Undanstoppad i en låda ligger min plånbok, tom och innehållslös på kontanter, endast ett gammalt kvitto ligger hopvikt i ett av de penningfattiga facken.
Plånbokstiden är förbi, numera bär jag på mig ett metalletui för alla de olika plastkort som behövs för den ekonomiska överlevnadens skull. Kort med olika koder som jag memorerat in i den sifferkunnig hjärnhalvan.
Stundom strejkar mitt sifferminne, det sägs att det går att övas upp genom att ihärdigt traggla den niosiffriga kombinationen som finns för ljusets hastighet. Som en sorts hjärngymnastik, sant eller falskt ska jag låta vara osagt. Vet dessutom inte sifferföljden och tänker inte lära mig och blanda in den i de jag redan har, allt för att inte skapa onödiga oreda.
Många gånger har jag stått med plastkortet i kortdragaren och funderat över de siffror som ska låsa upp och lösa ut mig från de inköp jag gjort. Nervositeten kryper in under skinnet när kön bakom mig växer och det hörs spridda skurar av suckar och pustar.
De som bestämmer har gjort bestämmelser att vi inte längre ska hantera kontanter, säkerhetsåtgärder i ett samhälle där rån och penningatvätt förekommer. I början var det ovant, nu har jag rättat in mig i ledet och har ytterst sällan lösa sedlar och mynt i min ägo. Skulle jag någon gång till trots ha en tjuga eller hundralapp vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem, vanans makt är stor och betalkortet åker fram och sedeln förblir liggande till något annat tillfälle.
När jag var liten hade jag en röd sparbössa med Sparbankens emblem eken på. Den var finurligt inrättad och garanterat inbrottssäker. En metallisk läpp öppnade sig när pengarna skulle matas in och den föll obönhörligt ner efter avslutat verk. Med en kniv kunde den pressas upp och innehållet beskådas men mer än så var det inte och jag fick inte se penningahögen förrän det var dags för den årliga tömningen på Sparbanken.
Med ett stadigt tag i den röda bössans metallhandtag följde jag min pappa till bankkontoret och den lilla nyckeln som damen i banken förvarade på ett säkert ställe låste upp min årsförmögenhet. Sedlarna frasade snabbt mellan tummen, som då och då doppades i den vattendränkta skumgummibehållaren, och pekfingret. Ettöringar, tvåöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och enkronor rasslade genom räkneverket och paketerades i prydliga pappersrör som omsorgsfullt tillslöts.
I min bankbok noterade summan av det hopräknade och pappa präntade in i mitt barnamedvetande vikten av att vara sparsam och ekonomisk.
Med tom sparbössa i ena handen och färgglada ballonger i den andra, som en sorts premie för ivrigt och duktigt sparande, begav vi oss hemåt för att under året åter fylla på den röda sparbössan.
Under den här sparande perioden i mitt liv fick jag dock en traditionell spargris. Den gick att slakta genom att dra ur en plastpropp under grisens runda buk, påkommen av pappa fick grisen passera revy och den mer stabila och säkra bössan togs åter i bruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar