Summa sidvisningar

torsdag 5 maj 2016

Ekologisk snigelbekämpning och nysnö


Gult, blått, rött, grönt och vitt. Trädgården och dess omgivningar slår mig med häpnad. Nyss vandrade jag omkring i raggsockor och stickad tjocktröja. Idag har jag släppt mig fri från den varma beklädnaden och låtit huden värmas upp av solen.

Trädgårdsmöblerna har tagits fram från uthusets mörker. Skurats med såpa och med trädgårdsslangen har jag spolat bort löddret. Dynornas överdrag hänger på torkvindan och doftar rent och vårvind. Som i en tvättmedelsreklam.

Vi hittade resterna ett får i en av dynlådorna. Bortglömd över vintern men skapade en förvånad bestörtning då maken vände upp och ner på kassen och den mörka rullen ramlade ut på golvet. Varför äger vi fårull när vi inga får har, kanske någon nu undrar.
Det är bekämpningsmedel mot mördarsniglar. Helt naturligt och ekologiskt. Inga kemikalier, dock fårfett som luktade härsket.
Jag beslutade mig för att behålla kassen med fårull. Med största säkerhet dyker sniglarna upp för att starta sina härjningståg och då är jag beväpnad. Sniglar avskyr fårull, de får svårt att ta sig fram och ger sig av åt ett annat håll. Det är i alla fall vad jag fått lära mig. Sant eller falskt återstår att se.

Jag känner mig glad och bekymmersfri. Goda endorfiner strömmar till. Lider varken av trötthet eller vårdepression som är en vanlig åkomma blad oss nordbor. Däremot har jag lock för ett öra. Måste göra en åtgärd, grannfrun har lovat mig Revaxör som blivit över efter egenvård.

Värre bekymmer än ett igenvaxat öra finns att läsa om i dagens nyhetsportal. Politiker som hoppar av efter avslöjande om fusk och en statsminister som fått ytterligare ett ok att bära. Det är inte lätt att vara människa och falla för frestelsen. Det gör vi alla och en var lite då och då. Ibland går det bra men det kan lika gärna bli till en upptäckt och sömmarna granskas av de som tror sig vara felfria.

Jag gläder mig över det som är värt att glädjas åt. Struntar i skrivna konvolut även om det som skrivits inte är rumsrent.
Som att det knackade på dörren igår kväll. Där stod en till oss nära bekant med en mer avlägsen bekant vid sin sida.  De hade funnit varandra och kärleken spirade. Deras glädje smittade av sig till oss och det blir lätt att tro på det goda som livet har bland de oförutsägbara gömmorna.

Det börjar lida mot kväll. Kanske törs vi sova med fönstret lite på glänt i natt. Vakna till en uppstigande sol och höra fågelsång. Snart är det även möjligt att äta frukost ute på altanen utan att huttra och få knottrigt skinn. Det här är bara början, det är långt kvar innan trädgårdsmöblerna ska bäras tillbaka in i uthuset och snön faller över blomsterlösa rabatter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar