Trosbekännelse och kyrklunch

"Kristus är uppstånden!"
Ja, han är sannerligen uppstånden!"

En glädje och festmässa i Ringarums kyrka där kyrkokören sjöng glada sånger som förhöjde allt det festliga.
Småtvillingarna och deras storasyster var också med. Då kan det bli lätt oro i lägret.  När de var mindre ville de helst av allt springa fram och rycka sin mor i mässhaken. Nu är de äldre så idag gick det hela lugnt till väga. En av tvillingarna boade ner sig på golvet under kyrkbänken och talade stilla med sin docka medan den andra satt i sin pappas knä och höll honom runt halsen.
Storasystern placerade sig mellan morfar och mig och pysslade i sin pysselbok hon fått av sin farmor i påskgåva.
Min mamma däremot avskärmade sig helt från omvärlden och lyssnade till fullo på sitt barnbarns predikan och sång.

När jag var barn tyckte jag hela påskens evangelium var otäckt. Döden skrämde mig men uppståndelsen skrämde mig mest av allt. Såg inget glädjefyllt med hela proceduren utan upplevde allt enkom som fasansfullt. Den plågsamma döden och sedan den döde som travade runt i ett tillstånd av lik som levde. Det skrämde mig så till den milda grad att jag inte vågade gå ner i källaren för att låsa in min cykel i cykelutrymmet. Jag var fullt och fast övertygad om att jag skulle möta en död men levande Jesus där nere i skumrasket under bostadsrättens befolkade lägenheter. Då skulle jag själv dö av fasa!
Pappa muttrade över både det ena och det andra, han höll sig mer till socialismen än kristendomen, ty det blev han som i påskens tider fick leda ner min cykel och förhindra att den blev stulen. Vart efter tiden gick bleknade gestalten av Jesus, som jag inte visste var död eller levande, och ersattes av skelett som skramlade med benknotorna inne i matkällaren vars hyllor var fulla av konserverade kantareller, inlagda gurkor och jordiga potatisar. Vid det laget hade pappa tröttnat och jag fick själv se om min cykels väl och ve. Mina smala ben trummade som trumstockar genom den långa källargången medan cykeldäcken studsade upp och ner. Det gällde att hinna sträckan innan ljuset slocknade.

I takt med ålderns mognande blev synen på påskens högtid förändrad och jag tror knappt knappt att det idag finns söndagsskolelärare som känner sig uppfriskade av att skrämma söndagsskolebarn med fasansfulla tolkningar från Bibeln. Så som skedde på den tid då jag var ett söndagsskolebarn. I alla fall av min kyrkliga lärarinna som ville pränta in det kristna budskapet i sina små elever med full intensitet och med dramatiska inslag.
Skall även tillägga som ett försvar mot söndagsskolelärarinnan att jag var ett barn med mycket livlig fantasi så med all säkerhet tolkade jag det som sades på mitt eget vis. Och det kunde stundom gå en aning över styr.

Idag sjöng vi Trosbekännelsen. Den berör mig starkt och när vi kommer in på den andra versen börjar jag gråta tyst och stilla. Alltid är det samma sak. Jag klarar av vers ett med nöd och näppe sedan tar känslorna över och tårkanalen fylls till bredden.
För den vetgirige är det psalm 766 i Svenska psalmboken...

Det var kyrklunch efter mässan. Hemlagad påskmat och hembakat bröd. Var och en hade med sig skålar och fat, det var bara att hugga in och äta oss mätta. Nu är vi hemma igen och har avslutat festmässan med en bit av den överblivna citronpajen från igår.

Jesus är uppstånden och vi kan styrkta av det glada budskapet och all påskmat bege oss ut i en ny vecka som tar sin början i morgon. Även den en röd dag så den arbetsföre får en extra dag ledigt. Om arbetet inte är serviceinriktat där röda och svarta dagar saknar betydelse vill säga.