Nu har raggsockorna åkt fram ur strumplådan. Sommaren har övergått till höst. Kortvarig glädje men maken tror dock på en framtid och har satt fart på det lilla vattenfallet i vår trädgårdsdamm.
Han tillhör inte den pessimistiska skaran där jag ingår. Därför fick han en fin present av mig när jag kom hem från dagens frilansuppdrag. För att han är så positivt lagd samt att han aldrig slutat älska mig.
I gengäld bjöd han mig på mjuk pepparkaka och kaffe latte. Vi är ett lyckosamt team som vårdar varandras behov.
Det var en minst sagt uppsluppen stämning utanför grannkommunens kommunhus då Energikontoret i Östergötland inbjudit politiker, tjänstemän och beslutsfattare på en Road Show för elbilar och elcyklar. Speciellt cykeln fångade de samlades stora intresse. Mina tankar nuddade vid en förskoleklass som flockats kring det eldrivna pedalfordonet.
Då det blev dags för provturer visste jag stundom inte vart jag skulle ta vägen. De styrande i kommunen körde omkring som vettvillingar på den inte allt för stora plattbelagda planen.
En flanerande dam med rollator såg sig förvirrat omkring och manade på sitt hjälpmedel så fort som däcken höll.
Alla ville prova på att vara burkslav. En av de styrande blev så exalterad att han vräkte sig ner i cykelns framförvarande bytta utan att först kontrollera att stödbenet var nere. Det kunde endast sluta på ett sätt vilket det också gjorde. Han kravlade sig upp, rättade till slipsen, borstade av kostymen, tog nya tag om kanten och svingade sig spänstigt tillbaka ner i sittbrunnen.
Det verkar stundom vara mycket roligt att inneha rollen som kommunpolitiker.
Något som är mindre roligt är att i natt har några ligister med hjälp av en molotovcocktail satt eld på bilen för en familj vi är bekanta med. Norrköping har blivit ett mecka för vandaler och skurkar. Det finns ingen hejd på galenskaperna.
Den försvunne studenten i Linköping har hittats död och hans familj kan börja sitt mödosamma sorgearbete. Än återstår frågetecken som kanske aldrig kommer att rätas ut. Att mista sitt barn måste vara värre än något annat.
Glädje och förnöjsamhet blandas med sorg och bedrövelse. Ingen vet vad vi står inför och vad som väntar bakom hörnet. Det är inte värt att spekulera allt för mycket om framtiden.
Det har börjat regna. Tunga droppar faller hårt på taket. Raggsockorna värmer skönt om kalla fötter.
I morgon är det Blacka reggaefestival. Bob Marleys minneskonsert. Fartfyllt och festligt. Då måste solen skina annars blir det blött i rastaflätorna. Scenen är riggad och folket taggat. Något att se fram emot när världen brinner. Det finns ljusglimtar trots allt. Speciellt i Skärblacka.
Jag tänker inte bege mig dit i reggaesockor. Barfota ska det vara annars får det kvitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar