Ekonomisk rådgivning och Lenas velociped

I morgon återvänder sommaren. Så är det lovat. Det går ingen större nöd på oss trots regnskvalpet.
Himlen är grå och på Glans vatten går det ytliga små vågor. Det smattrar på taket och vi kurar ihop oss i min skrivarbod. Rygg mot rygg sitter vi vid var sin dator. Maken pysslar med siffror och tal, jag med bokstäver och ord. Dessemellan småpratar vi om både stort och smått.

I morse ringde jag familjens äldsta dotter Lena. Hon och hennes sambo satt på jobbet. I var sitt arbetsrum. Det är deklarationsdags. Företagare vänder sig till dem med redovisning, bokslut, ekonomisk rådgivning  med mera. Och så deklarationerna. Det råder högtryck just nu. De jobbar dygnets alla vakna timmar och jag hörde tröttheten i hennes röst.
Vi ville planera in sommarroligheter tillsammans med dem, Lena bläddrade i sin kalender. När de lagt deklarationerna på lådan, ja då kan vi träffas. I slutet av juni. Vi bestämde att så får det bli.

När Lena och Kjell ska komma till oss händer det att Lena sätter sig på sin cykel medan sambon åker i följebilen. Ser till att färden på cirka 10 mil går friktionsfritt.
Nu ska hon cykla till Göteborg, berättade hon. Det är dubbelt så långt som till oss. Hon är envis och målmedveten och ser det hela som en trevlig utmaning.
Vi människor är olika beskaffade men att Lena har ärvt sin pappas envisa gener är då ett som är säkert. Det som de föresatt sig ska även genomföras. På ett eller annat sätt.

För två år sedan var maken och jag med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar till Gotland och cyklade under en veckas tid. Även det en utmaning ty vi hade en föreställning om att ön är platt. Vilket det visade sig att så icke är fallet. Kanske beroende på att vi cyklade uppåt på kartan, hade vi vänt färdriktning borde det ha sluttat nedför.
Maken och jag kom allt som oftast på efterkälken men eftersom svärsonen var vår ciceron med vägvisaren i mobilen fick det inte bli ett allt för långt glapp mellan oss.
Färden gick utefter kusten men även på småvägar inåt ön. Mycket små vägar som närmast går att betraktas som breddade skogsstigar, lämpliga för färd med traktorer i miniformat.

Alla dagar är inte soliga dagar, ej heller på Gotland. Hällande regn ackompanjerad av åska och rungande blixtar gjorde ett par timmars cykelfärd till ett mycket blött företag på vår färd genom skogsmarkerna.
När vi nådde civilisationen gjordes den fatala upptäckten att ena däcket på barnens cykelkärra fått punktering. En lantgård utan hemmavarande bonde uppenbarade sig på heden och till en lantgård tillhör det uteslutande en maskinhall.
Maken hävdade att i en krissituation är det tillåtet att olovandes nyttja en bondes maskinhall för reparation av cykelslang. Vilket vi anammade och passade även på att byta ut våra drypande blöta kläder mot kläder som inte var fullt lika blöta.

Det blev en upplevelserik vecka. En dröm jag länge närt gick i uppfyllelse. Att dessutom få göra resan med barnen som då var 2 respektive 4 år gamla var lite som grädde på moset. Ett sommarminne väl värt att bevara till den dag minnet sviker.

Huruvida Lena tänker ta sin velociped då de ska gästas oss i slutet av juni återstår att se. Men vi blir föga förundrad om så sker.