Fortfarande blommar vår kaprifol. En och annan jordgubbe mognar har jag hört talas om. Till och med sett bildbevis på. De rosa rosorna intill snickarbodsväggen klamrar sig envist kvar. Ett efter ett ramlar kronbladen och några knoppar lär väl ändå inte spricka så det gäller att njuta av ögonfröjden medan tid är.
En pust från stormen Freja letade sig upp även hit till oss på ostkusten. Det skakade till bland björkar och aspar. Därmed är nu trädens grenar helt kala. Omkring sex månader till så hälsar vi de skira nyutspruckna löven välkomna åter.
Småtvillingarnas storasyster och jag har varit inne till staden under förmiddagen. En taklampa skulle inhandlas samt en kjol. Flickan var med som smakråd. Hon är enligt egen utsago otroligt duktig på att ge de rätta klädråden, gällande sig själv men också åt andra.
Det visade sig att barn och mormor inte delar klädsmak. Jag är mer för det enkla, hon för glitter, strass och leopard. En kort kjol i svart översållad med guldpaljetter, en röd kjol med skir stel spets och så till sist den leopardmönstrade. Jag vågar vägra.
Vi sprang från affär till affär på köpcentrumet. Det tarvades glass innan orken kom åter.
Sittande på en bänk åt vi glass. Tittade på folk som sprang fram och tillbaka. Vi fantiserade om vad de hade i sina ICA-kassar. Vem som skulle tillreda rätter av råvaror, vem som skulle ta för sig från uppläggningsfaten och om maten skulle smaka bra. Om det skulle ätas i enskildhet eller tillsammans med andra.
En kvinna kom gående hand i hand med en man. Våra ögon möttes och hon vände genast bort blicken. För några år sedan stod jag och höll henne i handen när hon begravde sin man. En begravningsentreprenör får oftast ta del av en annan människas innersta kamp. Sedan går livet vidare.
"Hej på dig. Vad roligt att du mött kärleken igen", tänkte jag och tittade på kvinnan och mannens ryggar när de passerat.
Nu är jag inte längre någon begravningsentreprenör. För nyvunna kärlekar behöver ingen känna genans inför mig ty om nyvunna kärlekar vet jag numera intet. Det enda jag vet är att jag alltid känt en stor glädje när någon är lycklig och glad igen. Hos mig finns inga aspekter om rätt eller fel, om nu någon mot förmodan kanske tror det. Jag har aldrig ansett att kärleken är fel.
Glassen tog slut. Pappret i papperskorgen och en helt vanlig kjol för 399 kronor åkte ner i den glättiga plastpåsen med butikens logga.
I varuhuset som säljer lampor fanns även där mycket att välja på. Vi enades om en och samma taklampa. Där delar vi på smak och stil. Ytterligare ett inköp skulle göras. En utbrunnen glödlampa mot en ny. I glödlampsdjungelns träskmark är det lätt att gå vilse. Hjälp söktes upp. Två kvinnor i röda västar med varuhusets namn i vit tryck, samspråkade och jag ställde dem min fråga. Utan att se på mig bad de mig vänta. Ett ögonblick. Jag blinkade med ögonlocken. Fällde ner och fällde upp. Tjugo gånger räknade jag till. Inget hände. De fortsatte sitt tysta småprat ej ämnat för andras öron än deras egna.
Jag tog barnet i handen och gick till kundtjänst. Bad om ett utrop. Att någon på lampavdelningen skulle se till att betjäna sina kunder. Glödlampan är nu i min ägo men jag funderar på att skriva en insändare i Norrköpings Tidningar.
I bilen hem talade vi om råttor, ormar och ödlor. Att det är äckligt att äta gräshoppor men att det är roligt med snö. Tids nog kommer snön och då är det så lagom roligt över tid och längd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar