Nu har de gula vackra påskliljorna börjat att bli bruna i kanterna. Snart är de borta och kvar finns de anskrämligt fula bladen som ska vissna ner och återvinnas som näring i lökarna. Det är hela grejens baksida med att vara påskliljeodlare. De fula bladen när blommorna vissnat.
Några tulpaner som rådjuren inte snokat upp och glufsat i sig blommar ännu i bedårade färger och mönster. Snart går de samma dystra öde till mötes som sina rabattkamrater och vi frestas att ta fram sekatören. Gör vi det då är loppet kört att se fram mot ny fägring nästkommande vår. Vi får besinna oss och vänta till det är dags.
Idag på förmiddagen har jag varit med min mamma till Linköpings Universitetssjukhus. Hon fick sin andra dos cellgiftbehandling och jag satt med, djupt nedsjunken i den röda anhörigfåtöljen. Bläddrade i en tidning och försökte tränga undan tankarna omkring vilket ställe vi befann oss på.
Mamma pratade glatt med sjuksystrarna som kom in i rummet. Skrattade och skämtade och var sitt vanliga jag. Ingen falsk påklistrad framtoning för att komma runt allvaret. Hon bara är sån, min mamma.
Efteråt gick vi på finkonditori. Köpte var sin bakelse med grön marsipan. Pratade lite om hennes sjukdom och behandling.
Mamma sa att vi ska se de här resorna till Linköping som en trevlig utflykt. Inte bara åka dit för att få cellgifter och sedan återvända hem utan istället ta tillfället i akt och unna oss att få vara tillsammans några timmar. Hitta på festligheter som att äta bakelser och ha roligt.
Vi var två anhöriga i behandlingsrummet. Jag och en man som höll sin kvinna sällskap. Sammanlagt fyra patienter uppkopplade till sina droppåsar. Ingen talade med varandra. De tittade ut genom fönstret eller följde med ögonen den lilla droppen som taktfast föll ner och in genom slangen som avslutades med en nål i armen.
Bara mamma och jag pratade och småskrattade när vi sa något som var värt att skratta åt.
För en tid sedan lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om cancer. Fulsjukdomen som ingen gärna pratar om. Andra sjukdomar är okej. De bearbetas i mortlar fyllda med åsikter om egna eller andras liknande sjukdomstillstånd. Men inte cancer. Det kan till och med vara så att den som drabbats har sig själv att skylla. Levt fel, ätit fel eller har haft ohälsosamma laster.
Jag tror att många gånger är den som drabbats av cancer och deras anhöriga ensamma i en situation där det behövs mycket stöd och omtanke.
Vi är rädda för sjukdomen. Cancer betyder död även det finns botemedel och ökad överlevnad genom forskning.
För ett år sedan fick en läkare på vår vårdcentral för sig att min make fått cancer. Smärtsamma undersökningar som ledde till blodförgiftning och sjukhusvård. Jag var rädd fram till den dag då läkaren ringde och sa att det var falsk alarm. Då blev jag arg. Inte för att maken var frisk utan för att vi som står honom nära blev uppskrämda helt i onödan samt se det han fick genomlida.
Nu i efterhand kan det tyckas att undersökningarna var helt i sin ordning och ett nödvändigt ont. Jag kände mig väldigt ensam i min rädsla trots att jag delade den med våra barn. Men jag delgav inte någon utomstående min rädsla och ångest. Rädslan för sjukdomen blandades med rädslan att tala om den med andra.
Jag inte rädd när det gäller min mamma. Hon visar mig att även om döden står i bakgrunden och väntar på sin tid så går det utmärkt bra att utan rädsla äta stora bakelser med grön marsipan.
Bara vi gör det tillsammans känns det en aning lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar