En seg morgon och förmiddag har hunnit bli mitt på dagen. Nattens sömn har varit orolig efter det att jag i sena kvällstimman tittade på Dallas buyers club. Filmen, med verklighetsbakgrund, gestaltar Ron Woodroof vars vilda leverne resulterade i att han fick det dystra beskedet att han var HIV-positiv. En omskakade berättelse på alla sätt och vis vilket förstörde min annars så goda nattsömn.
HIV/AIDS har nu börjat stå tillbaka mot hotet av tbc som ökar drastiskt i vårt land. En smittosam sjukdom som funnits hos människan sedan forntiden. Det har till och med hittats spår av tbc i en gammal mumie från 3000 före Kristus.
Tack vare monsieur Albert Calmette och hans polare Camille Guérin som så påhittigt lyckades framställa ett vaccin som med framgång nån gång på 1900-talet kunde hålla sjukdomen stången dock blev den inte utrotad utan lever kvar än i våra dagar där vissa tbcstammar är multiresistenta med dödlig utgång som följd.
När jag var barn skulle varje skolunge ställa upp sig på ett långt led framför skolsköterskan som med stärkt liten hätta på huvudet och vit rock som luktade starkt av desinficeringsvätska fäste mitt på våra bringor två plåsterlappar med morotest för att utröna om vi led av tbc. Dessa plåsterlappar skulle sedan sitta kvar i tre dygn innan skolsyster med ett snabbt ryck slet loss dem och huden därunder uppvisade resultat.
Var resultatet lyckat fanns där röda prickar och vi skickades ut i frihetens rum. Var huden däremot slät och fin kom sprutan med monsieur Calmette och hans vapendragare Guérins blandning fram.
Jag låg alltid på ett gränsvärde. Några bleka svagt röda prickar visade sig varpå skoldoktorn tillkallades för att studerade dessa genom förstoringsglas. Jag var skrämd från vettet eftersom de äldre skolkamraterna målade upp våndan med sprutan på ett mycket trovärdigt sätt. Lyckligtvis klarade jag mig från sprutan men fann det extra festligt när jag fick kliva upp framför den transportabla skärmbildsapparaten som en extra säkerhetsåtgärd. Att fotografera lungorna var garanterat smärtfritt.
Dock blev jag vaccinerad mot tbc när jag började arbeta inom vården. Då var plåsterlapparna för länge sedan avskaffade och jag blev således pinad med ett mantouxtest som smärtsamt sprutades in under skinnet på min underarm. En blåsa skulle därefter uppstå som mättes med linjal. Min lycka stod mig icke bi som vid barnaåren utan jag blev vaccinerad med BCG vilket blev en verklig prövning eftersom det därefter uppstod en krater som både varade och vätskade samt gjorde fruktansvärt ont. Än idag har jag en lite rund grop på vänstra överarmen samt högra låret som ett extra minne från min tid i vården.
Det där med sprutor, dropp och annat som hör till på vårdcentraler och sjukhus är inte riktigt min grej. Jag skyller min fobi på skolhälsovården där vi tvingades stå på led och höra de morskas berättelser om vad de med nöd och näppe klarat av då det var dags för olika sorters vaccinationssprutor. Däremot stod jag alltid på god fot med flourtanten trots att hon strängt förmanade mig att jag på villkors vis inte fick svälja den upphällda blandningen utan spotta ut den i den uppställda hinken. Vi behövde heller aldrig stå på led framför flourtanten utan i en så pass vid ring att vi inte spottade på golvet eller på hennes skyddsrock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar