpalt, fläsk och vit sås.
Jag brukar köpa blodpaltbröd hos vår lokala matvaruhandlare. Men först måste jag be om det. I en frys oåtkomlig för konsumenterna förvaras dessa blodsprängda läckerheter. Snålvattnet rinner medan jag väntar på den personal som hämtar brödet. Som inte delar min lidelse för denna kulinariska maträtt med anor från förr. Men en antydan av avsmak överlämnas blodpaltbrödet och jag kvittrar ett tack.

Nu som sagt har jag tänkt ta ett steg längre än färdigbakat köpeblodpaltbröd. Vilket visar sig vara näst intill omöjligt ty blodpaltbak kräver blod. Det är ju hela grejen med det hela. Vår förnämliga personal i vår lokala matvarubutiks chark har gjort sitt yttersta för att gå min önskan till mötes. Telefonsamtal har avverkats, alla med samma dystra besked. Tyvärr, inger blod kan levereras. Nu har jag själv agerat och mejlat samtliga butiker i Norrköping som saluför animaliska produkter. Inte en enda återkoppling till mig. Inte ett enda svar i min inkorg! Något jag finner mycket märkligt.

Så till vida jag inte kan komma på vem som kan tänkas ha en gris vilken kan tappas på en halv liter blod får vi väl fortsätta att äta färdigbakat blodbröd. Fortsätta drömma om tiden då vi tappade vår egen gris och jag kavlade ut runda blodfyllda bröd som jäste sig trinda och höga innan de gräddades i ugnen.

Klisoppa och en fattig gudstjänstvärd

Nu är samtliga trädgårdsmöbler undanställda. Det blir inget mer utomhusfika. Naturen har ändrat färg. Nyponbuskarnas blommor ersatta med röda nypon. Som det går att göra nyponsoppa av. Vilken min svärmor alltid gjorde. Ljummen soppa med en klick vispad grädda och några små biskvier. Den var god, svärmors nyponsoppa. Men efter ett par skedar började det klia i gommen.
Tycker det är märkligt, varför kliar det inte i gommen när jag äter industriell nyponsoppa? Bara när den är hemmagjord?

Dock klagade jag aldrig. Svärmor var expert på matlagning. Och hon tyckte inte om när vi som åt hennes mat klagade. Vilket hennes barnbarn kan vittna om. Jag tror att den som upplevt hur det är att ta vara på allt som går att tas vara på har svårt med förståelse kring klagande runt matbordet. Vi som aldrig varit med om bistra tider utan köper det vi behöver och ofta kastar matrester tänker inte så ofta på hur det är att vara utan mat. Inte för att min svärmor någonsin varit så barskrapad att hon behövt se sina barn svälta, men hon hade upplevt sin egen barndoms fattigdom.
Kanske var det därför hon var en riktig hejare på att sno ihop överblivna potatisar, en bit skinka, en korvsnutt och lite kokta grönsaker till en festmåltid.

Min mamma har berättat hur hon och pappa som nygifta fick vända på slantarna. Vi var inte fattiga, ej heller rika. Det gick ingen nöd på oss, jag behövde aldrig lägga mig om kvällarna med en mage som knorrade och skrek efter mat. Jag har heller aldrig som vuxen varit i ekonomiska trångmål. Även att det finns någon som tror det.
Förra söndagen var jag gudstjänstvärd vid kyrkans familjegudstjänst. Barnkören sjöng och avslutningsvis bjöds det på varmkorv med bröd, kaffe och kaka. Bredvid mig i kyrkbänken satt en mamma och hennes femåring. Vi känner varandra väl och småpratade lite innan kyrkklockorna kallade samman till gudstjänst.  Under psalmsång togs kollekten upp vilket är ett uppdrag tilldelat gudstjänstvärden. Jag lät kollekthåven gå mellan bänkraderna. Några lade i pengar medan andra använde sig av swish. När håven sträcktes fram mot mamman och hennes barn tittade barnet på mig med stora, lite sorgsna ögon. Lade i en peng och jag log mot honom och tackade artigt.

Efteråt hade barnet ett allvarligt samtal med sin mamma. Han undrade om Carinas var fattig. Nej, svarade hans mamma. Hon är inte fattig. Men så måste det vara, sade barnet i sitt antagande. Carina måste vara fattig, varför går hon annars runt i kyrkan och tigger pengar?

Kålsoppa och sådant som kan vara mycket värre

För några dagar sedan. Vårt valnötsträd såg ut att ha guldlöv fästade på sina grenar. Idag spretar grenarna dystert kala. Jag undrar om trädet någonsin kommer grönska igen. Ställer mig frågan varje höst när trädet fällt sina löv.

Nu är det verkligen höst. Inte längre lönt att kämpa emot det som inte går att kämpa för. Det är bara att ge upp, inse fakta och tända värmeljus. Intala sig, hösten är ljuvlig. Avstressad, klar och frisk. Mustiga höstgrytor och kålsoppa.  Jag suckar. Saknar sommaren som försvunnit alldeles för fort.

Men det finns höjdpunkter hösten till trots. Faktiskt. Två av veckans höjdpunkter har varit bilbesiktning och skyddsrumsspaning. Låter kanske inte så upphetsande roligt men kan så bli i sällskap med ett barnbarn.
Och i morgon är vi bjudna på frukostkalas. Småtvillingarnas storasyster fyller 9 år. Därmed är samtliga barnbarnskalas avklarade för detta år.

Något jag ser fram emot är årets nyårsafton. Möjligtvis går jag händelserna i förväg. Vi ska först klara av advent och jul.  Nyårsafton betyder att jag överlevt ännu ett år utan krämpor och att ett nytt spännande år väntar när vi skålat i skumpa. Pussat maken på munnen, tackat för året som varit och vi får önskar varandra ett nytt, gemensamt lyckosamt år.
Nu till varför jag är smått exalterad över detta nyårsfirande. Jag har fått ett uppdrag. Som bröllopsfotograf! Inför detta hedervärda uppdrag har jag enkom två önskningar. En dag utan hällande regn och att bilderna blir bra. Har redan nu börjat skissa på lämpliga poser och skärpedjup.

Så ser jag även fram mot makens stundande färd till Norrköping som jag hoppas sker inom kort. Tvättmaskinen har gått sönder. Precis när jag lagt in tvätten och tvättrumman fyllts med vatten. Barnbarnet var mig behjälplig med vattentömning av den olycksaliga maskinen. Jag morrade och muttrade. Maken lovade köpa en ny och barnbarnet förkunnade; "Farmor, det är bara en tvättmaskin. Det kunde ha varit mycket värre".

Jag strök gossen över huvudet. Så sant, det finns det som är mycket värre...

Mirakelkirurgen och perfekta spiror

Sandalerna är från och med igår undanställda och ersatta med mina svarta kängor. De med broderade rosor. Kängor som väcker uppmärksamhet. Många kommentarer har fällts över dessa skodon. Uteslutande goda kommentarer. Skulle det slinka igenom en och annan negativitet tolkar jag det enkom som ren och skär avundsjuka. För vem vill inte spatsera omkring i svarta kängor med broderade rosor på skaften?

Mina kängor är inte fotoshoppade. De är utan filter och ibland täckta med ett tunt lager smuts från stoft som virvlat upp när jag traskat på grusvägar. Verkliga.
Det är verkligheten i sig som oftast fotoshoppas. I ett försök att dölja det som inte är perfekt.
"Vi blir stressade, ledsna och känner oss misslyckade i skuggan av andras lycka", sa kvinnan jag intervjuade igår.
Vi som inte kan fotoshoppa utan istället sitter i våra unkna hem, ser ansiktsrynkor djupa som potatisfåror och håglöst stirrar på tallriken där det ligger några i kanten brända falukorvskivor och klistriga makaronen som piffats upp med ketchup och riven ostskalk. Medan andra har perfekt hy, äter på flotta restauranger och har hemtrevnad tagen direkt ur heminredningsmagasin. Lever i lyckliga förhållanden där det aldrig råder meningsskiljaktigheter. Perfekta barn som vid vuxen ålder uppnår perfekta resultat.

Jag suckade inombords. Är det verkligen så eländigt att vi tvingas till fotoshoppade liv för att överglänsa varandra? Och att vi dessutom blir sjuka och måste uppsöka söka substitut som mildrar vårt avund på de som har det mycket bättre låter helt befängt.
Mitt i tanken blev jag avbruten. Med förfäran mottog jag beskedet om min egen ofullkomlighet. Ty vem kan känna sig fullkomlig som har ett ben vilket visar sig vara två centimeter kortare än det andra? Inte något jag själv märkt eller ens känt mig plågad av. Kanhända har jag helt ovetande gått om kring småhaltande medan min omgivning kastat ömkande blickar på mitt för korta ben.

Jag ombads lägga mig på en brits. Gjorde som jag blev tillsagt och genomgick därefter andlig kirurgi. Med hjälp av en enhörnings horn samt en andlig ros som endast den andliga kirurgen kunde se växte mitt två centimeter för korta ben till en längd passande mitt andra ben. Folk hade samlats runt mig och den andliga kirurgen. Samtliga ville bevittna miraklet som utfördes på en frilansande reporter med två olika benlängder.
Operationen lyckades och jag kunde kliva ner från britsen. Hela proceduren tog tre minuter i anspråk.

Lite senare idag ska jag kliva i mina snygga kängor med broderade rosor på skaften. Glatt konstatera,  nu kommer sulorna inte slitas i otakt. För nu skiljer jag mig inte längre från mängden. De med perfekta ben som är lika långa.

På heder och samvete

På väg. V-formationen med ledaren främst. Uppe i norr är det vinter, jag huttrar. Och jag får framtidsbrev med frankerade kuvert. Rutor där jag ska sätta JA eller NEJ- kryss. Mitt yrkesliv ska granskas under lupp. Jag fyller lydigt i rutorna. Skriver under med mitt namn där jag lovar vara ärlig på heder och samvete. Eljest kan jag bli ersättningsskyldig lyder det finstilta.

Förberedelsen inför min pensionering har startat. Blir lovad 35 kronor efter skatt här och 49 kronor där. Bara jag är sanningsenlig ska nog besluten gå igenom. Kommer bli rejält stadd i kassa. Extra tillskott till folkpensionen är alltid välkommet. 

Det har även förvarnats att PRO och SPF kommer ta kontakt. Pensionärsdans, bussresa ut i det blå och boule är att vänta. Liksom pensionärsrabatter och procent på det jag handlar i ICA-butiken. Om jag väljer att göra livsmedelsinköpen på en tisdag. Då fylls vår lokala matvarubutik med rollatorer och dramaten. Ickepensionärerna får kryssa mellan långsamtgående kundvagnar. Tisdagar på ICA har utvecklats till en folkfest för alla som uppnått pensionsåldern.

Undrar bara när jag ska få tid över till allt det trevliga som väntar. Just nu har jag fullt upp med min uppgift som frilansande skribent, lastbilschaufför, trädgårdsdräng, kundmottagare, ledarhundsvakt, hämta barnbarn vid skolan och forsla dem vidare till körsång och brottning. 

När jag var riktigt ung var den som lyckats uppnå en ålder av 64 år väldigt gammal. Och den som fyllt 65 stod med ena foten i graven. Dessa gamla män bar hatt, terylenebyxor, nylonskjortor och stödde sig på käpp. Lika gamla damer klädde sig i dräkt, plisserade kjolar och vita knytblusar. 

Idag bär nyblivna pensionärer maglinnen, leopardmönstrat, trasiga jeans, sneakers. 

Den nya tidens pensionär tar selfie, dejtar på Tinder och håller formen på gym.