Fiktion och verklighet

En liten gosse i Malmö har blivit skrämd från vettet. Den så beskedlige Alfons Åberg ligger bakom sömnlösa nätter. Eller antagligen är det odjuret som skrämmer.

Vår barnbokshylla stoppades undan när barnen vuxit upp men har nu återställt igen i och med barnbarnens antågande. Bland alla böcker finns naturligtvis Alfons Åberg. Rolig, underbar och underhållande. Tills fram till nu då filmen om Alfons och odjuret visades på en förskola.

Föräldrarna har gjort en anmälan till Skolinspektionen och dagspressen hakade på. Flödet i de sociala medierna rann snabbt och flödade över där människor häcklade ner och förlöjligade föräldrarna. Även jag suckade uppgivet.
Vilka knasiga föräldrar. Anmäla Alfons Åberg. Fy vad skamligt! Trams!

Så tänkte jag efter. Att göra en anmälan till Skolinspektionen och dra igång en utredning på tjänstemannanivå är kanske att överdriva en aning. Men att ta ett skrämt barn på allvar är då rakt ingen överdrift.

Odjur är odjur i vilken skepnad de än befinner sig i. Påhittade eller in reale life. Barn är olika, vissa klarar att träffa på odjur från sagornas värld medan andra känner skräck och fasa.
Nu tillhör tydligen den skånske lille pågen den senare kategorin och behöver stöd och hjälp av vuxna som vet att Alfons odjur är fiktion. Men det kan vara svårt att övertyga gossen om detta och jag känner mig osäker på om ens Skolinspektionen klarar den uppgiften.

I mitt föräldrahem fanns den stora boken om människans anatomi. Som barn var jag oerhört fascinerad att sitta och bläddra bland sidorna där människans kropp var rikt illustrerad och avfotograferad. Både utvändigt och invändigt. Det ingick i mina planer på att bli kirurg. Jag ville i tidigt stadium sätta mig in i läkarvetenskapen och då kom boken väl till pass.

Dock hoppade jag över en sida. Där var ett öga avbildat. Med några sorters klämmor var ögat uppspärrat och stirrade rakt på mig. Blodet isade sig i mina ådror och efter första anblicken bäddade jag ner mig mellan mamma och pappa många nätter i rad. Så fort jag skulle sova i min egen säng stirrade ögat ner på mig från sovrummets innertak.
Till sist tröttnade mina föräldrar på att trängas natt efter natt med en gänglig flicka som snurrade runt för att få bäst plats på madrassen. Därför satt någon av dem på min sängkant och höll mig i handen ända till dess att jag somnat ordentligt.
Med tiden slöt sig det stirrande ögats ögonlock och bleknade bort och mina planer att slå in på kirurgins bana svalnade av. Boken fick därefter bli stående där den stod i bokhyllan.

Jag hoppas att skånepågen snart nog glömmer bort odjuret och kan sova lugnt om nätterna. Och att föräldrarna tillsammans med Skolinspektionen finner en lösning så samtliga vuxna parter känner sig tillfreds.

Sen kan vi skratta åt föräldrarnas tilltag och anmälan bäst vi vill. Bara vi inte skrattar åt den lille pojken som är så förtvivlat rädd för odjur.
Vi lever dessutom i en värld där vi bär omkring på en rädsla. Oavsett om vi är vuxna eller ej. Det finns många odjur runt omkring oss, alla är tyvärr inte fiktiva.