När jag i min ungdom arbetade på sjukhus var våra omklädningsrum förlagda längst ner bland slingrande kulvertar så långt det gick att ta sig ner i byggnaden.
Plåtskåpen stod på rad men hänglåsen fick vi bekosta själva. Min kompis och jag började ofta våra arbetsskift med en cigarett ute på lastbryggan i anslutning till vaktmästarens krypin. Han var betuttad i flickor, speciellt i min kompis, varpå han kröp ut ur sitt inglasade kontor och gjorde oss sällskap. Mest ägnade han tiden åt att skälla på oss över vilken last vi beskaffat oss med. I efterhand kan jag inte göra annat än att hålla med vaktmästaren. Att röka är ett fördärv utan undanflykter.
Själv är jag rökfri sedan snart 40 år tillbaka i tiden. Hur det är ställt med min forna väninna vet jag inte för vi tappade kontakten ungefär samtidigt som jag fimpade min sista cigarett, sade upp mig från sjukhuset och flyttade mitt bohag till annan ort.
I direkt anslutning till vårt omklädningsrum fanns en liten skrubb med ett bord och några obekväma stolar. Dit kunde den som ville dra sig undan för att äta medhavd lunch eller hälla upp en skvätt kaffe ur termos. Skorpor höll sjukhuset med. Det stod alltid en välfylld plåtburk med skorpor på bordet. Ingen ville använda skrubben, varken ensam eller tillsammans med arbetslaget. Av förståeliga skäl.
På väggen hade någon satt upp en pappersbonad föreställande en tiger med tillhörande text:
En svensk tiger.
Texten åberopade säkerligen till den tystnadsplikt vi personal under högtidliga former skrev på under övervakning av en tillförlitlig person på personalavdelningen då vi anställdes.
Bonaden i papp var aningen malplacerad i sjukhusmiljön eftersom Statens informationsstyrelse år 1941 lät illustratören Bertil Almqvist rita tigern. Syftet var att på ett illustrerat sätt få allmänheten att hålla tyst om det som kunde skada Sverige då omringade europeiska länder befann sig i krig och ockupation.
Vi som var anställda av Landstinget fick oss i alla fall en daglig påminnelse att inte missbruka våra underskrivna löften om att vara den som tiger gällande sekretesslagen.
Att hålla tyst om det vi ombedes hålla för oss själva lyder också under moraliska restriktioner. Därför blev jag häromdagen ytterst förvånad över att den som ålagt mig tystnadsplikt själv gått omkring och läckt som ett såll om det som ingen av oss skulle låta nå andras öron. Får inte det hela att gå ihop. Den som hamnade i skottgluggen blev jag själv.
Eftersom jag varken missbrukat förtroendet eller lättat på munkavlen gjorde jag mig inga större bekymmer än att tycka den uppkomna situationen blev mycket tråkig. För min del har inget förändrats men den drabbade har efter rådande omständigheter fått sig ett dystert sinnelag till skänks.
En av fördelarna med att börja bli till åren kommen är att jag inte längre morrar som en tiger däremot har jag med åldern lärt mig att då jag ombetts tiga åtlyda mitt avlagda löfte. Även om det inte föregåtts med någon påskriven tystnadslöftesblankett.
Trots att jag stundom är ganska så glappkäftad när det vill sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar