-18 grader när jag lättade på rullgardinen. Jag rös till och rotade fram mina två par långkalsonger. Maken gick ut i ett av våra uthus för att hämta in mina fodrade vinterkängor. I tjänstens vägnar var det dags att idka friluftsliv. Det gäller att klä sig varmt om det ska bli ett bra utfört arbete.
Mina fodrade vinterkängor var uppätna av råttor. De hade dessutom inrättat familjebostäder i båda paren. Det andra paret fodrade vinterkängor har tillhört min pappa. Med dubbla sockor passade de perfekt.
Svarta vinterbyxor med hängslen, tjock stickad tröja, halsduk och min skinnbeklädda väpnarmössa. Jag kände mig beredd.
Det vimlade av folk i olika storlekar som spänt på sig utförsåkningsskidor för att med friskt mod kasta sig utför kommunens stolthet. Yxbacken. Där Pernilla Wiberg en gång i tiden startade sin karriär. Från backen utanför Norrköping till Super-G, störtlopp, slalom och alpin kombination på sina Rossignol. Framgång föder rikedom och numera är allas vår Pernilla en svensk affärskvinna.
Anders, Yxbackens styrelseordförande, bytte ut min pälsklädda väpnarmössa mot hjälm med nedfällbart visir, startade upp sin snöskoter av märker Yamaha och bjöd mig sitta upp. Min kameraväska hängde han runt sin egen hals och uppmanade mig att hålla om honom riktigt hårt.
Uppe på toppen var utsikten över Bråviken förförande vacker.
Bråvallaskrinnarna är där ute på isen och åker, sa Anders och pekade. Jag nickade och tänkte på makens och mina långfärdsskridskor som ligger i vårt förråd och kanske rostar sönder. Mina skridskor som jag en gång i ren frustration försökte pracka på en okänd dam som promenerade med sin hund på Göta kanals bottenfrusna is.
Kanske vi borde plocka fram skridskorna. Göra ett nytt försök. Maken koncentrerade sig på räksmörgåsarna som jag köpte med hem efter avslutat arbete i Yxbacken. Jag fick inget uttömmande svar på min frågeställning.
En gång i tiden var även maken och jag utförsåkare. Mest höll vi till i Sunne. Jag startade dock min utförsåkning i norska Oppdal vid elva års ålder.
Kom ihåg att böja på knäna ordentligt, var pappas råd. Han som aldrig åkt skidor utför. Bara på längden.
Jag böjde på knäna och farten stegrade sig. Pappa glömde dock berätta om det viktigaste momentet. Att svänga. Mamma som hade fullt upp med att ta sig upp på fjället sittande i en bygellift såg med skräck och fasa flicka komma nedsusande med böjda knän. Offpist.
Färden slutade i ett buskage med vidare transport till sjukstugan där vänster tumme syddes ihop med fem stygn. Ärret finns kvar som en ständig påminnelse om min debut i den norska skidbacken.
Numera nöjer jag mig att bestiga och ta mig nedför slalombackar som Yxbacken sittande bakpå en snöskoter av märket Yamaha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar