Jag har gått genom dagen som i ett töcken. Bristen på sömn har gjort sig gällande och mitt utseende är allt annat än smickrande.
Eftersom vi ska ha kalas på lördag begav jag mig till min ständiga frisörska Anna. Att sitta framför spegeln i frisörsalongen för något obehagligt med sig. Huvudet sticker upp över skyddsskynkets kant och synen av sin egen nuna är skrämmande. Dock brukar det rätta till sig när behandlingen är avklarad, men inte en dag som denna. Glåmig, och med blågrå påsar under ögonen stirrade jag modstulet på den uppenbarelse som speglade mitt jag.
Det finns äventyr av olika karaktärer och inslag. Igår var ett äventyr som jag hädanefter hoppas slipper reprisera.
Hela arrangemanget startade i munterhetens tecken då dottern och jag åkte till Örebro för att övernatta på hotell. Anledningen till att vi passerade gränsen mellan Östergötland och Närke kommer helt och hållet an på vårt eget landsting som inte klarade av vårdgarantin för dotterns räkning.
En bukoperation á la titthålsmetoden skulle utföras klockan 09.00 i går morse men blev av olika orsaker tidsmässigt uppskjuten vilket varken dottern eller jag som chaufför och ledsagare kunde vara med och påverka.
Trots ett förestående öppnande av buken kände sig dottern väl till mods, åtminstone de första morgontimmarna i sjukhussängen. En natts sömn utan småbarn gör gott även om det skall ske en efterföljande operation.
Vart efter tiden led började tålamodet tryta hos både patient och moder. Droppet droppade på men så mycket mer hände inte. Först efter åtta timmars tröstlös väntan rullades den snart narkosbedövade dottern in i operationssalen.
För att fördriva tiden innan hon i vaket tillstånd kom tillbaka upp på salen begav jag mig åstad för att införskaffa lite att äta. Tidigare hade jag blivit utfodrad av makens dotter Lena som bjöd på en ypperlig lunch men den födan hade både smälts och passerat där bearbetad mat brukar passera vilket föranledde en påfyllning av föda i både fast och flytande form.
Sjukhusets matinrättning var stängd. Återstod bara att ge sig i kast med den talande maskinen som utlovade mackor och drycker. Jag följde instruktionerna, tryckte på knapparna för en sandwich med tonfiskröra och ut ramlade en liten påse grillchips varpå maskinen tackade för köpet. Jag muttrade och gjorde om manövern. Då upplyste den maskinella rösten mig om att varan var slut. Vilket var lögn och förbannad dikt eftersom jag såg de åtråvärda smörgåsarna genom glasrutan. Ett nytt försök och jag stod med ett paket Vasaknäcke med smetost och paprika i handen. Jag svor högt i den tomma foajén.
När en blek och vimmelkantig dotter återvände med tre hål på magen inväntades uppiggande resultat. För att hålla mig vaken inför hemresan hade jag bälgat i mig ofantliga mängder kaffe vilket hör till ovanligheterna eftersom jag ytterst sällan läppjar en kopp java. Därav mådde jag ungefär som dottern. Om än betydligt mycket piggare, ja rent utav överpigg.
Klockan 00.15 ansågs patienten vara så pass pigg att det var dags för hemfärd. 12 mils bilfärd låg framför oss. Jag fruktade både halkan och lösspringande djur varpå jag behandlade gaspedalen med stor försiktighet. 03.30 kröp jag ner bredvid maken och var då så speedad och koffeinstinn att hela kroppen darrade.
Två timmars sömn innan det var dags att kliva ur bingen och ge mig iväg på dagens frilansjobb.
Dottern mår efter omständigheterna ganska väl om än både operationen och bilresan hem tog på krafterna.
Tack båda landstingen för en oförglömlig dag och natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar