Ett generande ljud och ett surt sug

 Vår bröllopsdag blev minst sagt märklig. Men ett visst mått av firande hölls dock med hämtmat och rosor med vidhängande kort där maken bedyrade sin tacksamhet att vara gift med mig. Trött och omtumlad över dagens tidigare händelser kändes det varmt i hjärtat av makens omtänksamhet. Minnet av vår vigsel kretsar mest kring min pappa.

Mitt under vigseln somnade pappa och gav ifrån sig höga och utdragna snarkningar vilket generade min mamma storligen. Om tröttheten berodde på en långrandig präst eller om pappa var utmattad av den pågående skidtävlingen han innan vigseln via radion hängett sig åt går inte att utröna. Eller så tyckte han vigslar var tröttsamt i största allmänhet.

Det finns mycket som är svårt att utröna. Inte minst mänsklighetens agerande där jaget många gånger sätts i det främsta rummet. Den pågående pandemin är ett bevis på mänskligt ego. Eller dumdristighet. Om vi tagit det ansvar regeringen och Folkhälsomyndigheten hoppats på hade sjukhusen inte varit överbelamrade av sjuka i behov av intensivvård som slutar i överfulla bårhus. De flesta äldre är rädda och ledsna i sin ofrivilliga ensamhet medan den yngre befolkningen tycker livet suger utan fester, barhäng och amorösa träffar. 

Hoppet står nu till vaccinet. En spruta som startar hätska debatter mellan de som är för och de som är emot. Själv kommer jag trots min rädsla för nålar låta mig vaccineras. För min egen skull men lika mycket för att värna om mina medmänniskors hälsa. 

Det är svårt att tänka så som vi ofta gör, detta drabbar andra men inte mig. Jag har blivit spritmissbrukare. God handhygien har alltid legat mig varmt om hjärtat men att skölja efter med en slatt sprit har endast skett i undantagsfall. Nu spritar jag händerna både innan och efter ett besök i den lokala matvarubutiken vilken är den enda butik jag numera besöker. Väl hemma upprepas proceduren efter noga tvätt med tvål och vatten.

Efter regeringens aningen förvirrande besked om nya restriktioner tar jag ytterligare ett steg uppåt i nivån på egenansvar. Klev ur sängen tidigt i morse för att åka och köpa förnödenheter. För att inte känna mig obekväm i den förmodade ökande kundtillströmningen. 

Jägare tillhör det morgonpigga släktet. Men innan jakten drar igång kan det behövas bullar till det medhavda kaffet. Och snus uppepå det. Utanför  butiksingången stod ett gäng jägare och hade överläggning. Kanske om dagens jakt eller vem som skulle betala för bullarna. Några ännu ej virussmittade gamlingar i riskgruppen iförda munskydd och plasthandskar strök oroligt förbi den muntra skaran män i jägarmundering. När jag närmade mig hade de hamnat  precis framför ingången. Vänligt men aningen bestämt bad jag männen att flytta sig till ett rekommenderat distanserat avstånd. De surnade till, berättade att de minsann träffades dagligen och fann därför ingen anledning till förflyttning. Trevligt men jag tillhör inte er vänskapskrets så flytta på er för f*n! Det är inte alltid lätt att vara snäll och vänlig. Ibland suger livet rejält. 

En oduglig usling och en minnesvärd kaka

 15 december. Min pappas dödsdag. Nio års saknad. Känner inte längre någon sorg, bara saknad som blandas med tacksamhet. Pappa slapp uppleva sådant som skulle ha fått hans sinne brusa upp till ett upproriskt tillstånd. All världens galenskap samt som grädde på moset ett virus som tar kål på mänskligheten.

Och som alltid när något nytt dyker upp så bildas det läger. För varför ska vi kämpa åt ett och samma håll för att komma tillrätta med ett problem som drabbar oss?

Jag är tacksam över att min pappa slapp uppleva allt som sker. En galen president som vägrar släppa makten ifrån sig, människors lidande och människors brist på medmänsklighet, onödiga konflikter och Corona. Men mest av allt är jag tacksam över alla minnen jag har av min pappa. Goda och varma.

Denna jul behöver vi tänka lite extra på varandra. Visa att vi finns fast vi inte syns. Då är det bra med ett värmande julkort. Hör vi inte av varandra under årets andra dagar så ligger beviset på att vi inte är bortglömda i brevlådan med en hälsning om en God jul och ett Gott nytt år. En jul som denna då julkort behövs kommer jag och maken inte att skicka några! Julkort som varit min passion. När sommaren övergått i höst har jag börjat planera hur årets julkort ska se ut. Jag har fotograferat och redigerat. Skrivit en lista med namn och adresser så ingen ska bli glömd. I oktober har korten varit färdiga och nedstoppade i kuvert med mottagarnamnet prydligt textat. 

Men i år är inget vanligt år. Motivationen att tänka på julkort har helt enkelt inte infunnit sig. Jag kommer göra något som tidigare varit helt otänkbart. Önska god jul via sociala medier och sms. Till mitt försvar har jag ringt runt till några av våra vänner och önskat god jul. Förklarat att i år blir det inga julkort. Känt mig som en usling, en svikare och oduglig vän. 

I morgon är det vår bröllopsdag. 42 år som gifta. En dag som vi alltid brukar fira lite extra. Helst bör det ingå bakelser av något slag i firandet. Men inte heller vår bröllopsdag blir som den brukar vara. Annat står i vägen. Något som är mycket viktigare. Något som vi väntat på sedan förra året. Liv som läggs i andras händer. Sen, när morgondagen är över ska jag tänka på nästa års julkort. Kanske jag börjar leta motiv med min kamera redan i januari. Inte kanske utan absolut kommer vi äta bakelser i januari för att fira att maken och jag fortfarande säger god natt och god morgon till varandra. Att vi finns för varandra, sida vid sida i glädje och sorg. Vi brukar alltid äta bakelser i januari. Närmare bestämt den 20 januari som är en mycket speciell och glädjerik dag. En dag av minnen och två vid det här laget torra mazariner. 

En vinklad kamel och en mörk ljuskälla

 Det var när jag skulle hämta julpyntet ute i förrådet som jag upptäckte den. Diabildsprojektorn. Full av iver bar jag in den tillsammans med tre lådor diabilder till köket. Det är minst tjugofem år sedan vi senast tittade på bilderna. Nu minsann ska barnbarnen få uppleva något så extraordinärt som en diabildsföreställning.

Minns själv hur festligt det var när skollärarinnan släpade fram projektor och bildband för att vi barn skulle få en mer djuplodande undervisning gällande gamla slott, kungar, grevar, baroner, blodbad och annat som hör allmänbildningen till. 

Det finns även ett mer icke tilltalande minne från den tid då diabilder var på modet och jag blivit vuxen och bildat familj. Maken och jag var bjudna på middag hos en familj som vi i början av 1980-talet lärt känna genom gemensamma bekanta. I inbjudan ingick en diabildsförevisning. Paret hade varit på semester och besökt ett exotiskt land. Tunisien om jag inte minns fel. Under två timmar försökte maken och jag verka ytterst intresserade och dionysiskt utropa åh efter varje bild som visade värdinnan ridande på en kamel fotograferad i tjugoåtta olika vinklar. Samt parets måltider, drinkar och vilket baddräkt respektive badbyxmode de valt inför resan. Då var sociala medier  ännu inte uppfunnet utan det härliga livet visades upp för en utvald skara personer som glodde stint på den vitdraperade vardagsrumsväggen där det utspelades ett rafflande skådespel.

Varken maken eller jag kom ihåg vårt diabildsinnehåll. Därför var det med stor spänning jag satte projektorns sladd i eluttaget. Den börja omgående susa svagt men förblev svart. Jag svor. Typiskt också, nu måste glödlampan ha slocknat. Och var får jag tag på en sådan lampa som säkerligen är av den mer ovanliga sorten?

Jag monterade bort lampan och körde till Norrköpings mest välsorterade lampaffär. Expediten granska den noga och skakade på huvudet. Tyvärr, men som bevis på gott kundbemötande ringde hon ett samtal. 

"Lampan kan vara här i slutet av nästa vecka. Till en kostnad av 300 kronor för frakten och 200 kronor för lampan. Detta är faktiskt ingen lagervara"! Jag kände plötsligt ett behov av att säga förlåt men lät bli.

Nu gällde det att lösa problemet. Därför ringde jag en kvinna som är lärare. "Visst har ni en diabildsprojektor undanstoppad i någon skrubb på skolan"? Inget napp. 

Hembygdsföreningen så klart! Att jag inte tänkte på den som förstahandsval.

"Nja, kanske men det är han som jag inte minns vad han heter men som varit elektriker på bruket, han var nog chef faktiskt men han är pensionär nu och är över 87 år. Han ska du tala med för han har nog en egen sån där du behöver". 

"Fast hur ska jag få tag i honom när du inte kan ge mig ett namn"? 

"Jag minns ju inte namnet sa jag ju".

Jag tackade och avslutade samtalet. Sen ringde jag Annagreta. Som i sin tur ringde någon som i sin tur gick upp på sin vind och plockade ner sin projektor. Som var exakt likadan som vår. Den kunde jag nu  hämta hos Annagreta. Som letat fram sina egna diabilder som hon inte kunnat se i brist på projektor. Vi satte i sladden. Projektorn började omgående susa svagt men förblev svart. Jag svor. Även Annagreta undslapp sig en liten svordom. Sen plockade hon fram den medföljande instruktionsboken. Där kunde vi läsa att när sladden var isatt skulle knappen till lampan knäppas på. Knappen jag inte sett och därmed inte visste fanns. Jag tryckte på knappen men inget hände.

"Vi skulle trycka hårt på nån knapp men jag minns ju inte vilken projektorägaren sa det var". 

Annagreta såg olycklig ut och jag for hem med låneprojektorn och instruktionsboken. Kände att jag behövde ta med mig grejerna eftersom Annagreta med flera haft besvär med att hjälpa mig. Eljest hade jag nog verkat otacksam. Väl hemma hämtade jag dyrgripen till lampa som låg kvar i min jackficka, petade fast den på sin plats i vår egen projektor, satt i sladden och tryckte på lampknappen. Det susade svagt och väggen blev vit av det starka ljusskenet!  

Ibland fungerar det på en enda gång, ibland tar det lite längre tid men för det mesta ordnar det sig alltid.

Sirap i raggen och evighetslånga arvskiften

 Jag kan knappt förstå det. Sista dagen på november månad. En månad jag alltid fasar inför. Den tycks oändligt lång. Som en evighetsmånad innan ljuset närmar sig. Förvisso är det ännu mörkt, gråkallt och trist. Ännu långt kvar innan ljuset träffar urholkade sinnen. Fram till dess får vi njuta av det konstgjorda ljuset. Stjärnor och ljusstakar, utomhusbelysning i form av konstfullt formade slingor fästa kring fönster, dörrar, äppelträd och upphissade i flaggstänger. Vissa i kulörta färger. Det finns ingen hejd på kreativiteten som lyser upp i mörkret.

I år har vårt julpynt inslag av det som min mamma efterlämnat. Hon var inte lagd åt det juliga hållet.  Mina barndoms jular innehöll inga större förberedelser med en mamma som höll sig uppe natten före julafton så allt skulle vara skinande rent och pyntat på julaftons morgon. Hon klagade mest över allt ståhej och förfasade sig över dofter som sipprade ut genom de andra hemmafruarnas dörrspringor och fyllde trapphuset. Dofter av pepparkakor, vörtlimpor, saffransbröd, lutfisk och griljerad skinka.

Till hennes försvar lyckades hon alltid skapa julstämning. Kokade varje år knäck som åts med tesked ur veckade småformar, pepparkakor, vörtbröd och saffransbullar köptes på Konsum och granen pappa fick till skänks av någon skogsbonde kläddes med sköra glaskulor och levande ljus. Mamma våndades över de levande ljusen men skräcken för elektiska julgransljus var större. Hon var viss och säker på att hela granen skulle bli elektrifierad och den som händelsevis råkade nudda de klädda grenarna skulle omgående förvandlas till en förkolnad hög. Därav levande julgransbelysning.

Förhållningsordern när ljusen tändes var benhård. Alla var tvungna att sitta stilla på sina platser för att stearinljusens lågor inte skulle fladdra av eventuellt vinddrag och tutta eld på grannlåten.

"Granen innehåller terpentin och det är ytterst eldfängt", var mammas stående mantra.

På julbordet fanns alltid grisfötter, det vara pappas och mitt krav. Mamma kokade grisfötter och julskinka. Jag följde skådespelet uppflugen på köksbänken. Ett år provade jag att äta den feta svålen som mamma skar bort innan skinkan griljerades. Dallrande låg den i slaskhon medan ett och annat raggigt borst som slaktaren missat när han skållade grisen stack upp och glittrade i julbelysningens sken. Jag doppade svålen i sirap och lät bitarna utan besvär glida ner genom matstrupen. Den julen tillbringade jag största tiden på toaletten medan maginnehållet gled tillbaka samma väg den kommit och hamnade på botten av toalettstolens sanitetsporslin. 

Under helgen var jag hemma hos vår dotter. Hjälpte henne att slå in små paket som vi sedan fäste vid den paketkalender jag en gång broderade till våra barn. När hon själv blev mamma rotade jag fram den för länge sedan undanlagda kalendern och överlämnade den i hennes vård. När så barnbarnsskaran utökades broderade jag ännu en kalender och gav till vår son och hans sambo så traditionen med paketkalender kunde föras vidare också i hans familj. 

Min barndoms jular var en enkel tillställning som innehöll ett försiktigt mått av julkänsla i form av juliga dukar, ljusstakar och julgranskulor av skört glas. När jag nu tittar på mina barnbarns ärvda paketkalender och min mammas efterlämnade juldukar som jag minns från min barndom fylls jag av nostalgi. Och insikten om att livet inte varar för alltid till skillnad mot julpynt som tycks genomgå   arvskiften i all evighet.

En sömning trafikfara och ett nattlig impulsköp

När jag var barn gick jag ofta i sömnen. Många barn gör det, har läst att omkring fem procent av alla barn är sömngångare. Inget som är skadligt eller direkt farligt så till vida sömngångaren inte stöter på några hinder i form av möblemang eller annat som den sovande vandraren kan snubbla över eller beger sig ut på trafikerade gator. 

Det är först i vuxen ålder som sömngångaren bör utredas. Då kan det föreligga sjukdom bakom nattvandringen. Mig veterligen har jag aldrig klivit sovande ur sängen som vuxen så jag hyser ingen oro. Jag växte helt enkelt ifrån mitt barnsliga sömngångarstadie.

Ofta vaknar jag strax före maken på morgonen. Då brukar jag kolla på min mobiltelefon vad som hänt ute i världen under nattens mörka timmar. Oftast handlar det om nyheter som jag förfasar mig över och genast delger min make så fort han slår upp ögonen.

I fredags morse såg jag att det inkommit ett mejl under natten. Närmare bestämt klockan 02.35. Ett företag hälsade mig välkommen som kund och tackade för beställningen jag gjort.

Eftersom jag inhandlat samtliga julklappar på nätet redan under oktober månad blev jag aningen fundersam. Hade inget minne av ytterligare köp som väntade. Undersökte därmed mejlet lite mer noggrant. Jodå, jag hade köpt två förpackningar elektriska kronljus med ledlampor. Det utlovades en mysig advent och jul med dessa förnämliga ljus tillverkade av äkta vax. Driftssäkra och brandsäkra. 

Allt till en kostnad av 447 kronor. Eftersom summan överskridit 400 kronor slapp jag fraktkostnad och bäst av allt, jag hade handlat på rea. Hela trettiotre procents rabatt! Allt var redan betalt med mitt Klarna. Beställningen och betalningen med Klarna där jag först måste logga in med mitt bank id hade genomförts klockan 02.30 natten till fredagen.

Jag väckte genast maken. Förklarade att jag under natten köpt elektriska ljus. Bra, svarade han då får vi fint till advent och jul. Du ville ju ha sådana ljus till kandelabern som står på golvet. Sedan skrattade han och påtalade att det inte var någon speciellt uppseendeväckande dröm.

Jag protesterade. Det var ingen dröm, jag har verkligen köpt ljus för dyra pengar. Visserligen på rea men ändå. Jag har gjort det medan jag sov! 

Maken tyckte det var en bagatell. Köpt är köpt och vi kommer få det mysigt samt drifts- och brandsäkert under stundande högtider. Vår dotter däremot blev bekymrad när jag berättade om min nattliga bedrift. Hon ängslades över att jag drabbats av en form av galenskap eller ännu värre, blivit hackad på nätet. 

Inget av det stämmer. Jag har helt enkelt gjort en moderniseras form av sömngångargrej fast liggande under täcket i vår säng. 

Känner dock stor tacksamhet över att det inte var en ny bil eller något annat onödigt dyrt jag köpt. 

Det jag nu hoppas på är en snabb leverans så ljusen hinner fram före jul. Helst innan advent. För gör jag ett impulsköp, även om det varit omedvetet, vill jag gärna glädjas över varan innan jag hinner ångra mig.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo att aldrig ha mobiltelefonen eller surfplattan i närheten av den plats nattsömnen äger rum. Det är förvisso känt sedan länge men nu har jag fått belägg för det påståendet.