Träffade en bekant från den tiden då jag ägnade dagarna till att begrava avlidna människor. Mannen i fråga jobbade kvar som kyrkogårdsarbetare och undrade lite hur livet ter sig för mig nu för tiden.
En obeskrivlig känsla av glädje infinner sig då den frågan dyker upp. Jag blir påmind att aldrig mer behöver stängas in på ett kontor, passa tider och behaga främmande människor. Oavsett om de har sorg eller inte. Konkurrensen i begravningsbranschen är stenhård.
Frågor omkring min livssituation dyker inte upp lika ofta nu som i början av min karriär som nybliven pensionär som ännu inte uppnått pensionsåldern.
Då kretsade frågorna främst om huruvida jag skulle klara av mitt uppehälle och mitt nyvunna tillstånd men inte så mycket om känslan av frihet att göra vad jag vill.
Nu har spörsmålen dock ändrat karaktär, kanske beroende på att jag håller mig levande på mina hopsparade pengar och dessutom lagt till några kilon kring midjan.
Nu handlar det mest om viljan att göra som jag gjort, ta ut tidig pension och frågor om det är ekonomiskt genomförbart återkommer ofta.
Jag är ingen ekonom och ger därför ingen ekonomiska rådgivning kring pensionsspar eller övriga hopskrapade medel men uppmuntrar ändå den som vill kliva av arbetskarusellen medan tid är och om ekonomin tillåter till ett sådant frihetstörstande steg så är det bara att slå till. Det får var och en avgöra själv men jag stöttar verbalt om så önskas.
I morse sken solen in genom rullgardinsglipan. Det kändes att det var början på en varm dag. En dag ämnad till att glida runt och göra så lite som möjligt. Till och med maken föll för lathetens frestelse och bytte ut arbetsbyxorna mot en mer lättare klädsel.
Så kom han med ett förslag. Fika vid en av Göta kanals närbelägna slussar. Vilka var igenbommade och stängda. Fram till i morgon då den riktiga sommaren börjar och kanalcaféerna håller öppet dagligen.
Då åkte vi istället på loppis. Tittade på gammalt porslin, kläder från flydda tider då det dansades twist, emaljbyttor och diverse möbler. Både med och utan stoppade platser för bakdelar. Byråer i jakaranda faner och teak samt en ful hund i porslin och en livs levande katt. Den var dock ej till salu utan endast en spinnande rekvisita som ingen fick klappa. Då skulle den bli rädd och springa bort, så stod det på anslaget som spikats upp på dörren. Finns det grejer så finns de på loppis.
Hungern rev i våra bukar och plötsligt befann vi oss i slottsmiljö med tillhörande värdshus.
Biff von Färsen med rivna morötter och dragon, ärtor och smörstekta champinjoner. Där till klyftpotatis och brun sås. Förrätten Toast Emelie Piper hoppade vi över vilket var tur. Ty huvudrätten bestod av rejäla portioner och jag bad kyparen hälsa von Färsen att han minsann inte kan betecknas som någon snåljåp. Om det nu inte rent utav var som så att biffarna innehöll spår av det som möjligen finns kvar av von Färsen.
Så var icke fallet, däremot lagades det mat på von Fersens dödsbo, förklarade kyparen och lade en sval hand på min skuldra.
Jag brydde mig aldrig om att närmare utröna hur det förhöll sig med det påståendet utan åt glupskt vidare medan kyparen slank in i de bakre regionerna. Kanske fanns han där den gamle riksmarskalken Axel von Fersen och övervakade att allt står rätt till bland kastruller och stekpannor.
Spöken skenar vilt omkring i Löfstad slott. Det har jag hört från säkra källor så det måste jag tro på.
Åh vad jag gillar mitt liv som en pensionär som inte ännu uppnått pensionsåldern. Dagar fyllda med spontanitet och om så önskas en behagfull lättja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar