Ett trasigt barn och socialtjänsten

Vi har så gott som alltid haft katt när vi bodde på lantgård. Ladugårdskatt som höll efter råttor och möss men även en katt som fick komma och gå hur den ville, åt sin mat i vårt kök och sov i våra sängar. Det hände att kattfröknarna på naturlig väg ökade i antal och den som har haft med kattungar att göra vet hur svårt det är att låta bli de små ljuvliga varelserna. En orolig kattmammas kurrande, låt barnen vara, gör dem inte illa, låt dem sova och dia i lugn och ro. Orons påfrestningar satte igång försvarsmekanismen och med varsamhet flyttades kullen till ett säkrare ställe. En inbyggd instinkt, att skydda sina avkommor.

Normalt sett har även vi människor den instinkten, hur många gånger har jag själv önskat att jag kunde ta på mig barnens sjukdomar och bekymmer.
Men så finns det barn som av olika anledningar far illa. I Dagens Nyheter går idag att läsa om bristerna i samhällets skydd av barn. Över hela landet slarvas det med inkomna anmälningar av barn som inte har en chans bland vuxna. Som blir misshandlade både fysiskt och psykiskt. Föräldrarnas åsikter står starka mot barnens behov av skydd och utredningar läggs ned. Utredningar som är långdragna och där föräldrasituationen blandat med deras åsikter prioriteras framför barn i behov av skydd. Handläggarna kan inte ge några bra förklaringar till varför de inte gått vidare med de inkomna anmälningarna.

Om familjer flyttar från orten eller om flera anmälningar hamnar på olika handläggares bord finns det inga möjligheter för socialtjänsten att se om barns situation anmälts en, två eller flera gånger. Detta för att det inte finns någon nationell statistik över anmälningarna, inte heller någon registrering över åtgärder eller insatser som gjorts.

Madeleine Cocozza är doktor vid Linköpings universitet och hon meddelar i artikeln att en riskanalys pågår och att det är möjligt att barn som far illa kan få särskild uppmärksamhet samtidigt som för hoppningarna finns att Sveriges kommunen kommer att ta bättre ansvar.
Doktor Cocozza hävdar att "tyvärr är det inte rättssäkert att vara barn i Sverige idag" och jag är benägen att hålla med i det uttalandet.

Mor-och farföräldrar som märker och förstår att barn far illa eller grannar som slår larm har inga möjligheter att rädda ett barn från en svår situation. Pappor är lika maktlösa därför att de är just pappor.
Jag gjorde en gång ett reportage angående våld i nära relationer. Där klargjorde socialtjänsten att barns mödrar bör skyddas från den de valt att skaffa barn tillsammans med. Att Tingsrätten måste lära sig att lyssna på mammorna. Men vem lyssnar på pappor? Jag ställde frågan och fick till svar att kämpande pappor finns det inte, i alla fall inte så många. Just den socialtjänsten hade inte stött på någon pappa som bara ville sitt barns bästa.

Men, hävdar jag, de finns! Men dessa pappor har mycket små möjligheter till att skydda barnen, för det finns även mammor som på olika sätt inte värnar om sina barns bästa. Dessa mammor skrivs det minimalt om i dagspressen om inte mamman har ihjäl sitt barn och det skapas feta svarta rubriker.

Vem står vid sidan av en pappa och hans barn, lyssnar till hans oro över sitt barns livssituation? Inte socialtjänsten i alla fall.
Jag anser att alla misstankar, hur vaga de än må vara, mot att barn far illa bör utredas innan socialtjänstens handläggare lägger akten i ett arkiv som inte ens registreras! Det är enda sättet att få reda på om barnet far illa eller inte..........