-Vad duktiga de är flickorna, sa dagisfröken när jag en dag hämtade småtvillingarna och deras storasyster.
-De klättrar och klänger, ramlar och slår sig men gråter aldrig utan kliver upp igen, fortsatte hon.
Hon hade helt rätt i det påståendet. De är tåliga flickor som sällan gråter när de gör en vurpa utan mest när de är uppretade över något. Då ger de hals och det med besked.
Deras föräldrar är inte lagda åt det överbeskyddande hållet utan låter tjejerna testa själva vad de klarar eller inte. Det har hänt att jag som mormor fått extra snurr på hjärtklaffarna och känt mig småvettig allt medan föräldrarna förklarat att de klarar sig. Och om de mot förmodan inte skulle klara sig utan fall och få skrubbsår så har de blivit en erfarenhet rikare.
Barnaskarans storasyster som är en klok fyraåring berättade för sin mamma att någon på dagis sagt att hon är en pojkflicka. Jag, liksom föräldrarna, blev mycket upprörda över denne någons uttalande.
Låter mina tankar omkring uttrycket pojkflicka ta form. Finns det flickpojkar också? Har faktiskt aldrig hört någon säga så, kanske blir det lite fjolligt då? En pojke som är som en flicka, det skapar genast vibbar. Benämningen är inte ens etablerat i det svenska språket. Men att kalla en flicka för pojkflicka är tydligen helt i sin ordning för vissa.
Vårt barnbarn är inte lagd åt att klä sig i prinsessklänning och leka med dockor. Hon har visserligen en docka, en riktigt ful skapelse som för det mesta ligger naken i något hörn av lekrummet. Sist jag såg den hade den blivit dekorerad med några blå mönster från en kulspetspenna. Jag är okunnig vem kroppsmålaren är men jag har mina misstankar. En blivande tatuerare kanske...
Däremot finns det gott om dinosaurier, hårda leksaker och en stor låda med mjukisdjur i lekrummet. Plus mängder av böcker och bland dem tjock bok om dinosauriers anatomi och forna leverne. Fyraåringen kan allt om urtidsdjuren. Hon kommer släpande med boken och vi ska läsa för henne. Hon grottar ner sig i de efterkonstruerade djurens värld och önskar att hon en dag ska få se åtminstone några gamla efterlämnade benknotor på ett museum.
Tvillingsystrarna kravlar runt oss. De är utklädda till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump medan storasystern är Spindelmannen och tittar på bilderna genom maskens ögonhålor. De små klänger på soffan, hoppar till bordet och skramlar ner i golvet. Oavtrutet håller de på. Och vi läser om den hemska Rex, farliga härskarödlor och långhalsade lövätare.
De är sunda barn, småtvillingarna och deras storasyster. Friska och robusta. Är med på allt, både det möjliga men även det näst intill omöjliga. Räds inte att pröva nya projekt, fulla av upptåg och är äventyrslystna. Ett stort plus är deras vetgirighet.
De är inte infösta in något könsfack utan ges möjligheter till att utforska världen utan styrning åt varken det ena eller det andra hållet.
Att någon, som jag förmodar är en vuxen människa, i dessa dagar då allt fler kvinnor utbildar sig och arbetar i typiska mansdominerade yrken samt äger i det som en gång var männens arenor i sportsliga sammanhang, kan säga till en liten flicka att hon är en pojkflicka är oerhört skamligt men även skrämmande. Det visar på en mycket inskränkt syn på människor.
För övrigt var mina älsklingsleksaker när jag var liten en gul bandtraktor och en hammare med tillhörande spik. Dessutom har jag aldrig haft långt hår utan alltid varit kortklippt. Som vuxen har jag uteslutande haft manliga arbetskamrater förutom några år inom sjukvården. Jag har klarat av det jag tagit mig för och mitt i det hela har jag alltid bejakat min kvinnliga utstrålning med den rätta blicken och vickande höfter. Även om jag då och då haft skitiga händer som en rejäl grovarbetare och doftat svagt av kodynga har ingen ifrågasatt mitt kvinnliga kön eller mixat mig med det kvinnliga och manliga.
Jag hoppas att denne någon kommer till insikt vad som sagts till vårt barnbarn och att det aldrig någonsin kommer att upprepas. Varken till henne eller någon annan flicka! Eller pojke heller för den delen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar