Påskens sista dag och Jesu lidande

Påsktårtan som bagare Mats bakat är uppäten och idag som är påskens sista dag, har vi lyckats samla ihop oss för en påskmåltid och jag har själv fått baka tårtan till kaffet.
Det har för övrigt varit en mycket fridfull helg där solen varit vår följeslagare.
Trädgårdsmöblimanget har åter tagits i bruk, björkarna är i skir grönska och jag väntar otåligt att magnolians ludna knoppar ska brista.

Glädjens budskap om Jesu uppståndelse förmedlades under gårdagen i Ringarums kyrka och prästens hela familj satt samlade i kyrkbänken. Försökte vara samlade är den rätta benämningen, tvillingflickorna ville till sin mamma som inte hade tid för dem under sin prästerliga predikan.
Det brakade till i kyrkbänken och en odör spred sig bland kyrkobesökarna. Den som orsakade dånet kröp upp i mitt knä och vid nattvardsgången kände mamma präst när jag närmade mig henne med barnet i famnen för att ta emot Kristi kropp och blod, att det ställts till med påskkalas i blöjan och blöjbytet föll på min lott eftersom barnafadern avvikit för att valla den andra tvillingdottern bland gravstenar och påsksmyckade gravar.

Läste i dagens tidning att Jerusalem invaderats av turister som kommit för att besöka de heliga platserna. Vissa av dem, merparten svenskar trots att det enligt undersökningar visat sig att Sverige tillhör de minst religiösa länderna i världen, faller in i Jesu lidande med sådan inlevelse att de själva tror att de är Jesus eller någon annan biblisk person. Effekterna kan bli så starka att sjukhus måste uppsökas för att någon med kunskap får ge behandling innan syndromet släpper.

Själv förvånades jag inte över artikelns innehåll. Människan är påverkbar och jag drar mig till minnes när jag som barn gick i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med stor inlevelseförmåga om Jesu lidande på korset och jag minns att jag grät av fasa, inte med tacksamhet att han dog hängande på korset för mänsklighetens skull, det var för stort för att förstå.

Hemma i mitt rum försökte jag sätta mig in i Jesu situation, smärtan och plågorna och förtvivlan över att hans egen far övergett honom när han behövde honom som bäst. Som det dramatiska barn jag var ville jag sympatisera med Frälsaren, och det närmaste jag kunde komma var att dricka surt vin. Något vin fanns aldrig inte i vårt hem, varken surt eller sött, så ättiksprit fick fungera som surrogat. Bomullstoppar doppades och jag sög i mig ur den indränkta tussen och hela rummet osade ättiksinläggning. Och jag förstod Jesus frustration där han hängde och törstade medan han endast fick indränkta trasor av vin som inte ens var gott att svalka den söndertorkade strupen med.

Mamma kom in genom dörren och med fasa tittade hon på sin dotter vars läppar var kritvita och skinnen började lossna. Min pappa skakade på huvudet och undrade om jag mist förståndet, men precis som de turistande Jerusalemsbesökarna under påskveckan lade sig syndromet utan att någon läkare behövde anlitas för min egen del.

Jag bytte därefter söndagsskola och fick en fröken av lite mer lättsam natur.