Perseiderna och att diska andras tallrikar

I natt har det varit ett skådespel på himlavalvet. Det stora meteoregnet perseiderna gjorde sin entré.
När gårdagens kvällsfika och min kvällstoalett var avklarad bäddade jag och min morgonrock ner oss i solstolen under en varm filt. Maken stod en stund på yttertrappan och stirrade rakt upp i mörkret. Han tröttnade dock ganska snart och gick in och lade sig under täcket istället.

Det var en magisk känsla att ligga ute i den kolsvarta trädgården och blicka upp mot stjärnorna. Det prasslade i asplöven och jag tror att ett par katter slogs om en och samma råtta. Grannarna rumsterade om med något på sin tomt, kanske var de ute i samma ärende som jag.

Någon revolutionerande meteorskur fick jag tyvärr inte uppleva. Några snabba streck som jag knappt hann med att se. Besvikelsen tog överhand. Hade förväntat mig ett präktigt fyrverkeri från stjärnbilden Perseus håll. Swift-Tuttle snuvade mig på konfekten eller också glanade jag åt helt fel väderstreck. Är inte så påläst vart egentligen Perseus håller till.

Däremot följde jag flygplanens väg mot främmande mål. Det blinkande ljuset som snabbt förflyttade sig och försvann. Precis över oss brukar planen som ska ta mark på Arlanda bromsa in. Eller Skavsta. Då är planen lågt gående och jag vinkar stundom åt piloten. Brukar aldrig se någon återkoppling, däremot vinkade en helikopterförare åt mig när han färdades lågt över Glan. Eller om det var min vän Therese som skötte spakarna och rotorbladen. Troligtvis var det hon för vem skulle annars sträcka ut armen genom rutan och vinka så glatt.

Det är overkligt att det sitter en massa människor där uppe i de flygande maskinerna. Förväntansfulla över att besöka nya länder. Resenärer som återvänder hem med souvenirer och klirrande taxfree-kassar. Solbrända och mättade av intryck.
Medan flygvärdinnorna jobbar hårt för att se till att alla har det bra. Om det inte står Ryanair på flygplanskroppen vill säga. Där får var och en sköta sig bäst det går. Dyrt kaffe serveras dock. Tänker att snart får vi som reser billigt spaka planen själva. Då blir det ännu mer lågbudget över det hela.

När jag var flicka ville många flickor bli flygvärdinnor. Jag tillhörde inte den skaran, ville helst av allt bli lastbilschaufför. Eller jobba på bensinmack. Gillade oljigt trassel och dieselångor mer än välpolerade naglar, dräkt och vackra håruppsättningar. Nu är det inte längre någon högre status på att jobba som flygvärdinna. De ligger ett pinnhål högre än barnmorskan som har plats nummer 41 på listan. Nu är det inne att vara ambassadör. Men hur många blir det tänker jag?! I botten ligger diskaren. Föga förvånande för att diska hör inte till de trevligaste göromålen.
Journalist ligger ganska högt upp, inte precis tio i topp men ändå. Kanske  gäller det inte en frilansare som inte gått journalisthögskolan men jag känner mig nöjd i vilket fall som helst.

Pensionär finns inte representerade på någon statuslista. Det tycker jag är mycket märkligt. Det är ju pensionärerna som en gång  varit med och  skrapat ihop en lista över ambassadörer, diskare och alla där emellan. Gammal är inte längre äldst. Gammal är glömd. Oavsett den forna titeln.