En vit fläck och värsta tänkbara scenario

Under den här årstiden befinner sig mina fötter i ett nästan ständigt mörker. Frånsett kvällstid då jag tar av mig strumporna och lägger fötterna i makens knä i hopp om lite fotmassage medan vi ser på teve.
Jag är ett riktigt praktexempel när det gäller fotvård. Tvättar fötterna varje kväll, smörjer in dem vid sänggående och ger dem smörj var morgon innan rena strumpor åter förpassar dem in i mörkret. En gång i veckan åker fotbadet fram och eventuella förhårdnader filas bort.
Nagleklippningen är det lite svårare med. Förr i tiden slängde jag ledigt och lätt upp en fot i taget på kanten av handfatet, böjde mig en aning framåt och hade därmed god översikt av samtliga tår.
Den tiden är förbi, nu klipper jag mest på känn och resultatet blir därmed därefter. Därför låter jag Tina på Ängshults fotvård snygga till det hela lite då och då.
Att låta Tina pyssla om fötterna ger inte enkom det viktigaste som finns en behaglig omsorg, även själen lenas under behandlingen.

För en tid sedan upptäckte jag till min stora fasa en vit fläck på högra stortånageln. Jag har sedan upptäckten varit som besatt av fläcken. Under besvärliga krumbukter har jag försökt komma nära stortån för granskning. Även maken har fått tån under sina ögon men han påtalar enbart att jag utrustats med de vackraste fötter han någonsin skådat. Därför har han inte varit till någon större nytta i just det avseendet.
Fann ingen annan utväg än att kontakta Tina. Som knipsade en flisa från nageln, skrapade lite under den med ett instrument och placerade fångsten i ett provrör. Som nu är på väg till ett laboratorium för analys.

Jag befarar det värsta. Nämligen nagelsvamp! Så ofräscht. Så skamfyllt. Så äckligt. Fullkomligt vidrigt.
Jag kan inte lägga ut åkomman på Facebook. Vad ska folk tycka? Inte en enda gillamarkering skulle jag få. Brutna och gipsade handleder, fötter, armar och ben, huvudvärk, förkylningar och ryggsmärtor är sympatiframkallande. Men icke nagelsvamp. Inte heller kan jag prata högt under en middagssammankomst i goda vänners lag om mitt problem eftersom det aldrig talas om ofräscha tånaglar. Jo möjligtvis om vi råkat få syn på någon annans motbjudande naglar. Då kan vi kosta på oss ett förtroligt samtal som endast gagnar oss själva.

Tina däremot älskar andras fötter. Ju värre kondition de befinner sig i desto mer exalterad blir hon. I syfte att vända ont till gott.
Med stor frenesi tog hon sig an min vita fläck på högra stortånageln. Nu väntar jag spänt på resultatet. Under tiden fortsätter min make obekymrat massera mina fötter, inklusive den ansatta stortån medan vi fördjupar oss i tevens utbud av underhållning.
Tina i sin tur har lovat mig, är det nagelsvamp ska hon hjälpa mig få bukt med besvären. Men, poängterar hon, det är envis egenvård som gäller. Vid nagelsvamp finns inga genvägar.

Nedräkning och trons mysterium

Äntligen 1:a advent. Gott nytt kyrkoår! En helg som lyser upp i mörkret. Jag tycker faktiskt mer om advent än självaste julen.
Och så det där med adventskalendern. Nedräkningen som sker när första luckan öppnats.
Det går också att ta adventskalendrarna till en högre nivå än enbart lucköppning. Genom ett korsstygnsbroderi. När vår dotter efter sin födelse och första jul upplevt  ytterligare ett par jular broderade jag en paketkalender. Köpte 24 stycken små pytteprylar som slogs in i juligt papper och hängdes upp i kalenderns fastsydda ringar. Med åren fick tre små barn det stora nöjet att öppna var sitt paket fram till julafton.
Numera hänger just denna paketkalender på väggen hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan stortvillingarna och deras lillebror har en egen som jag för ett par år sedan broderat till dem.

När jag var barn fanns ingen teve i vårt hem. Därmed lyssnade jag på barnradions adventskalender som avslutades med lucköppning. När så pappa for till Kristinehamn och inhandlade vår första teve hade mitt intresse för adventskalendrar svalnat. Med andra ord, jag har aldrig som barn fått uppleva SVT:s kalendrar. Jag introducerades först när jag själv blev mamma. När barnen var små deltog jag vid varje sändning och upplevelsen var lika stor för mig som för dem.
Men nu finns inga barn vid min sida då SVT sänder sina adventskalendrar. Möjligtvis barnbarn som jag om det passar kan titta tillsammans med.

Inför årets upplaga har det i förväg utlovats en riktigt julig kalender. Glädjande nog tycks föräldrar kura ihop sig i soffan framför teven tillsammans med sina barn i spänd förväntan på vad som komma skall, speciellt på premiärdagen. En mysig stund, antingen på morgonkvisten eller efter kvällsmaten.
I år, liksom de flesta föregående åren, verkar SVT:s julkalender reta gallfeber på den vuxna publiken. Denna gång handlar det om självaste tomten. Dock ej beroende på att SVT i julig iver försöker slå i barnen att tomten verkligen finns på riktigt. Nej tvärt om. Nu har SVT på ett upprörande sätt förkunnat, så är inte alls fallet. Tomten finns inte. Varpå föräldrar går i taket. Här har de i åratal kämpat med att försätta sina barn i den magiska tron att tomten är verklig. Allt är förstört. Så till den milda grad att vissa föräldrar i ren ilska inte låter sina telningar fortsättningsvis ta del av de återstående tjugotre programmen. Ja kanske även julafton blir skit och pannkaka. För nu vet barnen att det är grannen, morfar, farfar, mamma, pappa eller någon annan som mot betalning klär sig i tomtedräkt och lösskägg för att agera julklappsleverantör.  Nu har tron grusats och förvandlats till stoft. Då är det väl ingen idé att ens köpa julklappar till barnen, tänker jag. För om den riktiga tomten inte finns så vem har då ordnat paketen med skrivna etiketter?
Som en parentes kan nämnas, maken och jag har köpt klart samtliga julklappar som vi personligen överlämnar till våra barnbarn den 24 december eftersom ingen av dem tror på tomten.

För några år sedan intervjuade jag en präst inför den stundande julen. I ett försök att vara vitsig frågade jag vem han trodde mest på. Jesus eller tomten? Han skrattade till och sa så som det anstår en präst, Jesus naturligtvis. Men, tillade han jag tror även på tomten eftersom jag besitter en stor tro på mig själv.

Stark är trons mysterium.

Surt öl och en släng av spysjuka

Jag vet med stor säkerhet att mitt balansorgan är fullt fungerande. Minsta krängning kan få mig spysjuk. Ett problem som plågat mig sedan barnsben. Mamma färdigställde alltid spypåsar när vi skulle iväg på bilturer. En papperspåse träddes ner i en plastpåse för undvikandet av doft och läckande innehåll. Dessa påsar fylldes så långt maginnehållet räckte. Vad mina föräldrar gjorde med påsarna minns jag inte. Antagligen vevade pappa ner bilrutan och hivade iväg påse med maginnehåll så den hamnade i någon dikesren längst med vägen. Det bär mig emot att säga det men jag tror så skedde. Ty på den tiden var det inte så noga med miljö och miljöförstöring. Då hivade vi gladeligen plast i det gröna utan några som helt tankar på kommande problem.
Men jag måste säga till mina föräldrars försvar, de uppfostrade mig att aldrig kasta skräp någon annan stans än i för ändamålet avsedda behållare. Som till exempel allmänna papperskorgar. Mina spypåsar var nog ett undantag från regelverket.

Som vuxen hanterar jag åksjuka genom att själv köra bilen då maken och jag är ute på färd. Men det händer att illamåendet slår till trots att jag är chaufför. Lite beroende på vägens beskaffenhet och kurvor.
Tåg, flyg, båt, taxi och buss är det värre med eftersom där finns inga möjligheter för mig att sköta framförandet. Jag får snällt anpassa mig och hoppas på upplåsta toalettutrymmen utan köbildning om jag skulle behöva spy.

Dock har jag inte i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle bli åksjuk i mitt arbete som frilansande skribent. Men tydligt är, allt är möjligt.
Reurpack i Norrköping, huvudsäte för Pantamera där samtliga petflaskor och aluminiumburkar som vi konsumenter över hela Sverige tömt på innehåll och sedan pantat hamnar i petflask-och aluminiumburksanläggningen ute på Händelö.
Jag såg verkligen fram mot besöket som ska mynna ut i en artikel. Med hög ambitionsnivå på mottagarna blev jag välkomnad och rundvandringen i petflask-och aluminiumburkshanteringens värld inleddes.
Det luktade starkt av gammalt öl och läskeblask. Vi travade på gallergolv där svarta band med flaskor och burkar susade fram i rasande fart. Även runt omkring oss fanns band som höll samma höga tempo där burkar och flaskors gick mot en säker återvinning. Det snurrade i huvudet och magen gjorde uppror. Jag blev helt enkelt åksjuk. Försökte koncentrera mig på guidningen medan jag klamrade mig fast i ledstänger samtidigt som jag skulle sköta min kamera.

Efteråt, nedhasad i en stol i ett konferensrum likblek och darrande försågs jag med bubbelvatten från återanvänd petfaska. Själva intervjun kunde starta och jag kan bara förmedla: Panta mera!
För övrigt skickas flaskkorkarna till Småland och blir till kabeltrummor. Bara det är värt en släng av rörelsesjuka.

Underjordisk race och pomada i håret

Det finns nog få bilförare som aldrig upplevt ett aggressivt beteende i trafiken.
Jag erkänner villigt, det har hänt mer än en gång att jag svurit vid ratten. Jag har blivit fly förbannad på mina medtrafikanters oaktsamhet eller så har andras ilska varit riktad mot mig från en mycket bättre bilförare som anser sig äga vägbanan.
Att kasta sig vilt och ohämmat mellan olika filer kan ge ett finger.  Hålla hastighetsbegränsningar, ligga för nära framförvarande bil eller inte vara snabb nog när rött slår om till grönt är ytterligare några exempel på orsaker som skapar vrede.

Många gånger tror jag ilskan bottnar i rädsla. "Jäklar, nu var det nära ögat. Hade inte jag varit en sån säker bilförare som hann bromsa eller parera hade det smällt. Sanna mina ord"!
Fyra av fem bilförare laddar upp en sorts ilska så fort bilens motor börjar spinna. Det visar forskares kartläggning av bilförare genom noga utförda tester. Vanligtvis fredliga människor har fått fylla i olika formulär. Den ena handen mot hjärtat i en försäkran om att svara sanningsenligt medan den andra handen håller i pennan som ska sätta kryss i formulärets olika rutor. Slutresultaten visade sig vara skrämmande.

Idag har jag varit inne i Norrköping på jobb. Körde ner min bil i ett av stadens underjordiska parkeringsplatser. Jag hann inte många meter ner innan framrutan och speglarna på båda flyglar immade ihop. Uppvärmda parkeringshus har många bekvämliga fördelar men vid kylslagen väderlek är det ett aber.
Jag brukar alltid backa in i parkeringsrutor vilket blir smidigare när jag ska köra därifrån eftersom vår bil är av en större modell. Då behöver jag inte backa och trixa ut ur rutan något som kan vara besvärligt om det är fullt med parkerade bilar bakom och bredvid mig.
Idag kunde jag enbart förlita mig på den inre backspegeln eftersom sidospeglarna var obrukbara. Ytterligare en bil med en manlig förare i min ålder ämnade använda sig av samma taktik två parkeringsrutor från min. Därmed väntade han tålmodigt på att få ta ut sin sväng. När jag var färdigparkerad gick jag fram till mannen och gjorde rent hans immiga yttre backspeglar. Han log och gav mig tummen upp.

Under tiden gled en svart, häftig bil med dubbla avgasrör ner i garaget. En yngling klädd i skinnjacka, solglasögon uppdragna på huvudet och bakåtslickat hår lät motorn i sin bil morra otåligt och uppfordrande. Han trummade med fingrarna på ratten och jag såg vad han tänkte.
"Sno er på gamlingar, här ska jag fram"!
När vi som klarade uppkörningsproven för många år sedan krånglat färdigt drog tuffingen i sin häftiga bil iväg med skrikande däck. En ung mans uppvisning i mod, makt och styrka.
Nu hade allt kunnat sluta lyckligt och väl om det inte varit för betongpelaren som stöttade garagetaket i det hörn ynglingen med bakåtslickat hår skulle runda.
Braket var öronbedövande. Bilen fullkomligt lindade sig runt pelaren. Föraren backade en bit, öppnade bildörren och sprang därifrån så den pomaderade luggen föll ner över ögonen. Kvar stod en svart bil med omfattande skador som en tragisk påminnelse vad konsekvenserna av road rage medför.

Vemodstrånad och jämrande suckar

För exakt trettio år sedan morgonmjölkade vi våra kor för sista gången. Därefter gick flyttlasset mot Östergötland. Mina svärföräldrar stod utanför det som varit vårt hem och arbetsplats med nyckeln i handen beredda att överlämna den till våra efterträdare. De vinkade farväl och jag grät konstant under resan mot det som skulle bli vårt nya hem.

Många gånger under dessa år har jag drabbats av vemodstrånad. Hade jag levt under 1600-talet hade det räknats som ett livhotande tillstånd. Nostalgi ansågs vara en dödlig sjukdom där melankolikern blev en apatisk enstöring som enkom ägnade sig åt djupa suckar och stönande. En avmagrad krake som på grund av magont tappat aptiten. Varken mediciner eller hot om bestraffning hjälpte och till sist kom döden som en slutgiltig befriare.

Så illa har det aldrig varit för min egen del. Tvärt om. Jag har under de här åren lagt på hullet, rejält till och med. Min aptit har alltid varit glupande och de jämrande tongångarna som stundom undsluppit mig har berott på annat. Ofta härlett till andra människors uppförande, åsikter och handlingar. Jag har upphört med mitt jämrande för många år sedan. Nu låter jag andra sköta sina egna angelägenheter utan inblandning av mig. Möjligtvis kan jag kosta på mig ett pipande utan någon som helst bakomvarande styrka.

När jag blickar bakåt har åren i Östergötland varit fantastiska. Jag har tillsammans med min familj upplevt glädje och sorg, djupa dalar och höga toppar, sjukdom och tillfrisknande, nya liv som berikar oss lycka och dödsfall med efterföljande sorgeår. Nya bekantskaper, avvecklingar och nystarter.
Jag har firat mina 40, 50 och 60-åriga födelsedagar och under tiden sett våra barn växa upp till självständiga individer.
Beslutet att flytta har aldrig fallit i ångerns fåror även om längtan till den värmländska myllan funnit med som en ständig följeslagare.

Min pappa, en värmlänning ända in i märgen har sin sista viloplats i östgötska Skärblacka. Nästan varje gång jag far förbi kyrkogården säger jag hej till honom. Det känns fint att han fick följa med när även mamma flyttade hit från Värmland. Hon satt bredvid mig i bilen och flyttbussen befann sig någonstans bakom oss. Hon höll urnan med pappas aska i ett stadigt grepp medan den fann stadga mot hennes ben. Det kommer en tid då hon får vila bredvid pappa. Trots att pappa inte finns bland oss annat än som ett varmt minne är vi intakta. Mamma, pappa, jag och min familj i det landskap vi en gång i tiden aldrig haft någon förankring till.

Jag blandar "Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt och skördar, de gyllene, de bölja. Väl hundra vita kyrkor på slätten håller vakt"... med "Ack Värmeland du sköna, du härliga land, du krona för Svea rikes länder" medan maken fyller i "Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag att aldrig jag mig ångrar".
Just så, tänker jag. Vi har inget att ångra. Varken det ena eller det andra. Däremot har vi mycket att känna tacksamhet och glädje över.