Saknad och två små röda stugor

I går drabbades jag av en fruktansvärd hemlängtan. Det hjälpte föga att maken påpekade att jag var hemma. Sålunda kunde jag inte längta hem, resonerade han.

Jag försökte betvinga mina känslor till ett lugnt stadium men när vi satte oss för att äta brast det. Tårarna droppade ner över den ugnsbakade laxen, små fina potatisar som kokats varsamt för att behålla spänsten och den fräscha salladen med egenhändigt hoprörd dressing.

Maken såg förtvivlat på mig. Jag torkade ögonen och snöt näsan i den blå tygservetten.

Det var mycket länge sedan jag hade hemlängtan. Den kommer över mig då och då men inte lika starkt som igår.

Vad är det som jag egentligen längtar efter? Efter tjugosju år som värmländsk östgöte borde jag i rimlighetens namn ha acklimatiserat mig. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Det rycker och drar i mina värmlandsrötter, de vill inte riktigt fästa i den östgötska myllan.

Jag saknar vår gård där boningshuset var mindre än ladugården. Någon kom med förslaget att flytta in huset i logen. Då skulle vi få ännu närmare till jobbet. Det lilla torpet som vi under flera års tid renoverade till en fullt fungerande bostad. Varje bräda som vi rödmålade hade vi blandat ner kärlek i färgen. Flaggstången som var min 30-årspresent. Fanan förärade mig min svärmor när det blev Mors dag.
För att du är en bra mamma, sa hon när paketet överlämnades. Den flaggan finns ännu kvar i min ägo och hissas i vår nuvarande flaggstång.

Jag saknar somrarna när svågern och svägerskan kom från Frankrike. Den franskregistrerade bilen svängde upp på vår gårdsplan och vidare mot deras sommarstuga en bit bort genom skogsdungen.
Jag saknar mina svärföräldrar som alltid fanns i vår ständiga närhet. Gemenskapen med den äldre generationen, vår farmor och farfar.
Jag saknar Hasse och Iris. Våra bundsförvanter som ännu finns kvar i våra liv även om vi inte träffas så ofta.
Jag saknar spontaniteten. När det knackade på dörren och någon stod där för att enkom kolla läget. Kaffekoppen i handen sittande på yttertrappan för att prata bort en liten stund.
Jag saknar barnens barndom. Mest av allt saknar jag det.

Det är upphovet till min hemlängtan. Tiden som passerat. Tiden som inte går att backa.

Efter en natts sömn är hemlängtan som bortblåst. När jag ännu var sömndrucken stack maken sin arm under min nacke. Jag lade mig tillrätta, helt nära.
Vi måste vara rädda om tiden, tänkte jag.

Idag ska dottern och jag åka till Örebro. Sova på hotell. Örebro ligger inte så långt borta från Värmland. I morgon när det som ska göras är klart sätter vi oss i bilen och åker hem. Hem till Östergötland för det är här vi hör hemma. I vår lilla stuga på Bäckstugevägen som är mindre än vår förra lilla stuga Nybäck. De hänger samman på något vis.

Du  blir aldrig en riktig östgöte Carina, men kör försiktigt och skynda dig hem i morgon för det blir så ensamt utan dig, sa maken.
Jag lovade, jag ska köra försiktigt hem.