Tänkte lite på min svärfar. Död och begraven sedan flera år tillbaka. Han var nog den mest okomplicerade människa jag någon sin träffat. Rätt filosofiskt lagd och duktig på att skriva. Det var för övrigt han som puttade på mig så jag hamnade vid hans sida som frilansande skribent. Är honom mycket tacksam över det.
Svärfar Nils föddes 1909. Som ung var hans högsta önskan att läsa till präst. Rent vansinne, ansåg hans far så med studierna blev det inget av. Nils blev bonde istället. Efter bondelivet sadlade han om helt och hållet och ägnade sina dagar åt att vara mentalskötare på Salberga mentalsjukhus. En fruktansvärd benämning på en svår sjukdom men det var så det hette en gång i tiden. Mentalsjuka hamnade på mentalsjukhus och togs hand om en mentalskötare.
Nils var inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Ibland på ett klokt och bra sätt men det kunde även hända att han trampande snett och hamnade i klaveret med sina ordval. Vi som kände honom visste att han aldrig menade att såra eller göra någon illa. Det bara blev så och då blev han missmodig över sitt övertramp.
Vi jobbade ofta ihop när han hjälpte till i vårt lantbruk. Satt vid dikesrenen och drack kaffe. Räknade tofsviporna som flockades efter harven och plockade i sig mask. Följde tranornas vingslag och talade om livet i största allmänhet.
Nils och jag slogs om vem som skulle köra harven. Förloraren fick sitta och med sur min dra välten medan maken min skakade bistert på huvudet åt våra sammandrabbningar.
Jag var mycket fäst vid min svärfar. Vi gillade varandra från första stund. Var på samma vågplan i tyckande och tänkande. Det var även jag som satt bredvid hans säng och vinkade hej då när han klev över gränsen dit han var tvungen att bege sig alldeles ensam. Jag tror han kände sig trygg i den stunden.
Det där med att säga min åsikt och speciellt säga ifrån har aldrig riktigt varit min grej. Jag har gjort det ofta och precis som ibland för min svärfar har det aldrig hamnat i god jord. Att argumentera har inte varit min starkaste sida. Räknats som en konfliktstartare och bråkstake. Mitt heta temperament har inte hjälp mig på traven utan snarare tvärt om. Oresonlig och självisk har varit min stämpel i pannan. Vilket jag när elden lagt sig varit mycket väl medveten om.
Fram till nu. Det mesta rinner av mig och jag finner ingen anledning till att mästra och kasta ord. Vår dotter påpekade faktiskt detta för inte så länge sedan. Att jag blivit så lugn och behärskad.
Fast ibland blir jag trött i kropp och själ och då händer det att jag far iväg med känslor och tankar och kastar ur mig något jag sedan får ångra. Kan hända ett mänskligt beteende.
Nu har jag dock konfronterat någon och visste redan innan vad konsekvenserna skulle bli av detta. Svaret lät inte vänta på sig men jag tog det hela med ro och besinning. Vi växer alla upp och förstår att livet är dyrbart. Att allt inte behöver handla om fina hus, dyra bilar, oxfilé och rött vin. Att även de som är snygga, sexiga och smarta en dag får hänga av sig sin skrynkliga kroppskostymering.
Men innan dess bör vi hinna med att fråga:
"Hej, hur mår du?"
Inte bara en gång, det räcker inte, utan ofta...
Tyvärr glömmer vi det när vi är mitt uppe i det liv som vi tror aldrig kommer att ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar