Spring i korridorerna. Höger, sen vänster, rakt fram och höger igen. Dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Trängsel och varma kroppar under täta jackor. Kaffedoft och inplastade mackor i kyldisk.
På dagis väntade stortvillingarna och deras pappa medan lillebror väntade i bilen med mamman. Bilbekymmer. Nya bilen var inte leveransklar, tyvärr, men i morgon, då är allt klart. Gamla bilen nytvättad, urplockad på diverse persedlar, samt tvillingarnas bilbarnstolar. Varpå jag som har våra bilbarnstolar ständigt fastmonterade i baksätet i min bil fick göra utryckning.
Flickan somnade omgående medan pojken tutade på alla mötande bilar genom en tom toalettpappersrulle. Jag ackompanjerade med bilens signalhorn. Det blev en mycket trevlig hemfärd.
Vi pratade om min pappa idag, mamma och jag. För fyra år sedan idag slutade han sin jordevandring. Lika starkt som han levat lika starkt kämpade han emot. Ställde sig med ryggen hårt tryckt mot dörren till evigheten till dess att han inte längre orkade utan lät den glida upp för att stängas framför oss som inte ännu har tillträde dit.
Pappa var min sparringpartner. Vi hoppade hopprep på köksgolvet. Skuggboxades och tränade på slipping.
Mamma slog på kastrullocket med en träslev. Matchen kunde börja. Ingemar Johansson mot Floyd Patterson. Båda vältränade, dock verkade Patterson aningen tanig mot den store Ingemar.
En uppercut, vänster jabb och en rak höger. Ingemar Johansson var golvad. Mamma slog vilt mot kastrullocket och min mormor som satt i publiken skrattade rått och hjärtligt. Om hon inte varit en ytterst sträng nykterist skulle hon ha korkat upp en öl och firat segerns sötma.
Efteråt satte pappa upp mig i sitt knä. Gned hakan och förklarade att vi människor är utrustade med ett slags nerver i hakan. Blir dessa nerver utsatt för ett slag, nödvändigtvis inget hårt slag, så ger nerverna en signal till hjärnan och då kan det hända att vi ramlar bakåt.
Mormor skrattade och gnäggade. Mamma slängde in kastrullocket i grytskåpet och förklarade att hädanefter var boxningsringen stängd för all framtid.
"Nerver i hakan", sa mormor och skakade på huvudet. Pappa tittade på henne med en mörk blick
Jag tänker ofta på min pappa. Mamma tänker på honom varje dag och varje stund. Saknaden har för henne blivit till en längtan.
Den dag då pappa och mamma är förenade i den svarta mullen på Kullerstad Skogskyrkogård kommer mitt liv att vackla en aning. För hennes längtan är inte min längtan. Jag känner endast en stor saknad. Det är det som är skillnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar