Det märks att vi är ålderstigna. För trettiosju år sedan idag lovade vi inför prästen att efter bästa förmåga älska och ta hand om varandra. Då hade vi rejält med mörkt hår på våra skallar, men framför allt hade vi hela tänder.
Vår bröllopsdag har vi firat i vår tandläkares klinikmottagning. Maken ville inte vara sämre än mig så han såg till att bryta av en tand han också. Dessvärre en framtand som jag hittade på vardagsrumsmattan. Efter en del funderande beslutade jag mig för att kasta den i kompostpåsen. Vart resterna av min tand tog vägen vet jag inte men jag gissar på att den hamnade i min magsäck.
Som den godhjärtade och omtänksamma maka jag är delade jag med mig av tandläkartiden, som således inföll på självaste bröllopsdagen.
Medan bedövningen verkade berättade jag för vår tandläkare att jag kastat bort makens avbitna tand varpå hon med en sträng blick frågade om det möjligtvis var en jacketkrona. Om så var fallet låg jag mycket pyrt till, sa tandläkaren. Nu var så inte fallet så jag slapp att åka hem och rota runt bland kompostpåsarna. Som dessutom inte tillhör oss utan dottern och hennes familj eftersom det var där tandkatastrofen inträffade.
När jag var färdigbehandlad gick jag med sned mun ut i väntrummet och meddelade maken att tandläkarstolen var uppvärmd och ledig för hans räkning.
Ska det brytas av en tand ska det göras med förstånd. Glad i hågen kunde jag lämna kliniken med en hel och fin tand medan maken måste masa sig tillbaka dit i morgon. Olika falla ödets lotter.
Det går att konstatera att vi kamperat ihop under många år. Delat på vedermödor, glädje, sorg och tandläkartider. Vi har även varit mer än ett äkta par, ty vi har också varit arbetskamrater. Vilket många i vår omgivning förfasat sig över. Att vara gifta med varandra är helt okej, men inte att arbeta ihop. Det har ansetts som påfrestande, slitsamt och helt otänkbart. För oss har det dock fungerat ypperligt.
Berg- och dalbanan har vi provat på och svängarna har stundom varit mycket tvära och besvärliga. Stormar har blåst upp men vi har lyckts med att få de hårda vindarna att bedarra. Åskmolnen är det jag som skapar men blixtarna är vi båda skapare till även om jag i sanningens namn måste erkänna att makens blixtar inte innehåller så mycket elektricitet som mina.
Att leva tillsammans är mycket spännande på flera plan än ett. Vi är glada och tacksamma över att varje morgon vakna bredvid varandra och få möta en ny dag tillsammans.
Nu vankas det smörgåstårta. Inte av den anledningen att vi firar bröllopsdag utan för att småtvillingarna och deras storasyster har en pappa som fyller år just idag. På vår bröllopsdag. Tegelbröllop heter det visst. Låter kanske inte så värst romantiskt men väldigt robust på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar