Åhörardag och Svensk psalm 176

  Var hemma hos småtvillingarna och deras storasyster en kväll när pappan var på föräldramöte i förskolan och mamman höll kvällsgudstjänst i sin kyrka.
  Innan pappan stack hade han stekt rårakor. En favoriträtt tydligen eftersom potatispannkakorna hade strykande åtgång.

  När jag gick i skolan vet jag inte om det förekom några föräldramöten. Däremot åhörardagar. En dag under läsåret då föräldrarna fick komma till klassrummet och sitta med. Längst ner på gymnastiksalens långbänk som vaktmästaren hade haft vänlighet att hämta  in till klassrummet för det baktaliga ändamålet.
  Fröken tog fram de färgade kritorna och skrev VÄLKOMMEN på den svarta tavlan. Vi elever fick tydliga instruktioner om hyfs och att idka idogt arbete i skrivböckerna så alla mammor kunde se vilka mönsterelever fröken hade. För det var mammorna som kom. Papporna var på jobben.
  Tysta satt mammorna på bänken och visade vilka väluppfostrade mammor de var som kunde uppföra sig i barnens klassrum. De log och nickade mot varandra när just deras barn räckte upp handen och svarade rätt på frökens frågor.
  Det osade svett och inbördes hieraki omkring mammorna och deras barn. Ingen ville vara sämre än den andre i den lilla bruksorten.

  Varje morgon satte sig fröken tillrätta på den runda snurrbara orgelpallen. Trampade igång orgeln och så sjöng vi tillsammans "Din klara sol går åter opp."
  Jag älskade psalmsången och sjöng av full kraft alla fyra verserna. Fröken lade betoning på vers 3 och som vuxen förstår jag att hon inte allenast ville att vi skulle lyda enkom Herren. Hennes regler och bud vägde lika tungt.

  Så kom den katastrofala morgonen då jag började avsky den obligatoriska morgonpsalmen och önskade att solen aldrig någonsin mer skulle gå opp.
  Det var uppdukat med vitt papper och pastellkritor på varje bänk när vi lydigt och på led travade in till våra platser. Fröken hade förberett, vi skulle måla av den uppstigande solen när våra klara stämmor tystnat och orgeln lugnat ner sig.
  Dagen var ingen åhörardag. Då skulle med största sannolikhet det som skedde aldrig skett.
Fröken samlade in våra alster. Granskade dem noga. Log och höll upp min klara sol på vitt papper.
  Jag kände hur hjärtat pickade innanför min magra bröstkorg. Nu skulle alla få se hur vackert jag målade. Hur min sol lyste klarare än alla andras.
  -Så här fult målar bara den som inte kan måla, sa fröken allvarsamt.
Det stod Carina längst ner i hörnet. Alla kunde se vem den usle konstnären var. Det fnissades. Fröken uppmanade mig att göra en ny sol. En riktig sol som såg ut som en sol. Jag löd henne inte.
  Varje morgon stod jag tyst bredvid min bänk. De andra barnen sjöng och fröken trampade på den stånkande orgelns trampor.

"Då ska jag vara trygg, i råd och dåd,
till dig, o, Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny."

(Vers 4 Svensk psalm 176)