Vår magnolia är i full färd med att blomma. Det känns även som om jag nu blommar upp när mitt halsonda har släppt sitt grepp och halsen läkt ihop till det normala och helt vanliga tillståndet.
Åter igen har jag under helgen löst mina band till datorn, surfplattan och mobiltelefonen. En välbehövlig paus utan att känna den där dragningen till att genom de sociala medierna kolla efter vad andra har för sig eller inte har för sig.
Idag sitter jag dock vid datorn för att genomföra jobb som jag egentligen borde ha gjort under helgen och som gett mig smärre samvetskval.
Dörren till skrivarboden står på vid gavel. Småfåglarna kvittrar från trädens grenar och nere vid sjökanten bräker sjöfåglarna och svanarnas vingar ger ifrån sig märkliga ljud då de vackra fåglarna startar upp för att lyfta till väders. Och så den där magnolian. Jag lyfter blicken från tangentbordet och ser med glädje och lycka på de vackra mörkrosa blommorna.
Jag har även hunnit med att skrolla mig genom dagspressen. Precis som vanligt är det ingen upplyftande läsning. Politikerna blir landets fall allt medan pressen nitiskt hjälper till att förmedla oss läsare tragiken bakom varje avhoppare, fifflare och alla dessa krumbukter som utförs av de som ska styra riket. Sedan kvittar det tydligen lika om han eller hon gjort något bra under sin forna gärning. Halshuggas och hängas publikt ska de ändock och vi som är klanderfria skakar på våra huvuden och vojar oss högljutt.
I Linköping har en ung man spårlöst försvunnit. Ingen vet vart han tagit vägen och vad han eventuellt utsatts för. Det som skulle bli en bra sommar blir nu en mardröm för alla nära inblandade.
Att förlora en närstående i ovisshetens mörker måste vara något av det värsta någon kan råka ut för.
Oroliga sömnlösa nätter och dagar med väntan på ett besked. Arma människor!
Det hjälper föga att det är strålande försommarväder med blommande magnolior på ännu bladlösa grenar.
Jag skrollar snabbt vidare. Vill inte dras in i smärtan som andra måste genomlida.
Nästa rubrik. Bli smal och vacker lagom till det är dags att visa upp sig offentligt på överfulla badstränder. Jag suckar. Tänker att vilken tur det är att jag inte hänger mig åt kastar av mig kläderna och klämmer in mig i en tudelad baddräkt bland en hel hög andra människor. Fortsätter att äta smör och ger såserna en extra slatt grädde.
Maken bjöd ut mig på restaurang i går kväll. Vi satt på uteserveringen och njöt av god mat, varandras sällskap och tittade på glassätande flanörer.
Min vän baklavabagaren kom in på restaurangen och drack en kall öl. Han vinkade glatt och gjorde tummen upp. Jag vinkade tillbaka och tuggade i mig av oxflén, stekt med exakthet för att behålla den rosa färgen. Mitt liv som vegetarian är överspelat. Nu vill jag äta blodiga biffar och föra ett osunt leverne. Om jag bortser från att jag slutat snusa. På lördag blir det en hel månad utan nikotin under läppen.
Det måste firas och jag har lagt en flaska rosé på kylning. Jag ger mig dessutom endast en svag dos av de sociala medierna. Lägger mig på en behaglig och lagom nivå, nu finns det tid för annat än att ständigt vara á jour med den dagliga utvecklingen bland kända och mindre kända förmågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar