En hedervärd uppgift och en säljande bitch

Hur är det egentligen att bli pensionär? Frågan ställdes av en bekant som jag träffade med distansering i vår lokala matvarubutik. Dörren till hans pensionärsliv står på vid gavel, bara att kliva in och lyfta pensionspengar. 

Hektiskt, svarade jag. Du behöver aldrig ha ständig rast och vila om du inte själv vill.

Jag har numera begränsat sysslan som trädgårdsdräng till två dagar i veckan. En lagom nivå kan jag tycka. Övriga dagar hänger jag mig åt skafferistädning, bull- och kakbak, lättja och umgänge med barnbarn när tillfälle ges. Samt den hedervärda uppgiften att vara officiant vid borgerliga begravningar lite då och då när den avlidne under sin levnad valt att gå ur Svenska kyrkan. 

För att få till ett minnestal krävs att jag träffar den dödes nära anhöriga. Det är med stor vördnad jag släpps in i vilt främmande människors liv. Där ryms så mycket som jag sedan med respekt för samtliga inblandade där den döde står i centrum ska hantera varsamt. Inte spela på de strängar som väcker onödigt lidande, inte försköna det som varit besvärligt, inte heller förmörka det som redan är tillräckligt mörkt. 

Vi människor är olika men inför döden har vi så mycket gemensamt. Sorg, rädsla, lättnad, ilska, saknad, smärta och ett tungt arbete som ligger framför. En väg med många hinder ska forceras innan allt förhoppningsvis är över.

Jag har nyss sålt en sak på Blocket. Också när vi väldigt gärna vill ha något är vi olika och agerar på helt olika sätt för att nå det hett eftertraktade. Pruta är en strategi, väcka sympati hos säljaren en annan.

Snälla, kan du sälja för sjuhundra kronor billigare än begärt pris? Jag har bara 500 kronor och jag behöver verkligen ha den här grejen. Snälla, jag ber.

Men jag är hårdhudad. Vill inte vara någon välgörare. I synnerhet när jag misstänker att min vara kommer säljas vidare till någon som får betala betydligt mer än det jag själv har begärt.

Bitch och subba, sälj till det pris jag vill betala. 

Köp inget utan att ha pengar svarar jag och klickar på "blockera".

Varan är nu såld till det pris jag begärt. Utan att för den skull ha blivit utsatt för hot, mindre smickrande benämningar eller prutning. Överlämningen ska ske utanför ett stort varuhus i Linköping mitt på ljusa dagen i morgon. Jag känner mig inte ett dugg ängslig att mötas trots Blockets varningar om försiktighet vid dylika sammankomster. Kan hända jag köper mig en ny klänning för pengarna. En som passar att bära när jag är officiant vid den kommande borgerliga begravningen. Men den ska inte vara svart utan i ljusa färger och symbolisera att livet går vidare även när det känns som allra mörkast. 

Tomma karotter och en falsk kärleksakt

Nu är den svenska sommaren här. Ordningen är återställd och baddräkten är undanstoppad i garderoben. I ärlighetens namn, inte min baddräkt för den vet jag inte var jag har eftersom jag sällan eller aldrig nyttjar den. Den är således ständigt undanstoppad.

Vissa jublar över extremvärmens tillbakadragande medan andra sörjer. Allt medan askgrå moln släpper från sig tunga droppar som strilar ner över den törstiga jorden.
Den som hungrar efter värme åker till Rhodos. Den som inte törs åka stannar hemma och fixar substitut. Smuttar på drinkar som blandats enligt utländskt recept äter utrikisk mat, blundar och låtsas.
Men den som törs åka möts av munskydd, visir, plasthandskar och plexiglasskivor. I all inclusive ingår verkligen allt. Om man bortser från hotellens ordinarie bufféer. Som krympt från åtta matstationer till ynka tre. Resenärerna får nöja sig med omelett, frukt och yoghurt till frukost och lite senare under dagen fisk, pizza och glass.
Det finns ju ingen mat! rasar utsvultna resenärer som förväntar sig bufféer som dignar av välfärdens överflöd.
Ja, det är verkligen stora problem de svenska turisterna brottas med. För i all inclusive bör allt finnas med, bortsett från pandemi och tankar som härleder till delar av världen där det råder ständig hunger och ekonomiskt armod.
Själva får vi nöja oss med att beskåda en pilsk råbock som jagar en förbrunstig get utanför vårt fönster när vi äter frukost. I cirklar springer paret runt en tall innan de försvinner iväg för att fortsätta den resultatlösa akten i enskildhet.
Måste säga att jag föredrar denna morgonvy än att se arga turister på plats i Rhodos beklaga sig över ekonomisk förlust på grund av uteblivna maträtter.

Idag är det en speciell dag. Vår dotter fyller 41 år och det vankas tårta. Bakad av Skärblacka hembageri. Där finns bakverk i överflöd så den som är sugen på något gott blir aldrig arg eller besviken på utbudet.
Det är svårt att förstå var åren tagit vägen när jag ser på vår dotter. En gång en tösabit där vi som föräldrar var hennes trygghet. Nu en vuxen kvinna med eget hus och tre barn som lutar sig mot henne i den föräldraroll hon besitter. Med en blandning av vemod över snabbt förflutna år och glädje har vi sett våra barn växa upp. Från omsorgsbehov till självständighet.  Vi känner en stolthet över det de åstadkommer i sina liv. Det är en ynnest som förälder att på ett respektfullt sätt få vara delaktiga våra vuxna barns liv. Få finnas med i medgångar och motgångar. Stundom få komma med goda råd och en hjälpande hand när helst det efterfrågas.

Framtida risker och brända behag

Nu har den börjat blomma. Ogräset som många klassar som det vackraste. Mjölkörten kan användas till mycket, ett spektrum som sträcker sig från allt till medicinering, drycker och stoppning av kuddar och förtjockningsmedel i såser till att bara beskådas på grund av sin skönhet.
Att sitta på altanen och låta blicken vila på mjölkörten väcker inom mig en sinnlig manifestation som ger mig ett känslomässigt välmående. Barndomsminnen dyker upp. Jag och mina kamrater lekte affär. Gjorde egna varor av bär, tomma burkar och kartonger som innehållit bakpulver, tvättmedel, marmelad och makaroner. Mjölkörtens långa frökapslar fick gestalta cigaretter. Då, när jag var barn rökte de flesta vuxna och ingen reflekterade över att det var ohälsosamt eller direkt livsfarligt.

På stranden lekte vi barn spritt språngande nakna. Inte heller det ansågs som opassligt eller något som kunde härleda till ett risktagande för barn. Inte heller tänkte någon på att dessa små brunbrända barnkroppar i framtiden löpte stor risk att drabbas av hudcancer.
I mitten av 1970-talet kastade även vi kvinnor av oss bikiniöverdelarna. Att sola brösten blev allmänt accepterat, nu var det inte längre männen förbehållet att vara brunbrända på överkroppen.

Igår när maken och jag var hos trädgårdskunder och klippte gräs dök en granne till en kund upp bland blommande rosor, doftande jasmin och prunkande rosenskära. Klädd i shorts och en vit behå. Hon höll på att rensa i sina rabatter. Damen passade på att ta en liten paus och växla några ord med oss trädgårdsdrängar. Det damen inte hade koll på var sina behag. De hade hoppat ut ur behån och hängde utanför i all sin prakt. Under den svällande bysten satt behån som ett band vilket i och för sig var tur eftersom det något så när höll härligheten uppe. Ungefär som ett diadem som ser till att luggen ligger perfekt tillrätta.
Jag måste tillstå att samtalet kändes aningen krystat. Min make harklade sig, satte på sig sina hörselkåpor, rätta till skyddsglasögonen och drog igång trimmern. Jag blev ensam kvar med damen och hennes nakna bröst.

Det uppstod ett dilemma. Skulle jag påpeka att de delar av hennes kropp som i normala fall inte visades upp för andra än för den som normalt brukade se dem och där kategorin okända trädgårdsarbetare inte ingår nu var utsläppta i sin fulla frihet? Eller skulle jag lägga påpekandet åt sidan?  Jag blev plötsligt generad, kände mig obekväm med situationen och valde att avsluta samtalet och sätta fart på gräsklipparen. Utan att först påtala att hon nog bor borde plocka in brösten där de skulle vara så länge som vi befann oss i hennes omedelbara närhet. Jag bedömde situationen utefter det att var och en måste få gå klädda  eller oklädda i sina egna domäner utan att jag ska lägga mig i. Men jag anar att damen kände sig obekväm till mods när hon så småningom upptäckte bristen på skylande utstyrsel och fundera lite över hur länge tuttisarna hängt över kanten. Kanske solsvedan på kvällen gav henne en fingervisning ...

Ett rodnande bad och en eggande produktion

Sveriges befolkning hemestrar. Nyhetspressen varvar virus med eldsvådor, slagsmål, kravaller, mord, extremvärme och som en liten glädjande knorr på det hela, Sveriges härligaste smultronställen. Dit vi kan bege oss över dagen för att maxa hemestern till det yttersta.
På badstränderna är det trångt och livligt. Precis som det alltid är när extremhettan slår till. Covid 19 kan vi bekymra oss över när kylan sveper in över landet. Då håller vi åter igen avstånd.
Gamlingar placeras fortfarande bakom plexiglas. Ropar till sina nära och kära genom plexiglasskivan hur mycket de saknar dem.

Jag drar mitt strå till stacken. Håller mig så långt bort från andra som det bara är möjligt. Väntar på min tur vid ostdisken i vår lokala matvaruaffär. När någon kommer mig för nära i kassakön ryter jag ifrån. Som den surkärring jag är.
Att jag inte bör åka till stranden och trängas med andra bekymrar mig föga. Jag avskyr allmänna stränder vilket jag alltid gjort. Inte gillar jag utomhusbad heller för den delen. Ändock, jag bearbetar maken att snickra ett trädäck i anslutning till vårt hus där två badkar ska sänkas ner. Får jag den önskan uppfylld ska jag bada utomhus. Vi ska sitta i var sitt kar och plaska, smutta på bubbel och låta ögonen vila på Glan. Det vore något att yvas över. Egen badanläggning. Men under rådande omständigheter med för låga grundvattennivåer är väl ett anspråkslöst utomhusspa inget att fundera över.

Istället kanske det kan bli ett litet hönshus, säger jag trevande till maken. Men han är mer inne på badkarsbygget. Menar att det är mer attraktivt att bada naken bredvid sin fru än att starta upp en hönsfarm.  Jag rodnar förtjust över jämförelsen. Det där var gulligt sagt av dig. Fast jag egentligen menar, välj mellan utomhusspa och småskaligt hönseri. För jag vet att jag hur som helst får min vilja igenom. Det får jag alltid som den bortskämda hustru jag är. Men de här projekten kan ta lite längre tid än vanligt att få igenom. Vad det än blir för byggnation blir jag lika glad ty båda mina önskningar är lika betydelsefulla.
Än så länge har vi vatten i vår gamla brunn så det räcker till att fylla badkaren och hålla hönsens strupar fuktiga. Ännu råder inget bevattningsförbud.

En ljummen natt och en kärleksfull omfamning

För två somrar sedan köpte min mamma en solstol som hon gav till mig. Solgungan heter den.
Mycket dyr och välgjord. Jag protesterade men mitt inre ropade "vill ha".
Inte ska du köpa en sådan dyr solstol till mig!
Mamma tittade på mig och jag såg något allvarligt i blicken.
Jo, du ska ha den solstolen. För den sommaren jag inte längre finns hos dig så kan du känna att jag omfamnar dig när du sitter i den.

Igår var det midsommarafton. En dag som jag avskyr. Så har det naturligtvis inte alltid varit När jag var i ung älskade jag midsommarafton. Midsommaraftonens natt var magisk. Ljus och ljum. Vilket jag förklarade för mina föräldrar och sa att under midsommarnatten tänkte jag inte komma hem. Jag skulle sova under den bara himlen och låta mig omsvepas av dess sammetslena ljus och värme.
Mamma sa blankt nej. Pappa skakade på huvudet. Det var slutdiskuterat så när dagen övergick till natt låg jag i min säng med sju sorters blommor med vidhängande bladlöss under huvudkudden.

När mina föräldrar inte längre hade makten att skydda mig slutade jag älska midsommarafton. Kärleken har aldrig återupptagits men med åren som gått har jag lärt mig acceptera dagen.
Hade jag i min ungdom bara plockat bort en enda blomma ur buketten jag lagt under huvudkudden kanske jag än idag hade hyst samma starka och ljuva känsla för midsommaraftonen så som det en gång var.  Kanske till och med uppskattat fiolens gnällande då stråken förs över strängarna. Nu ger musiken mig enkom olustkänslor.

Gårdagen var precis så där underbar som midsommarafton ska vara. Vilken kommer an på den familj jag är lyckligt lottad över att ha. Barnbarnen klädde midsommarstången,  tillsammans dukade vi bordet som släpats ut i trädgården. Barnbarnen satt i solskenet och tvättade färskpotatis som vi sedan kokade och åt ihop med sill, grillat kött, räktårta och avslutade det hela med blåbärscheesecake.  Flädersaft till barnen medan vi vuxna drack alkoholfri öl.  Jag kände mig avslappnad och lugn. Inget farligt var på väg att hända.

När barn och barnbarn åkt hem till sitt satte jag mig i Solgungan. Kände omfamningen och när några tårar föll stök maken mig över huvudet och jag tänkte, det är inte så dumt med midsommarafton ändå. På kvällen kom ett sms från dotter. God natt och tack för en jättefin midsommarafton. Tack själv svarade jag.
I morse när maken och jag satt på altanen och åt vår frukost tittade jag på Solgungan där den står och väntar på mig. Undrade stilla om den kommer hålla fram till den dag våra barn ska ta hand om den. Kanske åker stolen direkt till återvinningen eller så används den vidare och barnet som sitter i Solgungan känner sin mammas omfamning.