Det har donats i hemma hos stortvillingarna och deras lillebror under helgen. Barnrummen har fått lite nya möbler i form av byråer. När något nytt köps hem drar det med sig en viss omstrukturering av det befintliga.
Hos småtvillingarna och deras storasyster ändras det också om. Storasystern ska få eget rum som så snart det nya fönstret kommit och monterats där det ska sitta är allt klart för inflyttning.
Någon dag ska jag bege mig till respektive familjer och beskåda allt nytt som skett. Som det är nu har jag bara fått en bild tillskickad till mig av sonsambon för att hon ville visa mig resultatet av stortvillingflickans rum.
Speciellt viktigt, anser en småtvillingflicka, är att jag ser det nya draperiet som omgärdar hennes säng.
Det är snyggt grönt med rosa blommor, berättade hon igår kväll när hon gästade oss över natten.
Innan det var läggdags skulle den lilla kroppen tvagas och sedan iklädas pyjamas. Det var svårt att välja schampo. Flaskorna är många och varje doft skulle utrönas för att passa bäst till den lockiga blonda håret. Lotten föll på schampot som doftade svagt av rosenolja.
Barnet undrade varför jag har så många olika flaskor med schampo. Det vet jag inte själv riktigt säkert. Maken har i alla år undrat detsamma. Ibland blir han förvirrad över vad han ska välja. Som den gången i midsommartid. Då jag ville fördjupa mitt mörka hår. Få mer kastanjerött. Fegheten att färga håret har för mig alltid varit en bromskloss. Det som oroat mig mest har varit slutresultatet. För att kringgå faran över ett misslyckande köpte jag en flaska äkta röd henna schampo. Det gav håret glans och lyster med inslag av rött.
Jag blev glatt överraskad när maken kom ut ur badrummet med äkta rött hennafärgat hår. Han förstod dock inte vad som var så roligt. Skrattade ändå med mig eftersom skratt är smittsamt. Hela midsommarhelgen och en vecka därefter var maken vackert rödhårig innan det äkta och med åren naturligt silvergrå kom åter.
Flickan som sov över hos oss är nästan alltid glad. Hon har ett härligt skratt som hon nyttjar ofta. Men - hon är känslig om någon skrattar åt henne. Då blir hon ledsen ända in till benmärgen.Vi pratade om det där, barnet och jag. Om att skratta tillsammans, med varandra och att skratta åt varandra. Om skillnaden. Vad som känns okej. Liggande på magen i vår säng killade vi varandra i knävecken och tävlade om vem som kunde hålla benen stilla längst tid. Vi skrattade när det killade som mest. Skrattade med varandra. Det känns mest okej, sa det treåriga barnet. Tillsammans bestämde vi att vi alltid ska skratta med varandra, inte åt varandra.
I morse frågade jag vad som önskades till frukost. Efter en del funderingar över menyförslaget lade hon till en extra punkt. Vispad grädde. Det ville hon ha till frukost. Utan några extra tillbehör. Jag skrattade inombords och undrade om det gick lika bra med havregrynsgröt. Bara gröten blev toppad med en klick lingonsylt kunde hon tänka sig det.
Det är skönt att skratta. Ibland gör jag det när jag är ensam. Dock oftast tillsammans med någon. Vi skrattar med varandra. Men det händer också att jag skrattar åt någon annan. Tycker att det är helt okej för det beror helt på vad jag skrattar åt.
Småtvillingflickan menar att det aldrig är okej att skratta åt någon, oavsett orsak. Allra minst åt henne själv. Hoppas hon aldrig kommer på att bli stand up komiker där publiken skrattar åt och inte med.
Utom jag då som inte gillar den sortens humor. Jag förstår sällan innebörden. Antagligen är jag helt enkelt humorbefriad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar