Impuls och inlärning

I går träffade jag en höna. I mitt frilansande jobb träffar jag på många olika sorters varelser. Både mänskliga och djuriska.
Hur som helst, hönan blev först vettskrämd när jag uppenbarande mig. Flaxade och skrek för att sedan tvärnita och ånyo vända huvudet åt mitt håll. Med små ryckiga steg gick hon tillbaka mot mig och jag satte mig på huk för att bli mindre skrämmande.

Hönans nyfikenhet tog överhand efter det att impulshandlingen att fly från det okända lagt sig en smula. Vi blev rätt goda vänner, hönan och jag och som ett bevis på vänskapen klämde hon ur sig ett ägg vid mina fötter. Jag tackade, log mot henne och hon lät sig fotograferas.

Att vara nyfiken är en psykisk egenskap. Ett måste för att vi ska lära oss något. Hönan lärde sig att inte vara rädd för en främmande människa och jag i min tur lärde mig att när jag möter en höna får jag inte vara allt för framfusig. Men det visste jag redan, jag har ju en gång i tiden varit småskalig hönsfarmare.

Det sägs att impulsiva människor har svårt för att tygla sin nyfikenhet. Kan nog ligga en uns av sanning i detta påstående. Jag är själv impulsiv och otroligt nyfiken.
Men när blir nyfikenheten av ondo? Kanske när någon måste rota runt bland alla och i allt. I vardagligt tal kan jag nog säga att sådana personer lägger näsan i blöt.

Under de nästan tjugo år som jag varit begravningsentreprenör har jag fått många nyfikna frågor från allmänheten och vänner. Främst omkring den dödes lekamen och utseende. Frågor som jag då kunnat ge mycket väl övervägda och allmänna svar på. Det är inte förvånade att folk vill veta hur en död människa ser ut i verkligheten. Fast när det kommit till mer närgångna frågor omkring själva dödsfallet har jag förseglat min mun. Det har varit en hederssak gentemot den döde och dennes familj.
"Fråga de anhöriga direkt" har jag svarat då någon nyfiken ring till begravningsbyrån och undrat hur och varför döden inträffat.

Det är svårt att vara nyfiken idag. På sociala medier florerar våra liv. Ett tangentnedslag på datorn och världen med den öppnar sig. Vi vet när andra äter och vad de lägger upp på faten. Om de är bortresta eller håller sig hemmavid. Bil, tåg eller annat fortskaffningsmedel och vi sitter bredvid och ser på det framrusande landskapet. Vi får följa med in i klädaffärernas provhytter och glädjas över glamour och fest då det nyinköpta träs på för första gången.
Det doftar nybakade bullar och helstekt oxfilé.
Tråkiga tillslag får vi också följa. Sjukdom och elände som sedan övergår i kärlek och lycka.

Vi lär oss av varandra genom de sociala medierna. Hur vi ska leva och vara men även hur vi inte ska leva och vara. Vi vill ju inte vara sämre än alla andra. Isterband och dillstuvad potatis en fredagskväll. Neeeej Carina, det går ju inte!

Jag saknar nyfikenheten lite grann. De där samtalen öga mot öga. Då jag får veta hur dagar, veckor och kanske månader varit hos min nästa. Om några dagar får jag ett ypperligt tillfälle för detta. Då ska jag träffa min käraste väninna och jag ska ställa många nyfikna frågor om allt och alla. Pumpa mig full av svaren jag förhoppningsvis får. Problemet är bara att jag glömmer så lätt. Har svårt att komma ihåg vad folk verkligen sagt och berättat. Då är det tur att de sociala medierna finns att tillgå. Alltid snappar jag upp något som främjar och stävjar min nyfikenhet.