Kronan devalveras och ett öppet hav

Året var 1977 och kronan devalverades två gånger. Först med 6 procent sedan med 10. Bra för den svenska exporten men kanske sämre för landet på sikt. Vet inte så noga, det är endast ett antagande eftersom jag inte på något sätt är en ekonom i ordets rätta bemärkelse.
Dollarn var den valuta som dominerade, så klart. I Amerika är de rika som troll. En del i alla fall.

Om detta brydde jag mig föga. Jag kämpade med mitt eget och försökte hålla mig flytande på det som verkade vara ett öppet hav och där ingen ropade "land i sikte."
Innan året var slut hade jag dock tagit ett mycket viktigt beslut och sakta men säkert kunde jag skönja något som liknade land långt där borta.
Vingklippt och tilltufsad kunde jag till slut kravla mig upp på landbacken och jag gick in i det nya året med en erfarenhet rikare. En helt ny värld hade dessutom öppnats för mig och jag tog med glädje mot den och hela mitt liv förändrades.

Sviterna sitter ändå kvar trots att det gått 38 år sedan dess. Skadan heter brist på tillit och jag har ganska svårt att lita på människor innan jag kommit riktigt nära in i deras liv.
Det är inte på något sätt ett stort problem men en aning jobbigt att behöva vara på sin vakt.

Jag talade med en ung flicka igår. Det gav mig en sömnlös natt. Oron som gnager över någon som mår dåligt. Inte kan jag heller hjälpa henne utan endast lyssna. Kanske en bra hjälp i sig. Jag får lita på att de som ska hjälpa hjälper och försöka vara trygg i det.

Tiden ligger framför den här flickan som nästan är vuxen. Men tiden går så fort. Jag önskar att det fanns mer tid där vi kan få tumla runt i ett bekymmersfritt vakuum. Att vi kunde låsa ute krig och katastrofer. Ett egoistiskt tänkande med allt som händer runt omkring oss. Massakern i Kenya är ett exempel av alla exempel, där minst 148 unga människor blev hänsynslöst avrättade. Människor som borde ha kvar mycket mer av tiden.

Vi står handfallna. Vad kan vi göra? Vi som är så långt borta. Det går inte att påverka det som är mycket starkare än oss själva. Även om vi så gärna vill.

Idag mår den unga flickan mycket bättre, berättade hon för mig via sms i förmiddags.
Så skönt, svarade jag men vet att det ändå finns kvar där inom henne. Det som skaver och som hon inte riktigt kan beskriva och ge en förklaring till.

Det finns en förklaring till mitt egen obefintliga välmående, då när året var 1977 och kronan devalverades. Då fanns det något att jobba med och jobba för. Det är underlättar när det går att sätta fingret på den punkt som ömmar istället för mer diffusa smärtor.

En fin påskafton har det varit och snart är den slut. Men festen fortsätter i morgon med oförändrad styrka. Jag är så glad och tacksam över tiden, även om den går fort, väldigt fort dessutom. Jag har mer projekt framför mig som jag vill göra innan det är dags att för alltid knoppa in. Ett av projekten är mycket stort och jag hoppas att jag även hinner med det.
Vore verkligen gôtt mos dä!