Maken öppnade locket till vår brevlåda när vi i eftermiddag kom hem från vårt gemensamma åtagande. Där låg ett brev, adresserat till mig. Ett riktigt brev, handskrivet med blå kulspetspenna på riktigt papper.
Jag saknar brev som jag kan sprätta upp med brevkniven för att sedan läsa och ta till mig de skrivna orden.
Först skummar jag mig igenom brevet, sedan går jag in för den riktiga läsningen. Så har jag alltid gjort när det handlat om korrespondens. Är det ett brev med trevligt innehåll är det naturligtvis ett plus, mindre trevliga brev hamnar direkt ner i sophinken.
Nu får jag ytterst sällan brev om jag inte räknar med de brev som är försedda med ett litet fönster. Inga glada brev och inga arga brev. Det hör till det förgångna. Nu är det mejl och sms som gäller och tonen i dessa moderna meddelanden kan variera. Finessen är att med en enda knapptryckning går det att radera det som inte behagar mig, ett brev krävs en viss form av handgriplighet om det ska förintas.
Brevet som kom idag var ett glatt brev. Innehållsrikt och upplyftande. Avsändaren var min moster Karin och jag fick därmed information om läget på Gotland, deras Värmlandsresa och hur det står till med mina kusiner och kusinbarn.
Jag satte mig på altanen med brevet. Njöt av att det fortfarande är soligt och varmt trots att SMHI levererar dystrare prognoser. Min hud har fått färg och jag känner mig frisk, stark och glädjefylld. Depåerna av D-vitamin är välfyllda och det gäller att fylla lagren för snart är det höst. Två veckor till midsommar, sen vänder det.
I fågelholkarna i vår trädgård är det liv och rörelse. Äggen är kläckta och små ständigt hungriga fågelbarn skriker med hesa läten efter föda. Mammor och pappor flyger fram och tillbaka med insekter i näbbarna till de omättliga småbarnen.
Det är en förälders plikt att föda sina små.
Så finns det de barn som inte har några närvarande föräldrar, barn som vårt samhälle måste ta hand om. Ensamkommande flyktingbarn kallas några av dem. Om dessa flyktingar tvistas det huruvida de är barn eller ej. Det enda som är säkert är att den som kommer till vårt land utan föräldrar eller andra vårdnadshavare behöver hjälp med bostad, mat, skolgång och med integrering.
I förrgår kväll bevakade jag med block, penna och kamera ett informationsmöte i grannkommunen där det ska byggas ett nytt HVB-hem till ensamkommande flyktingbarn. Grannskapets innevånare hade samlats och stämningen var mycket ansträngd. Det gick inte att ta miste på den ilska och frustration som rådde. Och kanske ett kryddmått av rädsla för det okända. Det relaterades till Hageby, Klockartorpet, Södertälje, Malmö och andra invandrartäta orter och stadsdelar där det förekommer oroligheter. Nu är det då dags för grannkommunen att få bilar uppbrända, slagsmål och övergrepp på gator och torg.
Politikerna svettades och besvarade frågor. De skötte det proffsigt och försökte så gott det gick att styra upp den hätska stämningen bland åhörarna.
Många lugnade ner sig efter tid medan andra fortsatte att agera verbalt och till sist fanns det ingen rim och reson i frågorna som kastades fram i vredesmod. Bygget skulle överklagas och stoppas. Inga flyktingbarn i villakvarteren! Och vart skulle nu de infödda barnen spela fotboll när gräsytan blir upptagen av barn som inga föräldrar har?!
Det är enkelt att vara brandtalare för den som allting har.
När mötet var slut och alla gått hem till sina trygga villor med parkerade bilar på garageuppfarten, gasolgrillar och pösiga dynor i utemöblerna viskade en av politikerna i mitt öra: Undrar om jag törs cykla hem nu, kanske någon av åhörarna står bakom knuten och lurpassar på mig.
Jag dementerade, nej då det är ingen fara. De är ursvenskar och vet hur de ska uppföra sig. Det sa de ju på mötet. Att de vet hur man ska uppföra sig mot andra och mot varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar