Mörkret har sänkt sig över vår område. Dagen har för min del gått i en stilla lunk. Det jag egentligen skulle ha gjort idag gör jag i morgon. Eller en annan dag. På den punkten har jag ännu inte fattat beslut. Bara vet att det kommer att ske när det lider.
Maken har idag grävt ner vår avloppsbrunn. Eller pumpstation som är dagens benämning på behållaren som ska ta hand om gråvatten och diverse uttömningar. Övriga grävmaskiner har tagit helgvila. Ett par ensamma jobbarstövlar vid vårt staket vittnar om att ägaren kommer tillbaka på måndag. Då brummar allt igång igen med full styrka.
En bergsprängare har tillkallats. Det är ett yrke i sig. Borra rätt men framför allt ladda korrekt. Tända på och hoppas på det bästa. Att berget blir till sprängsten och husen stannar på sina grunder.
Maken tog det säkra före det osäkra och grävde avloppsledningen runt det berg vi står på, sprängas får det göras utanför vårt staket. Det känns spännande nog.
Det kan vara rent livsfarligt att utföra sprängning om det inte sker på rätt sätt. Eller utförs av okunniga personer. Jag hörde en gång för länge sedan talas om en sprängare som hade sin sprängutrustning i en låda bakpå sin cykel. På väg till ett jobb cyklade han ner i en grop som är vanligt förekommande på grusvägar. Lådan skakade till och både gubben och cykeln flög i luften.
Han hann inte ens ladda innan det small, känns lite snopet när jag tänker efter.
Jag har alltid haft en förkärlek till sådant som smäller. Fast på håll. Fyrverkeri till exempel. Under ordnade former vill säga. Smällare på gator och torg är jag inte så begiven på. Inte hundägare och deras hundar heller. För dessa är fyrverkerier mest en enda stor plåga.
Däremot åker jag gärna in till Norrköpings när Augustifesten går av stapeln. Tittar hänfört upp mot himlen när Göteborg kommer till staden med sina pyrotekniker. Några minuters skådespel sedan åker vi hem genom krutdimmorna som ligger tät över Motala ström och den gamla stadsdelen av Norrköping.
När jag jobbade på akutmottagning kom det in en blek man som sprängt bort stora delar av sin högerhand. Han hade laborerat lite själv med ett blodigt slutresultat. Hur det gick för honom har jag glömt bort men jag gissar att han fick ett bestående minne av händelsen. Det gäller att vara försiktig när det handskas med dynamitgubbar.
På tal om sjukhus var jag med vår dotter till Vrinnevisjukhuset igår. Efter läkarbesöket skulle hon ta några blodprover. Fyra glada sköterskor kom på rad. Stirrade på mig och undrade hur många rör de skulle tappa från mina vener. Glädjestrålande kunde jag meddela att jag inte på något vis var inblandad utan hänvisade till dottern som satt med armen i beredskap.
Det var fredag. Sista dagen på jobbet innan helgen. Systrarna var på strålande humör, glada och fnissiga. Nästan att jag gissade på att de tutat lite ur flaskan med handsprit. De garanterade att så inte var fallet. Det röda blodet tappades på rör därefter skingrades vi,var och en åt sitt håll. De djupare in i labbet, vi hem till vårt mysiga hembageri. Där väntade Camilla, Annika och de andra rara cafédamerna.
Varje yrke har sitt kall. Vare sig det gäller att gräva hål i backen, spränga berg, tappa blod på rör eller baka ljuva bakverk.
Kom just på att när jag började min bana inom sjukhusets väggar var det som respiratorvakt. Nattetid. Patienten med sin respirator och jag sov gott och djupt. Patienten i en säng, jag uppkrupen på en obekväm stol. När jag vaknade levde fortfarande patienten, respiratorn tuffade på och översköterskan stod sträng och barsk framför mig. Jag fick mitt livs största utskällning. Det är inte nådigt att somna på sin post som respiratorvakt. Därmed blev jag förflyttad. Till akuten. Och glömde bort ett benbrott inne på gipsrummet. Jag passade nog aldrig in i sjukvården.
Baka har jag däremot alltid kunnat tillfredsställande. Som Camilla i vårt bageri, ungefär. Idag har jag gjort en cheesecake med pepparkaksbotten, färsk- och ädelost allt toppad med glasyr av fikonmarmelad. Lite försmak av julen låter det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar