Spaka själv och landa mjukt

 För ett par år sedan fick jag en present av våra barn utan det mer extraordinära slaget. De hade köpt en flygresa till mig med start och landning på Norrköpings flygplats. I den flygande presenten ingick att jag själv och ingen annan skulle hålla i spakarna. Med andra ord se till att maskinen kom upp i luften, höll sig kvar där och sedan se till att jag kom ner på landningsbanan. Helst helskinnad och inte i småbitar.

 Nu vill jag inte framhäva mig själv i något avseende. Som till exempel vara pilot. Under den luftburna färden fanns en flygskolelärare med mångårig erfarenhet vid min sida. Sittande i passagerarsätet. Vi kommunicerade med varandra genom hörlurar och det kändes tufft att anropa flygledartornet.
"Cessna 172 Skyhawk calling. I´m redy for starting."
"Cessna 172 Skyhawk  all is clear."
Ungefär så där sa vi, flygledartornet och jag till varandra.

 Flygskoleläraren var en gammal man. Mycket gammal, men vis och erfaren med många timmar i luften. Han gjorde ingen större affär av det hela. Visade hur grunkorna fungerade, berättade vad alla visare och reglage var bra till och så lättade vi ankar. Jag spänd och koncentrerad, han försjunken i en bok av något slag.
 Vi flög ut över Norrköping och hem över Skärblacka. De höga skorstenarna från pappersbruket spydde ut sin vita rök och jag började känna mig bekväm som pilot. Jag tog ett extra varv över vårt hus trots att ingen var hemma. Alla var samlade på flygplatsen för att se hur mamma skulle klarar av flygturen. Inklusive maken som är mycket intresserad av maskiner av allehanda slag.

 Igår kväll när jag lagt mig i sängen tittade jag på en dokumentär via webben. Om två äldre herrar som gjort sig en trevlig utflykt i en liknande Cessna som jag en gång spakat. Den trevliga dagen övergick dock till en mardröm när piloten helt plötsligt kastade huvudet bakåt och dog.
Där satt den arme passageraren som aldrig tidigare kört ett flygplan.
Nu var han dock cool av naturen och beslutade sig för att ner skulle han, levande dessutom för han ville hem till barnbarnen. Och vem skulle väl inte vilja det i en liknande situation.

 Med handledning av en skärrad flygande militär i helikopter, en uppraggad flygskolelärare och ett gäng bedrövad flygtornspersonal lyckades den tillfällige piloten och övriga inblandade få ner flygplanet efter ett antal försök. Dessutom i totalt mörker eftersom ingen riktigt visste hur lyset inuti en Cessna fungerade.

 Jag blev helt svettig där jag låg under täcket med iPaden på magen. När planet tog mark och studsade ut från landningsbanan och vidare ut på en åker skrek jag nästan. Det gjorde nog novisen vid spakarna också. Den enda som tog det hela med ro var piloten själv eftersom han var död sedan flera timmar tillbaka.

 Måste säga så här i efterhand att den där presenten jag fick av barnen var en mycket vågad present.
Å andra sidan kanske jag kan klara av att landa ett flygplan på egen hand om det skulle uppstå en krissituation. Om jag ger mig på att spaka själv någon mer gång vill säga.