Rimmad vardag och den vassaste kniven i lådan

 Vissa dagar i makens och min vardag är mer händelserika än andra. Och i den blandningen av händelser känner jag stundom djup och innerlig tacksamhet att inte vara fysiskt inblandad utan nöjer mig med figurera som åskådare. Även om en åskådare ibland kan få kliva ner från läktaren för att agera.

Nå, i dessa juletider ägnar sig vissa åt julklappsrim. Något jag aldrig funnits tillfredsställande. Varesig det gäller att knåpa ihop ett passande paketrim eller som mottagare av dessa fyndigheter. Antagligen lider jag brist på fantasi. 

Med detta sagt har jag sammanställt en av våra händelserika dagar. På rim. Må hända inspirerad av andras knåpande runt om i julstugornas gemytlighet. Jag levererar godtagbart rim blandat med ett och annat rim som nöden kräver.  Det som i professionella kretsar betraktas som nödrim.

 Detta är en hyllning till Carina, Mikaela och Catarina. De två förstnämnda ej att förväxlas med mig och vår dotter utan sköterskorna på vår vårdcentral som tillsammans med läkaren figurerar i mitt rimmande hemmabygge.

En gubbe från Blacka

på dörren till sjukstugan knacka

Bölden på ryggen är full utav var,

testa med omslag blev sköterskans svar

Frugan dränkte en tuss med Alsol 

tänkte att bölden får mer än den tål

Hon klädde in ryggen med plastomslag 

och sa, nu får vi vänta ett tag

Gubben var lugn, lät gumman få råda

av erfarenhet var det bäst för de båda

Men bölden höll tätt

det är inte lätt

ty bölder så ömma

är svåra att tömma

Sjukstugan fick åter besök

nu måste ni göra ett ordentligt försök

för gumman därhemma dricker Alsol

och vägrar behandlas med aktivt kol

Läkaren med stab är ganska så sluga

hitta i lådan en kniv som kan duga

att snitta en böld full av var,

när snittet var lagt fanns ej mycket kvar

Ur öppningen rann trögflytande pus

 kring gubben det hördes ett lättnandes sus

Läkaren utfärdade ett digitalt recept 

en procedur så lekande lätt 

Sände en hälsning till gumman därhemma

Det här är inte nån vanlig blemma 

så vårda nu gubben med omsorg och flit

så slipper han återbesök hit

Vi har ju ingen Kofferdam

endast en handske i skåpet vi fann

Den har jag ner i hålet måst peta

för att bölden riktigt reta

Gubben och gumman de bocka och buga

tackar för behandling som nu verkar duga

Fjärran från bölder de ska fira jul

dansa kring granen och ha riktigt kul

Ty Carina, Mikaela och Catarina 

har förlöst gubben från hans jobbiga pina

 

Dramatisk tågurspårning och upplyftande kritik

 Efter två hektiska veckor har lugnet lägrat sig. Att vara skådespelerska tär på krafterna. Premiärnerverna gjorde sig påminda inför första föreställningen. Inte minst för Josef som drabbades av sjukdom direkt efter premiären. Därmed blev kyrkvaktmästaren helt oförberedd inkastad i rollen som Marias make. 

Dock skötte han sig med bravur och en sådan inlevelse vilket föranledde Maria att frångå det skrivna manus en smula och krydda på replikerna efter tycke och smak. 

Så nu har jag som gravid skådespelerska klämt ut vår frälsare sju gånger och upplyst den minderåriga publiken vilka tillfälliga  krämpor en gravid kvinna måste utstå. Dock uteslöt jag de mest intima detaljerna och höll min inom ramarna halsbränna, svullna ben, åderbråck och konstant trötthet. 

Ett luciatåg har också hunnits med. Småtvillingarnas storasyster var Lucia och skred först i tåget med ljusbärarkransen på sitt huvud. Mormors hjärta svämmade över. Hela lussetåget höll sig på benen förutom en stjärngosse som trasslade in sig i särken och föll i framstupa läge vid uttåget. Men det var inget som störde nämnvärt.

Mer dramatiskt var det när vår dotter för länge sedan medverkade i skolans luciatåg. Anspänningen var så nervpåfrestande att de flesta av tärnorna svimmade av. Lucia ville inte vara sämre så hon damp i kyrkgolvet hon också. Med levande ljus och allt. En rejäl tågurspårning skedde som sent skulle glömmas. 

Själv har jag aldrig varit Lucia publikt. Under skoltiden ansåg min fröken att jag inte hade det rätta utseendet. Varken som Lucia eller tärna. På sin höjd kunde jag duga som tomte om jag klädde mig i tomtedräkt och satt tyst och stilla under frökens kateder. Osynlig bakom Lucia, hennes tärnor och stjärngossar. Tomtar syns inte förrän på julafton så din roll är inte helt tagen ur luften förklarade fröken när jag protesterade. Och fröken var vuxen så jag som barn litade på hennes goda omdöme. 

Nu har jag dock fått en välbehövlig revansch och har fått synas på scenen i ett mycket publikuppskattat julspel. Den enda av recensenterna som inte gav tummen upp helt och hållet över min insats var ett av barnbarnen. Hon menade att mormor var pinsam och att jag log alldeles för stort och överdrivet. Dåliga recensioner får en skådespelare lära sig leva med har jag hört från kollegor i branschen. Dålig kritik kan inte bli annat än ett välbehövligt lyft i rätt riktning. 

Havremoppar och en minnesrik tavla

  Vi har för många år sedan slutat att ge varandra julklappar, maken och jag. Jo kanske om det dyker upp ett gemensamt önskemål kan vi köpa en gemensamhetsjulklapp. Det kan även hända att jag kan komma på nån grej jag gärna vill ha och omvandlar den då till en julklapp åt honom. Brukar alltid bli uppskattat.

När min make var en liten pojke sålde hans pappa den gård hans far brukat och som genom generationsskifte övergått till min svärfar. Familjen flyttade till stan och min svärfars hjärta blev tungt. 

Han saknade sina hästar, jordbruket och allt vad det innebar. Under sina tillbakablickande stadspromenader stannade han till vid en bokhandel. Där hängde en tavla till försäljning. Han slantade upp och kom hem till familjen med den nyinköpta hästtavlan. En tröstetavla att vila ögonen på när saknaden efter de egna hästarna blev allt för påtaglig.

Min make är uppväxt med den där tavlan. När båda hans föräldrar gått ur tiden delades boet mellan honom och hans två syskon. Tavlan med hästarna hamnade hos hans lillebror i Frankrike. Stundom har maken pratat med mig om tavlan. Berättat upprinnelsen till köpet och av egna erfarenheter hur svårt det kan vara att sluta som bonde har han kunnat sätta sig in i sin pappas tillbakalängtan. 

För ett par år sedan var vi till Frankrike och hälsade på lillebror och hans fru. Där på väggen hängde tavlan och min make satt och tittade på den. Mindes när hans pappa kom hem med tavlan och vad den betydd för ett gammalt lantbrukarhjärta.

Av någon anledning fotade jag av tavlan. Och för någon vecka sedan kom jag på vad maken mest av allt ville ha i julklapp men att han inte själv förstått den. 

Efter en hel del trixande och beskärningar skickade jag iväg bilden till ett företag som gör canvastavlor. Igår kom slutresultatet. Med viss bävan packade jag upp innehållet ur kartongen för jag kände mig osäker på kvaliteten. Tavlan blev perfekt! I min iver överlämnade jag gåvan ty väntan på julafton känns oövervinnerlig. 

Maken öppnade paketet. Blev tyst en liten stund sen välte en tår över kanten på det understa ögonlocket.

Nu hänger barndomens tavla  i vårt matrum. Han kan titta på den hur ofta han vill och minnas tiden då hans pappa plöjde jorden med sina hästar och tänka på sina egna år som bonde.

Alltså, jag är en fena på att hitta på riktigt bra julklappar! 

Ett ofullständigt bord och stinkande högar

 Chilla, Carina, chilla. Innan det ens har hunnit blivit 1:a advent är alla julklapparna införskaffade och inslagna i juliga papper. Ära vare tack och lov för internet! 

Bakat lussekatter och mjuka kakor. I veckan som kommer är det dags att pynta. Sen är allt klart. Inget fattas vad jag kan tycka.

Jomen visst, höll så när på att glömma Jansson som frestar. Det klassiska och obligatoriska tillbehöret på julbordet. En Janssons frestelse ska tillredas i god tid, fotas av, ut på sociala medier och in i frysen fram till julaftonen. Då fotas den igen och frestar alla följare på sociala medier som har fullt upp med sina egna frestelser.

Hur det nu ska gå med den älskade Jansson är ovisst. Det råder brist på ansjovis i butikshyllorna. Skarpsillsbeståndet inte är tillräckligt och konsumenterna river och sliter i de anjovisburkar som finns kvar ute i butik. 

Feta rubriker, Sverige rasar! I alla fall har pressen fått tag i en svensk, Mikael, som rasar över anjovisbristen och därmed representerar han hela den traditionsbundna befolkningen. 

Nu har det bunkrats ansjovis. ”Tyvärr är denna vara slut, vi gör allt som står i vår makt att varan åter finns i vårt lager”, lyder texten på vita lappar som är uppsatta vid den tragiskt tomma anjovishyllan bredvid sillburkarna.

Mer ansjovis åt folket, tänkte jag när jag girigt roffade åt mig två burkar ansjovis innanan krisen blev ett faktum. Så här innan jul är det bäst att vara snäll och givmild. Tänka lite extra på mina medmänniskor nu när det är ont om skarpsill och spara ett par burkar till efterföljande kunder. 

Nu när jag har två burkar i kylskåpet kan jag kosta på mig att tycka till. Att en utebliven Janssons frestelse på julbordet är ett smärre problem. I alla fall för den del av världens befolkningen som av någon anledningen inte har möjlighet att avnjuta varken Jansson eller andra rätter på de dignande julborden. De som svälter alla dagar oavsett om det är vardag eller högtid. Som rotar runt bland stinkande sophögar i hopp om att hitta något som stillar den värsta hungern. 

I alla fall, vi har ansjovis så vi klarar oss över julen. Om någon händelsevis blir utan kan jag tänka med att dela med mig. Ingen ska behöva vara utan Janssons frestelse på julafton. Men lök, potatis och grädde får var och en ordna med själva. 

Ett tillåtet klickljud och ett eldigt larm

 För exakt tio år sedan gjorde jag en tågresa tillsammans med småtvillingarnas storasyster. Som vid den tidpunkten ännu var ett ensambarn och inte någon storasyster. Hon var ett år gammal och min ryggsäck var laddad med allt som behövdes på en resa med ett litet barn. Bland det viktigaste var hemlagad barnmat och prinskorv. Resan var lång och restaurangvagnen lovade att medhavd mat till små barn med fördel kunde värmas i deras mikrovågsugn. Dock gällde det enkom industrilagad mat i burk som Livsmedelsverket godkänt och där locket gav ifrån sig ett litet klick när burken öppnades. Upplyste mig den stränga damen i uniform som basade över restaurangvagnen. 

Vi åt vår prinskorv och klev så småningom av vid slutdestinationen. Hon sittande i sin barnkärra och jag med en ryggsäck full av hemlagad barnbarn på ryggen. Då öppnades fönstret och en kvinna ropade att jag glömt barnets sprillans nya skor ombord på tåget. Hon var vänligheten själv och kastade ut skorna på perongen, jag tackade och svarade att det var då tursamt att jag inte glömt självaste barnbarnet. 

Häromdagen gjorde jag ännu en tågresa med ett barnbarn. Från Kimstad till Linköping. Denna gång var det stortvillingarna lillebror som var min färdkamrat. Full av iver och förväntan. Vi hann se Kilimanjaro, äta bakelser på konditori, köpa honom en svart bubblig jacka som han alltid önskat sig och en reflex på apoteket innan vi nyttjade returbiljetten. En liten pojke som höll farmor stadigt i handen under vår vandring och som lutade sitt trötta huvud mot farmors bröst medan tåget rusade fram genom mörkret.

Tiden rusar också framåt likt ett snabbgående tåg. Barnbarnen blir allt större och jämsides med dem möter jag ålderdomen med stora kliv. Småtvillingarnas storasyster ringer mig och frågar om jag kan köra henne till och från skoldiskot. Hon missar bussen men vet att mormor är ett telefonsamtal bort. Stanna och vänta, mormor eller morfar kommer utan fördröjning.

För övrigt ringde hon mig igår och undrade om jag visste var hennes mamma förvarade sitt vetemjöl. Hon skulle baka kakor medan mamman var på jobbet. Sorgesamtal där de sörjande inte ville bli avbrutna genom att prästens barn ringde och frågade efter mjöl. Mormor kunde nog ge besked.

Efter en timma ringde hon igen. Det blev inga kakor, däremot pannkakor. Ett ihärdigt tjutande ljud hördes i bakgrunden. Hon hade stekt pannkakor så till den milda grad att brandlarmet satte igång. När nöden är som störst kan en mormor stänga av ett brandlarm via telefonen. 

Det känns fint att vara en närvarande mormor och farmor. En extra trygghet som kan rycka ut när föräldrarna sitter fast på sina jobb. Att barnbarnen dessutom gillar att hänga med mig några timmar då och då ger extra krydda på tillvaron. Och än lär inte ta slut på det roliga på ett tag. Den minsta står på uppväxt och kommer en dag att vilja ha några timmars ensamtid med sin farmor. 

”Better Call granny”!