Bondetåget och en söt prinsessa

 Det droppar från taken idag. Att påstå att det är dagsmeja är aningen överdrivet men faktum är att det börjar närma sig vår i vilket fall som helst. 

 Ännu är vårt lilla hus med tillhörande skrivarstuga inbäddade i vitt och isen ligger under snötäcket på sjön. Några fiskare har jag inte sett till, kanske isen är för svag att beträda även för den modigaste pimplare. Jag tänker i alla fall inte riskera livhanken genom att testa hållbarheten.

 Två feta duvor kom flaxande från skogen och landade tungt på marken under fågelbordet. Småfåglarna flög skräckslagna omkring, satte sig tillrätta på grenarna i den närbelägna tallen och hade överläggning. Beslutet togs att inkräktarna skulle få hålla på bäst de ville, de blev väl mätta vad tiden led och sedan var det fritt fram igen för de ordinarie matgästerna.

  De små fåglarna var upproriska men vågade sig inte på annat än vaga protester. Att protestera mot  orättvisor är annars ett bra sätt att uttrycka sitt missnöje i hopp om förbättring.

  Den 6 februari 1914 gick det stora bondetåget av stapeln under ledning av grosshandlare Frykberg.

Initiativet var taget av hemmansägare Uno Nyberg från gården Långtora och han uppmanade Upplandsbönderna att haka på.

 Över trettiotusen människor tågade mot den kungliga huvudstaden där konungen Gustaf V stod med sin kungastab på en för dagen upphöjd estrad och väntade in skaran.

 Missnöjet låg i att i den historiskt farliga tiden var det säkrast att herr kung lättade på plånboken och halade fram lite kosing så det gagnade både här och flotta.

 Därefter fick kungen ett baner av Sveriges kvinnor och i största samförstånd stämda alla in i "Du gamla, du fria" och avslutade det hela med "Vår Gud är oss en väldig borg".

 Liberaler och socialdemokrater svarade genast med en motreaktion och gick i samlad trupp för att stödja regeringen Staaf som sedermera avgick på grund av konungens ingripande och den efterföljande krisen.

 Så gick det till på den tiden mellan kung och fosterland. 

Idag får lillsessan på nöten för att hon inte ägnar media tillräckligt mycket uppmärksamhet när hon gästar sitt tilldelade landskap. Det blir inga ställda frågor med svar om hennes graviditet fortlöper som den ska och hur maken trivs i den svenska vinterkylan. Hon nöjer sig enkom med att vinka och se glad ut. Vilket tydligen är bevis på bristande kunglig uppfostran. Säger media, inte jag!

 Söt är hon i alla fall, prinsessan. Maken hennes ser däremot  mest sur ut. Han kanske har glömt att trä på sig långkalsongerna under de välpressade byxorna. Kyla om benen kan få vem som helst att se tillbakadragen ut. Men han vänjer sig väl vid klimatet när han bott här ett tag. Om han får uppehållstillstånd vill säga. Det är inte helt säkert...