Det vankas kalas i eftermiddag hemma hos sonen och hans familj. Tårtan är tydligen redan bakad. Alla kommer så deras stuga blir fylld av barnaröster då kusinerna sammanstrålar.
Ja alla kommer förutom maken som ämnar ligga hemma i soffan och tuta ur hostmedicinflaskorna. Läkaren har skrivit ut en hel liter av två olika sorter i vardera. En halv liter Mollipect och en halv liter Cocillana Etyfin för en summa av 700 riksdaler. Så det kan förväntas att han får en trevlig eftermiddag tillsammans med den morfininblandade vätskan. Ska fråga om jag kan ta med en tårtbit hem till honom så han får lite tilltugg till supen.
Igår gjorde jag något som jag känner mig mycket stolt över.
Jag är av naturen född att ha svårt att tacka nej när någon kommer och frågar mig om åtaganden. Det ena bygger på det andra och till sist når det mig högt över huvudet.
Just nu är jag inne i en sådan period. Folk har ringt och undrat om jag kan vara att räkna med nu när jag inte längre jobbar.
Alltid har jag svarar ja eftersom jag i stundens ingivelse har känt att det skulle vara roligt att vara än här och än där.
När vi sålde begravningsbyrån var min ambition att gå runt och skrota. Inga åtaganden eller måsten. Det höll ungefär ett år. Sedan sa jag JA till det som erbjöds.
Det uppstår hela tiden situationer i vårt liv och jag står där som en spindel mitt i det allt mer åtstramande nätet. Vid min sida finns maken som den extraspindeln han är.
Jag tog mig igår en rejäl funderare över vad som är viktigast i mitt liv.
Listan blev lång eftersom jag tycker precis allt är viktigt. Men så finns det vissa punkter som jag känner att jag kan vara förutan. Det är just de där punkterna som jag igår strök ur agendan.
Kvar blev familjen, make barn och framför allt barnbarnen samt arbetet åt tidningen. Detta är det absolut viktigaste. Sedan kommer mina intressen som övriga skriverier jag gör för mitt stora nöjes skull samt fotografering. Det sistnämnda har till viss del legat på is med den enkla anledningen att jag helt enkelt inte hunnit med. Jag har hela tiden rusat fram som ett tåg. Endast gjort korta uppehåll på perrongen för att kliva av en liten stund och sedan hoppa på tåget igen.
Att mejla är ett bra men fegt sätt att dra sig ur den situationen jag inte längre vill befinna mig i. Därför beslutade jag mig för mejlkontakt. Det jag inte hade räknat med var att telefonen skulle börja ringa. Övertalningsförmågan gick på högvarv. Jag svalde trots att jag var kruttorr i munnen. Blundade och tog sats.
"Tyvärr, jag vill inte längre. Det enda jag vill är att tänka på mig själv".
Det är ett argument som igen kan ifrågasätta eftersom ingen har rätten att fråntaga någons vilja att sätta sig själv i främsta rummet. Samtalen avslutades med ett vagt löfte om "på återhörande".
Därmed fick min filofax fler tomma rader på veckodagarna. Fler åtagande finns på strykningslistan men dessa kan jag i nuläget inte frånsäga mig. Men inom en snar framtid kommer även dessa åtaganden att vara borta ur mitt liv.
Dottern sa till mig häromdagen att hon tycker att jag ändrat karaktärsdragen mot det positiva hållet. Att jag lättare kan ruska av mig obehagligheter och människor som ger mig dålig energi utan att dess för innan bli arg, upprörd och förtvivlad. Själv tror jag att de svårigheter som då och då kantar livsvägen och som går att ta sig igenom någorlunda smärtfritt har hjälpt mig till sans och besinning.
Min värld går inte under för att något känns sorgligt eller motigt. Det går att kravla sig upp och se framåt ty det finns så mycket att vara glad och nöjd över. Till exempel att jag i morse vaknade upp och kände mig mycket lätt om hjärtat eftersom min filofax inte är fullklottrad med måsten. Jag hade mod och styrka att säga ifrån, befria mig själv och vinnaren är jag. Utan att jag för den skull känner mig samvetslös.
Snart får jag pussa små barnbarn, sex stycken till antalet. Makan får en puss när jag går och en puss när jag kommer hem. Lite tårta uppe på det och min dag är fulländad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar