Idag är en sådan dag då jag kommer att idka inomhusaktiviteter. Som att ligga under filten och läsa min nyinköpta bok. Mios blues skriven av Kristina Ohlsson. Den ingår i vår bokcirkel som vi damer här utefter vår väg startade en kulen höst. Vi pratar lite bok men mycket annat. Och äter gott. Dock är huvudtemat Bokcirkel.
Vi damer tänker i dessa termer och har ofantligt roligt då vi träffas.
Tänka i andra termer fick jag göra efter avklarad morgontoalett. Eftersom det är lördag ämnade jag snofsa till mig lite med en fin blus som jag köpte för två år sedan när maken och jag åkte till Azorerna.
Mina tankar föll då på en avlägsen väninna som jag inte sett på över trettio år. Vi återknöt kontakten för några år sedan. Eftersom vi bor på långt avstånd från varandra skickades porträttbilder för att visa hur vi utvecklats under åren som gått.
Hon tyckte att jag lagt på mig en hel massa kilo sedan sist. Men att det enbart var klädsamt eftersom jag då det begav sig var anskrämligt mager. Vilket jag inte är benägen att på något vis dementera.
När maken och jag träffades kunde han med sina båda händer nå runt min midja vilket är helt omöjligt idag. Fet grädde och mycket kärlek kan få den smalaste att svälla på alla håll och kanter.
Tillbaka till finblusen. Framför spegeln stod jag och klädde på mig. Knäppte blusens alla knappar och studerade resultatet. Fascinerat såg jag hur knapparna liksom av sig själv knäpptes upp. Som på en given signal lirkade knapparna, en efter en, ut sig ur knapphålen tills alla knappar var uppknäppta och blusen vidöppen. Något konstruktionsfel kan inte komma på tal eftersom jag haft blusen vid några olika tillfällen och då har den inte levt sitt eget liv utan lydigt följt ägarinnans befallningar.
Nu får jag alltså tänka om och har kommit fram till den slutsatsen att blusen får hädanefter bli en uppknäppt utanpåblus till en ärmlös klänning. Återbruk kallas det för.
Det är uppmuntrande att uppkomna situationer kan föra tankarna till avlägsna gamla väninnor.
En annan sak jag kom att tänka på men som inte har något med för små blusar att göra är att det faktiskt är en myt att våra sängar är fullspäckade med kvalster. Studier har visat att kvalster bor där dammet väger mest och att dammet som finns i våra sängkläder väger mindre än dammet som lagras i våra bokhyllor. Är vi rädda för att få kvalsterallergi bör våra bokhyllor dammas av lite då och då.
Det är något jag tänker ta upp med mina bokcirkeldeltagare då vi träffas över Mios blues.
Då kan jag även passa på under den kulturella sammankomsten att berätta om den gången när jag hittade en livs levande bokskorpion som kilade fram över en boksida då jag plockade fram ett litterärt verk ur vår bokhylla. Jag visste inte vad det var för något kryp utan kontaktade en pensionerad biologilärare jag hade haft under högstadiet. Det var långt innan googles tid, eljest hade jag inte behövt besvära den gamla lärarinnan. Som dock blev glad över att höra av sin gamla elev även om vi en gång i tiden inte stod på så värst god fot med varandra. Men vi hade båda med åren vuxit till oss och fick ett trevligt samtal när vi avhandlat bokskorpionens leverne.
Vet inte om den är besläktad med bokmalen men jag finner det inte allt för otroligt. Vad den har för uppgift i livet mer än att livnära sig på kvalster och boklöss vet jag inte heller. Kanske berättade biologiläraren men det har jag glömt.
Har vi fortfarande en och annan bokskorpion i vår boksamling får de gärna bo kvar där de bor. Inte mig emot, tvärt om.
Många funderingar i stort och smått har det hunnit bli trots att klockan bara närmat sig mitt på dagen. Inte undra på att jag känner mig trött när det börjar kvällas. Hjärnan jobbar för högtryck. Mest hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar